Varje vecka ny nobelpristagarbokstav från Lyran.

Albert Camus fick priset 1957. Han är för mig förknippad med den vurm för existensialismen som jag genomlevde under gymnasieåren. Existensialism var inne: svart polotröja, outgrundliga svartsotade ögon, cigaretter och rödvin på dunkla jazzklubbar (man skulle ju helst vara i Paris naturligtvis), djupa filosofiska samtal. Det man inte förstod av filosofin kompenserades med de rätta attrubuten! Juliette Greco och Georges Brassens var idoler. Ack så ouppnåeligt!

Jag bodde i liten håla i nordvärmland. Det var en tillgång att tycka om att läsa böcker i den miljön – utbudet av muntrationer för tonåringar var otroligt torftig. Så jag läste. Bokhandeln låg på vägen hem från skolan. Praktiskt taget varje dag slank jag in där en stund; satt på golvet bakom bokhyllorna och tjuvläste. Det var ”Den nya franska romanen” – Camus (Främlingen), som sagt och Robbe-Grillet, Sarraute. Också andra franska författare som Sartre och Colette slank med. Ibland tyckte jag att de tittade snett på mig i bokhandeln så jag kände mig tvungen att köpa en bok. ”Skrev upp” på kontot för skolböcker. (Vi köpte själva skolböckerna på gymnasiet under 60-talet.) Så småningom skickades en räkning till far – den hade blivit ganska stor. Månadspengen drogs in under lång tid och jag var stoppad i bokhandeln. Jag kommer nästan inte ihåg något av det jag läste och böckerna finns inte kvar – men de förbjudna lässtunderna på bokhandeln minns jag som ljuvliga. Det var definitivt värt den uppsträckning jag fick. Litet musikalisk tidsfärg.

Nobelpriskandidat på C – hmmm …. Jag har inte hittat någon riktigt bra. John le Carré är väl inte nobelprismässig antar jag. Men i sin genre är han överlägset bäst. Hans romanfigurer befinner sig alltid i den politiska hetluften. Spionen som kom i från kylan om kalla kriget, Den lilla trumslagarflickan om Palestinakonflikten och vänsterrörelsen på 70-talet, Den trägne odlaren om läkemedelsföretagens cyniska utnyttjande av människor i 3e världen, Skräddaren i Panama om korruption inom spionorganisationerna. Även om jag inte alltid håller med i den tendens man kan skymta så måste det erkännas att han alltid har gjort minutiös research och att han alltid står på den lilla människans sida mot de stora maktkonglomeraten. Många mycket bra filmatiseringar har gjorts – Den trägne odlaren är min favorit – här ledmotivet, Kothbiro med Ayub Ogada och bilder från filmen: