Grattis Poesidagen!

Vad kunde väl passa bättre för att fira poesidagen och vårdagjämningen än kärlekslyrik. Gudinnan Inanna om den eviga kärleken:

För den vilde tjurens skull badades jag
Jag badade för herden Dumuzis skull
Med välluktande oljor parfymerade jag min kropp
Min mun målade jag med välluktande ambra
Mina ögon målade jag med kol
Han rättade sina sköna händer efter mitt sköte
Herden Dumuzi fyllde min famn med grädde och mjölk
Han smekte håret vid mitt sköte
Han bevattnade min livmoder
Han lade sina händer på mitt heliga sköte
Med grädde gjorde han min svarta båt mjuk
Smekningar gav han mig i sängen
Nu ska jag smeka min höge präst i sängen
Jag ska smeka den trofaste herden Dumuzi
Jag ska smeka hans lem landets herde
Jag ska kungöra ett ljuvt öde åt honom.

Denna den allra allra äldsta bevarade kärleksdikten skrevs på sumeriska med kilskrift på en lertavla för 4500 år sedan. Jag har ”stulit” den ur Sture Linnérs bok ”Europas ungtid”. Jag tycker att det är hisnande att få ta emot ord som skrevs av någon för så oerhört länge sedan. Och att ändå känna igen sig i kärlekens lekar.
Det hade väl räckt med denna – men det finns ju några pärlor till som man gärna vill ha med en sån här dag: Mer kärlek! 2000 år senare skrev Sapfo, här tolkad av Hjalmar Gullberg:

Så kan ingen likna en gud i lycka
som den avundsvärde du låter sitta
hos dig för att njuta din stämmas alltid
älskliga tonfall

och ditt skratt som klingar så ljuvt — och får mitt
hjärta dock att klappa så tungt i bröstet;
blott jag flyktigt möter dig får jag intet
ord över läppen,

själva tungan ligger i band, och plötsligt
ilar genom köttet den fina lågan,
jag förlorar synen, i örats gångar
börjar det ringa.

Hela kroppen dryper av svett, jag skälver
in i märg och ben och min hy får gräsets
bleka färg på marken, det känns som jag
doge, Agallis.

Hämtad på Fragmenta etc. – Tål ni ännu mer kärlek?

Jag låg och sov, dock vakade mitt hjärta.
Hör, då klappar min vän på dörren:

»Öppna för mig, du min syster,
min älskade, min duva, min fromma;
ty mitt huvud är fullt av dagg,
mina lockar av nattens droppar.»

»Jag har lagt av mina kläder;
skulle jag nu åter taga dem på mig?
Jag har tvagit mina fötter;
skulle jag nu orena dem?»

Min vän räckte in sin hand genom luckan;
då rördes mitt hjärta över honom.
Jag stod upp för att öppna för min vän,
och mina händer dröpo av myrra,
mina fingrar av flytande myrra,
som fuktade rigelns handtag.

Så öppnade jag för min vän,
men min vän var borta och försvunnen.
Min själ blev utom sig vid tanken på hans ord.
Jag sökte honom, men fann honom icke;
jag ropade på honom, men han svarade mig icke.