I  ”Snöns rike” av Kawabata finns ungefär mitt i boken en scen som jag tycker mycket om. Jag tror inte att jag har läst en så precis beskrivning av en överväldigande musikupplevelse förut.  Litet bakgrund:

Shimamura, medelålders, mondän, välbeställd tokyobo, är på en liten skidort i de snöiga japanska bergen för att … tja, få litet omväxling, se något annat.  Möter Komako, ung prostituerad – en rättfram, småtuff tjej som har varit ett tag i Tokyo för att utbilda sig till geisha men av olika skäl kommit tillbaka hem. De har, när vi kommer in i historien, inte någon sexuell relation. Hon vägrar – men hon tycks uppfatta mannen som en vän; hon ramlar in på hans hotellrum ibland, som när hon smitit från en fest för att hon blivit litet för berusad.

Vi är på Shimamuras rum, utanför fönstren ett bländvitt snölandskap, snötyngda cedrar. Det är kallt. För att fördriva tiden ska Komako spela på sin samisen.

En av strängarna brast då Komako prövande knäppte på sin samisen. Redan medan hon bytte sträng och stämde instrumentet märkte Shimamura att hon hade ett fint och säkert anslag. Hon tog upp ett stort paket och öppnade det på kotatsun. Den visade sig innehålla en lyrikantologi och ett tjugotal nothäften. Shimamura kastade en intresserad blick på de senare.

”Är det efter de här ni lär er spela?”

”Jag är så illa tvungen. Det finns ingen här som kan undervisa mig.”     [ … ]

”Den här har jag hållit på att öva sen i höstas.”

En rysning genomfor Shimamura. Det var som om han hade fått gåshud ända upp till kinderna. Redan vid de första tonerna uppstod det en slags genomskinlig tomhet inom honom, och i denna tomhet återkastade instrumentets spröda klanger. Han blev bestört – eller rättare sagt, han föll baklänges som efter ett välriktat slag. Gripen av en nästan vördnadsfull känsla, genomsköljd av vågor av samvetskval, försvarslös och berövad hela sin motståndskraft hade han ingenting att annat att göra än att gå upp i nuflödet, i den njutning det beredde honom att bara följa med, vart Komako än tänkte föra honom.

Han försöker värja sig mot sin känsla med olika förbehåll – Hon var en geisha uppifrån bergen, ännu inte tjugo år fyllda, hon kan knappast vara så skicklig som hon verkar. Och, jo, hon hoppar över vissa svåra passager, sjunger entonigt. Men han är likafullt överväldigad.

Komako såg upp mot den molnfria himlen över snöfälten. ”Klangen är annorlunda en sådan här dag.” Ja, klangen hade haft det fylliga vibrato hennes påpekande låtit ana. Själva luften var annorlunda. Här fanns inte teaterns fyra väggar, inte någon publik, ingenting av stadens damm. Tonerna droppade vattenklara ut i den stilla vintermorgonen och förflyktigades över de snöklädda topparna i fjärran.

Tålmodigt övande i sin ensamhet, kanske inte själv medveten om vad som höll på att ske men med hela den vida naturen i denna dalgång mellan bergen till sällskap, hade hon fått förmågan att spela i gåva av naturen. Själva ensamheten hade utplånat hennes svårmod och uppammat en våldsam viljestyrka. Även med hänsyn till att hon fått en viss förberedande undervisning hade det varit en viljans triumf att hon lärt sig invecklade melodier enbart ur ett nothäfte och snart kunnat föredra dem utantill.

Hur lät det – kanske så här. Flickan som spelar heter Yukari Hariu.