Det är inte ofta jag vill använda ordet ”hjälte” om någon, men för Roberto Saviano är det på sin plats. Modig, klarsynt, envis; på de utsattas sida mot våldets och girighetens mäktiga. – Läs ”Gomorra”!

Saviano teoretiserar inte, han använder inga pekpinnar, filosoferar inte – han beskriver rakt upp och ner vad han ser, hör, läser och upplever. Vad som händer i hans värld, Neapels förorter. Men det blir ändå så tydligt hur camorrabossarnas makt är närvarande överallt – från småpojkarna som jobbar på Neapels soptippar, syfabriksarbetarna, byggjobbarna, hamnarbetarna via dem, som erbjuder eller nekar jobb, äger och blir rika, dödar eller låter leva till oss i nordeuropa, som konsumerar billiga kläder och kinesiska leksaker.

På bilden är han på väg till rättegången mot Casalesiklanen i juni -08.

* * * *

Vi läser ”Röda Rummet” i Bohyllans bokcirkel. Ser plötsligt parallellerna till ”Gomorra”.  Den breda skildringen: Vita bergens fattigkvarter, rika borgarhem, Riksdagen – Secondiglianos slum, Camorrabossarnas lyxvillor, Oscarsgalan. Ämnet: Korruption, girighet, maktens godtycke.

Strindberg namngav inte. Hans samtid gissade dock lätt vilka förebilderna var. Hans metod var satir, inte Savianos direkta och brutala realism – men ursinnet var detsamma.

Strindberg beskrev inte våldet även om det säkert fanns under ytan i Stockholm på 1870-talet också. Hade månne Carl Nicolaus Falk hejdukar som drev in skulder med knytnävarna? Hans lilla ”lånerörelse” känner vi i alla fall igen. Att köpa upp växlar för att använda i utpressningssyfte, att använda människor som stod i skuld som hantlangare, de underförstådda hoten. Turerna runt sjöförsäkringsaktiebolaget Triton – hur Stiftelsen Barnkrubban får ta förlusterna vid Tritons konkurs medan den innersta kretsen ytterligare har berikat sig.

Strindberg blev inte mordhotad.

Han beskrev dock hur svårt det var att få ut sanningen i 1870-talets Stockholm. Arvid Falk gav till sist upp och anpassade sig när det nakna armodet grinade honom i ansiktet. Roberto Savianos nuvarande situation illustrerar med all önskvärd tydlighet att sanningen fortfarande sitter trångt – måtte han ha styrka att fortsätta skriva!