Geryon är huvudperson i Anne Carsons ”Autobiography of red”. Enligt gammal grekisk myt var han ett monster, som bodde längst västerut i världen, på en röd ö  – solnedgångens röda färg. Hans mor Kallirrhoe, var solnedgångens nymf. Hesiodos beskriver honom i Theogonin; han var trehövdad, hade en hund Orthos och en herde Eurytion. Han dödades av Herakles som sen stal hans vackra röda oxar – ett av de stordåd som Herakles var ålagd. På bilden ser vi Herakles med klubban till vänster, Geyron till höger och Eurytion slagen till marken.

Herakles, den förste superhjälten, var den mest populära av de grekiska hjältarna. Myten om honom har återberättats om och om igen, han är avbildad på otaliga gamla krukor, det finns mängder av skulpturer. Han var enormt stark och viril men också obetänksam och egoistisk. Han råkade slå ihjäl sin musiklärare och dödade sina två barn för att Hera hade gjort honom galen. Stordåden var botgöring för barnamorden.

Carson har vänt perspektivet, vi ser historien från Geryons, offrets, håll, inte från Herakles. Geryon ÄR ett monster, till det yttre. Han har vingar och är röd. Men han är också en pojke, mobbad, alltid rädd. Utnyttjad, först av sin bror sen blir han Herakles älskare. Herakles är stark, vacker, okänslig och egotrippad. – ”Autobiography of red” är en historia om olycklig kärlek och ensamhet. Om att alltid vara tvungen att dölja sina särdrag, aldrig få vara sig själv. Geryon bär en stor överrock för att dölja vingarna.

Anne Carson har, förstår man av förordet, hämtat inspiration hos en grekisk poet, Stesichoros (640 – 555 BC). Det finns bara fragment kvar av hans verk. Ett av dem beskriver hur Herakles dödar Geryon; han använder en pil förgiftad med blod från Hydran:

… and in silence he thrust it cunningly into his brow, and it cut through the flesh and bones by divine dispensation; and the arrow held straight on the crown of his head, and it stained with gushing blood his breastplate and gory limbs; and Geryon drooped his neck to one side, like a poppy which spoiling its tender beauty suddenly sheds its petals.

(Stesichorus, ”Geryoneïs”, Fragment S15 (from Papyri) citerat från ”Theoi Greek mythology”)

Fragmenten är inte långa och vi vet inte hur de ska tolkas med säkerhet. Det är som om ”Stesichoros had composed a substantial narrative poem then ripped it to pieces and buried the pieces in a box …” när man vänder på lådan och  skakar ut fragmenten hamnar de slumpmässigt. Men med hjälp av sin kunskap om de gamla myterna och en enastående språkkänsla har Anne Carson vävt en lyrisk, ibland smärtsamt vacker kärlekshistoria. Herakles dödar inte Geryon, inte fysiskt, han överger honom.  Totalt okänslig ringer han senare och berättar om sin nya vän. Geryon kan inte sova:

Anger slammed the red fool awake at three a.m. he kept trying to breathe each time he lifted his head it pounded him
again like a peace of weed against a hard black beach. Geyron sat up suddenly.
( … )
His brain was jerking forward like a bad slide projector. He saw the doorway
the house the night the world and
on the other side of the world somewhere Herakles laghing drinking getting into a car and Geryon’s
whole body formed one arch of a cry – upcast to that custom, the human custom of wrong love.

Vem är monstret? Vem är skönheten, vem är odjuret?

Dante hade också användning för ett lämpligt monster i ”Den gudomloga komedin”. Någon som kunde ta honom och hans följeslagare den sista biten ner i det nedersta hemska helvetet i sång XVII:

”Se odjuret med spetsig svans som nalkas,
det som går över berg och krossar vapen
och murar, och förpestar hela världen!”
( … )
En ärlig människas var anletsdragen,
goda och milda till sin yttre anblick,
men ormlik i allt annat var dess skepnad.
Den bar två kloförsedda tassar,
ochsidor rygg och bröst var fullbesatta
med färgskimrande knutar och små sköldar.
( …)
Utanför branten såg jag svansen svänga,
och denna spets, kluven i två och giftig
som hos en skorpion, böjde den uppåt.

Jo visst – det är Geryon som bär Dante och Vergilius på sin rygg ner i avgrunden, helvetets 8e krets. Dante blir vettskrämd när odjuret lyfter och börjar flyga nedåt i spiral, han hör de olyckigas jämmer och ser eldsken, klänger sig fast med benen. Men Geryon skadar dem inte utan sätter helt stillsamt ner dem invid en klippa och försvinner sedan. Inte heller Dantes Geryon är ond – han ser bara obehaglig ut.

Bilden visar Dantes Geryon som Doré föreställde sig honom.