Yasunari Kawabata, Tusen Tranor Bonniers, 1970 övers. från tyska av Olov Jonason. Orginalutgåva Tokyo, 1952

Han kunde ha varit åtta eller nio år, när han en gång besökte Chikako tillsammans med fadern.
Hon satt i sitt vardagsrum. Kimonon var brett isärdragen över bröstet. Med en liten sax klippte hon bort hårstrån från ett födelsemärke, som stort som en hand täckte halva vänstra bröstet och räckte nästan ända upp till halsen.
[ … ]
Kikuji mindes att Chikako hade haft en tidning utbredd i knät, på vilken hårstrån låg spridda. De hade sett ut som manshår.
Och trots att det var ljusan dag, hade man kunnat höra hur mössen sprang fram och tillbaka över taket till rummet. I trädgården blommade ett mandelträd.

En central scen i boken – redan på första sidan presenteras historiens onda genius, Chikako, som en gång varit den döde faderns älskarinna. Det är hon som driver intrigen framåt. Delvis oavsiktigt, delvis med illasinnat skvaller och ränkspel snärjer hon in den unge mannen Kikuji i ett händelseförlopp som han har svårt att styra eller ta sig ur.

Det är en bok om kärleken och döden. Två trianglar, den ena mellan Kikujis far – hans mor – fru Oota, faderns älskarinna under många år kastar tunga skuggor över den andra, Kikuji – Yukiko, flickan med tranorna, som han blir förälskad i – Fumiko, fru Ootas dotter, som kanske är hans halvsyster. Runt dessa spinns en intrig där de ungas skyldighet mot de gamla står mot den nya tidens krav och möjligheter. Både Kikuji och Yukiko kvävs nästan av bördan deras föräldrar och traditionen har lagt på dem. Den urgamla teceremonin med sitt strikta krav på uppförande och attribut används som scenario i olika skeden i berättelsen.

Boken skrevs efter krigsslutet. Alla större japanska städer blev totalt sönderbombade i slutet av kriget. Det måste ha varit en fruktansvärd tid och en tid av febril återuppbyggnad. I boken pratar man i telefon, åker taxi. Yukiko skaffar sig ett eget jobb i en klädbutik och hyr ett rum. Men Kikuji bor kvar i sin fars hus och har mycket svårt att bryta upp. Boken slutar öppet, vi får inte veta hur det går men jag anar någon sorts hopp …

Det är inte så lätt att förstå allt – den japanska uppfattningen om skam, vad som är skamligt exempelvis. Man förstår att det är/var mycket viktigt att vårda sig om en oantastlig fasad. Tydligen ärver barnen föräldrarnas försyndelser. Yukiko skäms så för sin mors beteende. Men det är ju bland annat därför man läser böcker – för att komma i kontakt med kulturer och företeelser som man inte förstår.

Det här är den bok av Kawabata som jag tycker har den mest fascinerande historien att berätta. Men … översättningen är usel. Därför får den bara 3 stjärnor. Det är inte svårt att hitta stolpiga spår efter den tyska förlagan. Nog vore den värd att nyöversättas. Yukiko Duke kanske kunde förbarma sig över Japans förste nobelpristagare?