comment 0

Sven Delblanc, Livets ax

Sven Delblanc, Livets ax Bonniers 1991 ISBN 91-0-055441-3

Jag föddes till livet det år då reptiler ruvade på ägg. Jag såg mänskligheten störta i ormgropen, låt vara på tryggt avstånd.
En välgödd västerlänning fick överleva i folkmordens sekel – vad hade han att klaga över?
Döm själv

Omläsning, jag läste den första gången när den kom ut. Det är en tung historia Delblanc har att berätta.
Delblancs självbiografiska berättelse skrevs 1988 men gavs inte ut förrän 1991, då hade han fått besked om att han hade cancer. Han tvekade att ge ut den.

Det finns så mycket jag inte ens nu kan berätta. Vad tjänar det till? Ingen kommer att tro mig.

Kom tystnad kom…
Nej inte riktigt ännu.
Inte ännu.
Berätta, alltid berätta för att hålla tystnaden på avstånd, om du tiger är du förlorad, om du låter dig falla reser du dig aldrig mer. Stå upprätt och tala, likgitigt hur. Om du faller är du förlorad.

Delblanc skriver om ondskan – fadern som var nyckfullt och våldsamt kolerisk, kunde vara grym intill vansinne. Men han trevar efter orden – letar bland sina minnen, tvekar, cirklar runt. I korta kapitel på bara en, två sidor försöker han få oss att förstå, ringar in, börjar om. Skräcken, skammen finns kvar. Riktigt klarspråk förmår han inte använda. Han skildrar inte öppet hur modern misshandlas, men låter oss med omskrivningar förstå att det sker … ”Sonen slog han inte så ofta. Den eviga skräcken var värst.” En nästan outhärdlig bild:

Jag minns en gång då han sökte dressera en fölunge. Det ville inte lyckas, som vanligt var han för otålig och hårdhänt. Han slog då en snara om fölets bakhovar och hissade upp djuret i stalltaket med block och talja. Därpå slog han och slog den krampaktigt ryckande kroppen med piska, och han skrek och skrek i falsett.

Det fanns också kärlek, annars hade han väl inte överlevt. Morbror RIckard som var en helt vanlig pappa, farbror Knut – de blev hans fäder. Och boken innehåller mycket skönhet – i kapitlet ”Bondeåret” skildras det trygga arbetet med djuren och jorden, det sörmländska landskapet, skogen – ett blommande körsbärsträd som symbol för godhet och tröst. Dofter. I ett förtätat, vidunderligt vackert avsnitt beskriver han dofterna av människor och djur, maten, stallet, gödselstacken.

Människor luktade gott. Karlar osade tobak, läder och frän manlig svett, kvinnors svett var mer ettrig och hetsande, ty detta var en tid då kvinnor ännu luktade hona …

Dofterna sov längre än människor och djur om morgonen, som vällustigt bortskämda kvinnor under daggens täcke, men solen värmde och vällukten vaknade för att slå ut sin brokiga stjärt. Trädgårdens dofter var otaliga, skiftande från steg till steg, en symfoniorkester av idel virtuoser, …

Säker som en stövare rörde jag mig i en skog av dofter. Näsan var ett kunskapsorgan, lukternas värld en öppen bok.
Förtrycket var tungt som asfalt. Maskrosen bröt sig väg ändå.

Sven Delblanc var djupt pessimistisk, Gud är en stor hämnare, som ingenting förlåter. Han är starkare än vi.
Livets Ax är en av de grymmaste och vackraste berättelser jag har läst.

Läs mer, Delblancsällskapet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s