comment 1

Margaret Atwood Penelopiaden

Margaret Atwoodt Penelopiaden Bonniers 2005 ISBN 91-0-010767-0

enquistNu när jag är död vet jag allt. Det var i alla fall det jag hade tänkt, men som så mycket annat tänkt blev det inte verklighet. Ryktesvägen har jag fått veta några få saker som jag inte förut visste. [ …]
Alla som kommer hit ner bär på en säck, som de säckar man kan fånga vinden i, men säckarna här är fyllda med ord – ord man sagt, ord man hört, ord som sagts om en själv. Vissa säckar är mycket små, andra stora. Min är tämligen stor, men många av orden i den handlar om min framstående man. Han förlöjligade dig, säger en del. Det var hans talang, att förlöjliga folk. Han kom undan med allt , vilket var en annan av hans talanger: Att undkomma.

Det är Penelope som är ”jag”, den sedan många hundra år döda. Jag läser om ”Penelopiaden” för Bokmanias ”Mytcirkel”: att under tiden december till februari läsa en till tre böcker ur Mytserien, skriva om boken/böckerna på min egen blogg och lämna en kommentar inklusive länk hos Bokmania.

***
I sitt förord skriver Atwood att Homeros’ epos är bara en version av ett stort komplex av muntlig tradition. Det finns fragment kvar som visar att det en gång fanns många historier runt det Trojanska kriget. Atwood har fler källor än Odysseén.
Penelopiaden handlar om ordets makt – den som behärskar orden råder över vårt minne och vår historia. Under 2500 år har Penelope tigit. Men någon gång vill hon ändå ge sin bild av vad som hände den där dagen då hennes man äntligen kom hem från kriget och med våld återupprättade sin heder och sitt herravälde. Många miste livet, bland andra P:s tolv kammarjungfrur. De är centrum i ”Penelopiaden”. Varför måste de dö?
Homeros skrev i Odysséens 22a sång:

Därmed tog han ett rep – det kom från en lasurblå båtstäv –
och fäste ena ändan vid en kolonn, men den andra
slog han om rundhuset, högt så att fötterna inte berörde
marken när linan spänts. Som vingsnabba trastar och
duvor,
flygande hem mot sitt bo, blir fast i snaran man gillrat
inne i busksnåren lömskt och möter ett fasanfullt rede
så hängde flickornas huvud i rad, och runt deras halsar
stramade öglor hårt för att ge dem en ärelös ände.
Fötterna sprattlade till, några korta ögonblick bara.

Varför? Penelopes gamla oldfru Eurykleias version, enligt Atwoods Penelopiad:

”Frun, mitt kära barn, han ville döda dem allihop! Jag var tvungen att välja några – annars hade alla gått förlorade!” ( … ) ”Bara tolv”, stammade hon, ”De oförskämda. De som var ohyfsade och illojala. De som räckte lång näsa åt mig. Melantho skön om kinden och hennes kumpaner – det gänget. De tolv pigor alla visste var horor.”

Bakgrunden var den att dessa tolv pigor var P:s förtrogna och sammansvurna. De hjälpte henne med den berömda väven, de infiltrerade friarhorden, spionerade för P:s räkning. P:s enda vapen till sitt och sonen Telemachos försvar var hennes list – hon behövde kunskap.

”De som blev våldtagna”, sa jag. ”De yngsta. De vackraste” Mina ögon och öron bland friarna lade jag inte till. ( … ) Mina snövita gäss. Mina trastar, mina duvor.”

Deras brott var inte att de var lösaktiga (Det är senare kristna tiders tolkning). Brottet bestod i att de inte hade sin husbondes tillåtelse. De var hans egendom, en slavinnas kropp var inte hennes egen. Att de troligen blev våldtagna beaktas inte. Det handlar inte om skuld – det handlar om skam och heder.

Odysséen kan läsas som en berättelse om patriarkatets triumf. ”Pigornas kör” ger en liten föreläsning som ytterligare stärker den läsningen – de var Artemis tolv pigor som offrades, ringarna i skaften på de tolv uppställda yxorna, matriarkala symboler, blir genomskjutna av patriarkens pil. Atwoods tanke är att detta är element från en gammal myt – de sista ekona av ett bortglömt kvinnovälde.

Nå – är Penelopiaden något mer än en kommentar till Odysséen? Håller den som en berättelse i egen rätt? – Den är roande, Penelope är övertygande som en gammal bitter kvinna, den glimtar till med bitsk ironi, är stundom kvick. (Porträttet av Helena, f.ö. P:s syster, är roligt!) Läsvärd, underhållande, men nej, jag tror inte den håller utan att luta sig mot Homeros. Dock inser jag, att jag har svårt att avgöra det – jag kan inte tänka bort alla gånger jag har läst Odysséen. Kanske kan någon som möter historien om Odysseus, Penelope och Telemachos första gången genom ”Penelopiaden” ge ett rättvisare betyg?

Annonser

1 Comment so far

  1. Det verkar vara ett intressant ämne som Atwood har valt, det måste jag nog säga. Jag är lite nyfiken och funderar på att läsa Penelopiaden, fast du inte var helt förtjust i boken. Men jag har också läst Odyssén… Vi får se. Jag har i alla fall noterat din recension till en sammanfattning av läsutmaningen som kommer i februari.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s