Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en
smörgås, pluntan och pipan.
Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra,
sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor
och glänser i flaska och glas.

Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnattsdunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken
löven så stilla mot himlen … Och aspen som prasslar i stiltjen:
Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

Några rader ur Ekelöfs ”Eufori” 1941

En scen så ljuvlig och välbekant – så lätt det vore att bara glida ner där vid trädgårdsbordet, lyssna på myggsurret, njuta av stillheten, det speciella dunklet, svart under buskar och träd men himlen så ljus att inga stjärnor syns. Men om man kommer från en annan trakt på jorden – går dikten att förstå om man aldrig upplevt den daggfuktiga, lövrika nordiska sommarnatten?

Nu ska vi ut på en resa. Till ett hamnkafé i Aden.*

Jag har en rot i Jemens jord
Min lera är formbar och min insikt fri
jag är legenden och min osårbara kropp är av luft.
( … )

Aden,
med fötter lika vågor, en bål av vulkaner och en
gryning som svävar som en skjorta av eld över dina
torg. När gryningen knackar på din dörr kommer
den buren på albatrossernas vingar. Du reser dig, du
slår dig ner med en sol som förenar kråkans visdom
med svanens mildhet. Du ser skeppen rullas till valv
för oceanens skatter. Ur deras bok som öppnats mot
blåhetens rymd hör du obekanta ord som töms med längs
med gatorna av grävskopor och lastbilar
( … )

Jag samtalar med Aden,
och Sana’a är källan till mina ingivelser.
Aden går bredvid dig.
Sana’a kommer dig till mötes,
och bergen sätter sig runt dem
likt kometer som tröttnat på sin resa.

Sana’a
– lotusträden stöttar mig och enarna
skänker mig skugga.
( … )

Ur ”Vaggan” av Adonis, skriven i Beirut, där han bodde, 1983. Ett helt annat landskap, både natur och kultur. Heta dagar, obarmhärtig sol, beskrivet i för mig okända legender, befolkat med för mig okända hjältar.

Dikten beskriver en lång promenad och samtal mellan poeten och städerna Aden och San’a (Jemens urgamla huvudstad). Om ursprung – framtid, tillhörighet – främlingskap, tradition – förnyelse.  Tätt med metaforer som oftast förblir gåtfulla – det är inte mitt landskap, jag har ingen egen relation till det, det förblir exotiskt och främmande. Ändå är inte dikten svår – bara man inte har anspråk att förstå allt. Det är den mest lättillgängliga av de dikter av Adonis’ som jag har läst de senaste veckorna. Men det är inte lika självklart att sätta sig vid kafébordet i Aden som i Ekelöfs sommarträdgård.

Att verkligen förstå i vilken situation, i yttre och inre mening,  Adonis befann sig 1983, ett år efter massakern i Sabra och Shatila, är nog omöjligt. Han skrev om det i en dikt ”Tiden” som jag inte har tillgång till. (Se Sigrid Kahles essä i Tidningen Kulturen.) Men också i ”Vaggan” finns våldet med.

…/Tid för middagsslummer!
Jag tjudrar min fantasi vid grönskan
och tömmer min kropp på krypande anfäktelser.
Hur så? Det gör ont i mitt inre:
”Folk som äter upp varandra.
Ett huvud kostar en näsduk, än mindre.
Bara vapenskrammel och skrik.”
( … )

Jag såg människobålar med avhuggna lemmar,
som än läktes omkring mig,
än slets sönder inne i mig och dök upp inför mig.

Och jag simmade i ett österland
fullt med sjöar av blod.
Sedan befann jag mig på en karneval av huvuden
som, utan att veta om det, firade sin egen
halshuggning.

och jag viskade
”att skriva är att smuggla in ord.”
( … )

”Vaggan” är en mycket, mycket vacker, suggestiv dikt. Man fångas in av bilderna och dofterna.

För att träda in i Jemens rytm måste du veta hur
gråten besjunger skrattet, hur solen och månen sover
på samma kudde. Du måste veta hur en ensam stund
både innehåller natten och dagen och hur stoftet
förvandlas till en tidsjägare i dina steg.

Mot slutet av dikten utkristalliseras en programförklaring – och, kanske, ett förebud om hans exil till Paris 1985.

Sana’a
”Människan hör inte till den plats där hon föds utan
till den där hon befinner sig”

Aden
”Människan hör inte till den plats där hon växer upp
utan till den där hon bejakar sig.”
( … )

Jag försjunker i mina planer
och förbereder mina krig.
Historiens sluttning speglar sig.
Jag skänker arbetets klarsyn drömmens extas.
Jag blir en främling för att lära känna mig själv.
Jag hybridiserar autenticiteten
(att skapa är att hybridisera)
och frågar: Vem kan hävda att enbart ögat kan se?
Eller att enbart tungan kan tala?
Vem påstår att handen inte tänker?

Kroppen är min diktamen
och min lag är förändringen.
Så öppna ditt bröst, min drottning…
Livet ter sig som en metafor i förvandlingens våld,
och det verkliga är blott en liknelse.

”Vaggan” finns i samlingen En tid mellan askan och rosorna, Alhambra, 2001 eller
Detta är mitt namn : en antologi, Alhambra, 2006. Översättning av Hesham Bahari, Sigrid Kahle, Ingemar & Mikaela Leckius och Ingvar Rydberg. Förord av Alain Jouffroy och efterskrift av Sigrid Kahle.

Gunnar Ekelöfs dikt ”Eufori” finns i samlingen Färjesång, 1941, publicerad i Dikter, Månpocket, 1983

Jag blev nyfiken på Jemen. För att få bakgrund till Adonis’ bildspråk kan man titta på detta underbara bildspel:

Fotografen heter Swiatoslaw Wojtkowiak.

* Finns det hamnkaféer i Aden?