Yasunari Kawabata, Kyoto eller De unga älskande i den gamla kejsarstaden, Bonniers, 1968 övers. från tyska av Vanja Lanz. Orginalutgåva 1962

Nog prisade kunderna, som kom till butiken den ståtliga lönnen, men knappast någon märkte att det växte violer på den. Den tjocka stammen, vars knölar svällde av ålderns kraft och som var övervuxen av mossa, var fortfarande både värdig och vacker. De anspråkslösa violerna som hade sin hemvist på stammen syntes inte.

Det var en mild dimhöljd vårdag.

Men fjärilarna kände till dem. När Chiëko upptäckte att violerna åter blommade, svävade en svärm av små vita fjärilar längs lönnens stam och fladdrade kring violerna. Fjärilarnas dansande vithet gav glans åt trädet som just vecklade ut sina rödglänsande små blad. De små violplantornas blad och blommor kastade fina skuggor på stammens friska, mjuka mossa.

Kawabatas mest lyriska och mest förtjusande bok. Den är olik de andra romanerna som finns översatta till svenska. En alltigenom ljuvligt vacker och ljus berättelse om två tvillingflickor som skilts åt som spädbarn men genom en lycklig slump återser varandra när de vuxit upp till unga kvinnor. Intrigen är ganska tunn och  förutsägbar men det spelar inte så stor roll. Huvudrollen i berättelsen har staden Kyoto med sina tempel, konsthantverkare och nöjeskvarter. En stad där det alltid pågår någon offentlig festlighet. Historien om Chiëko och Naëko och de unga män som förälskar sig i dem bildar ram runt skildringarna av dessa årtidsbundna fester. Men – mitt i idyllen visar Kawabata också upp tecknen på förflackning av de gamla sederna. Och hur villkoren för den urgamla textilhantverket förändras – man måste överge de gamla metoderna och också ta in maskinellt framställda tyger. Chiëkos far är textildesigner, äger ett stort företag. Det finns en vemodig underton.

I Japan har som ingen annan stans i världen, det perfekta hyllats. En perfektionism där paradoxalt nog också de små avvikelserna, sköhetsfläckarna ryms. Ingenting är nämligen perfekt utan dessa fläckar som framhäver skönheten hos helheten. Naëko, tvillingsystern, bor i en by där man tar fram cederstockar att använda som byggnadsvirke. Chieko besöker sin syster i sällskap med en väninna.

… Men Chiëko saktade stegen som om hon tänkte stanna, tittade upp mot cederberget och kunde inte se sig mätt på stockarna som stod överallt framför husen. De var vackra dessa stockar av cederträ, nästan lika stora och blankpolerade.
”Som konsthantverk, inte sant?” sa Chiëko. [ … ]

”Det är så lätt att tala om arbete, men jag ska visa dig var flickorna i den här byn arbetar, Masako.” Chieko såg åter upp mot cederberget. ”Där uppe har de just börjat kvista av träden.”
”Kvista av, varför då?”
”För att få fina cedrar måste man kapa överflödiga grenar med huggkniven. De går upp på stegar men sedan hoppar de från gren till gren som små apor.”
”Det är väl farligt?”
”Det finns skogsarbetare som går upp i träden på morgonen och inte kommer ner förrän till middagsrasten.”

Nu tittade Masako också upp mot cederberget. De vackraste stammarna stod som raka ljus. Till och med de barrvippor som hade fått sitta kvar i kronorna var små konstverk.

En mycket njutbar läsupplevelse. Det finns en sagoaktig ton i sättet att berätta. Enkelt, rakt, okonstlat. Kawabata låter personerna uppträda mindre formbundet än i ”Tusen tranor”; konventionerna beskrivs inte som tvång utan som umgängesregler som berikar sällskapslivet. Som man kan strunta i bara man gör det med charm. – Nå, det har gått ca 12 år mellan de båda böckerna, Japan har förändrats – men nog är det väldigt långt till Sverige år 1962.

PS: Boken har här och var ett drag av turistbroschyr – man kan nog alldeles utmärkt använda den som handbok om man besöker Kyoto. Det finns en utförlig notapparat där alla tempel och andra platser beskrivs och det går ganska lätt att hitta de flesta av de omnämnda platserna i Google Maps.