Håkan Nesser, Berättelse om herr Roos Albert Bonniers Förlag 2009, ISBN 978-91-7001-717-9

Han kom iväg nästan tio minuter tidigare än vanligt, kände redan när han promenerade över gården bort mot bilen hur han fylldes – både till kropp och till själ, det var inte så lätt att separera dem en sådan här morgon faktiskt – av en känsla av lätthet och upprymdhet, och han försökte erinra sig de där orden… en tunnel in mot den eviga elden där inne… ja, det var ingen dum beskrivning av läget. Längst inne i honom, i ett rum som legat slutet och tillbommat under så många år, hade sedan en tid en dörr börjat dras upp på glänt… på tröga och rostiga gångjärn, förvisso, men en envis och okuvlig möda som också den legat obrukad under hela denna långa tid, alla dessa dagar, alla dessa år…

”Jag lovar att komma och hälsa på dig så snart jag är tillbaka.”
Innan de lade på pratade de några minuter och Anna kämpade hela tiden med gråten. Men hon höll sig, tack och lov, det sista hon ville var att hennes mamma skulle få ännu mer dåligt samvete än hon redan hade. När de hade lagt på satt hon kvar en stund på det halvmörka kontoret och försökte samla sig. Försökte förstå varför hon plötsligt kände sig så ledsen.

Två livsöden knyts, av en slump, ihop – Anna, den unga flickan som halkat ur på grund av ensamhet, en obehaglig pojkvän, knark och Valdemar, medelålders man som fått nog av att leva på sparlåga i ett tomt äktenskap. En trevande, ovan vänskap börjar gro, för båda verkar det som om de hittat något nytt och äkta. Naturligtvis går det inte så bra, det anar man snart, – eller kanske gör det ändå det till sist.

Berättelsen om Valdemar och Anna är den stora behållningen av boken. Så fint skildrat, så levande. Men sen trycker Nesser in den i en kriminalromans trånga mall. – Jag kan inte låta bli att fantisera om hur romanen hade kunnat utveckla sig om inte ond bråd död och en massa poliser trängt sig in.