comment 0

En liten historia

… av  Eva Adofsson har varit de senaste dagarnas läsning. Slumplånade den från biblan i torsdags, började läsa och har sen knappt kunnat släppa den. (Hade den tom med på jazzfestival, för att kunna läsa under pauserna) Redan de första raderna:

”Man skulle flyga genom väggar” så tänkte jag.
Ur den tanken uppstod en bredvidkärlek – en underjordisk kärlek. Var det eskapism?
Det var verklighet – en liten historia.

Det direkta tilltalet, som om hon, Marie, satt mittemot på andra sidan ett kafebord. Man går inte därifrån när någon berättar om sig själv med sådan intensitet och krav på närvaro.

Det är naturligtvis inte någon ”liten historia” utan en stor kärlek. Vad som började som en konferensförälskelse blir en relation som Marie bär med sig hela livet. Trots att det nästan bara handlar om att längta, vänta, tänka, skriva, tala i telefon – några få skimrande, stulna helger, utsökta möten. Men ingen av parterna gör något för att bryta sig ur sina vardagsliv. De låter kärleken leva på minsta möjliga sparlåga, ändå dör den inte. Den lever som en outnyttjad möjlighet.

Vi får hela berättelsen enbart från Maries synvinkel, boken är 100% subjektiv. Språket, sättet att berätta är hårt koncentrerat men ändå skildras alla kärlekens sinnestämningar med nyansrikedom och precision:

Varför skriver han inte, eller ringer?
Så plågsamt att vara en väntande. Man liksom gröps ur, rinner bort. Bara själva väntandet blir kvar, som en sorts mask över ingenting. ( … ) Hur länge ska jag finna mig i en sådan urgröpning?

Är fortsatt melankolisk, sedan ledsen. Sedan: ilsknar jag till.
Hur kan han behandla mig så?
Jag eldar upp mig, som en soldat som ska ut i sin första strid – inte alls rädd, bara heligt förbannad.

Ringer en dag till hans jobb, och det är han som svarar. All ilska rinner bort. Det är han – hans röst, nu hör jag den igen!
Ja, han har fått mitt brev, och läst det många gånger.

Han har känt ungefär detsamma.

( … )

Vi måste absolut träffas igen.
Han säger det.
Det är han som säger det!
Åh, ett sådant jubel som kommer i mig – jag vet inte när jag sist har blivit så glad.

Marie drömmer, också dagdrömmar. Hennes drömmar är ofta mycket våldsamma. I det vanliga livet verkar hon vara behärskad, måttfull, återhållen. I stort sett har hon ett gott liv, barn, karriär. Sorger, förluster, ja visst, men vem får inte stå ut med det. Boken har en lätt ironisk ton ibland (ungefär som titeln!) Marie ironiserar över sig själv, försöker få distans.

Måttet på en människas frihet är det lyckosprång hon kan göra med sin börda.

Den fick mycket bra kritik –  dn, svd, gp, expr. Det är fler än jag som känner igen sig i Eva Adolfssons kvinnovärld.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s