Eudius till Philoscaphus:

”Till vår lycka, är havet blankt och lugnt i dag igen. Stormen varade tre dagar: nordanvinden blåste våldsamt från fastlandet mot öppna havet; den mörknande sjön blev krabb, vattnet var vitt av skum; vågbergen bröts överallt huller om buller, en del vräkte in mot klipporna medan andra pöste upp och bröts.
Det var helt omöjligt att arbeta: vi tog skydd i kojorna på stranden, samlade ihop litet träbitar, resterna efter eken som fälldes av båtbyggarna, och gjorde upp eld för att hålla den genomträngande kölden på avstånd.
Till slut kom den fjärde dagen, den lovade bli en riktig sötebrödsdag av den klara luften att döma, och den gav oss välstånd och rikedom i överflöd. För så snart solen steg upp och dess första strålar glittrade på havet, satte vi vår lilla båt i sjön, tog ombord näten och började arbeta. Vi satte ut inte långt från land. Ha! Vilket enormt hal vi gjorde! De övertyngda näten, djupt nerdragna under vattnet, drog nästan ner flötena.

Strax samlades fiskuppköparna, med ok på axlarna och korgar hängande på varje sida; och när de hade köpt vår fisk för reda pengar, skyndade de från Phalerum till staden. Vi hade tillräckligt för att göra alla nöjda, och dessutom tog vi hem en massa småfisk till våra kvinnor och barn, nog mycket för att mätta dem inte bara en utan många dagar, om det dåliga vädret skulle komma tillbaka.”

Det här brevet skrevs för c:a 1800 år sedan, i Athen. Det är inte någon fiskare som skrivit – skrivkunnigheten var nog inte så utbredd i den grekiska fiskarbefolkningen. Författaren till det här, påhittade, brevet hette Alkifron. Man vet inte mycket om honom – hans verk får tala för sig själv. Han skrev en stor mängd brev, alla fiktiva, alla lika elegant skrivna på ren attisk dialekt. Från fiskare, bönder och stadsfolk.
Det finns inte någon svensk översättning; min text utgår från två engelska tolkningar. Alla breven finns tillgängliga här – på engelska . De finns i handeln, också på engelska.Ytterligare ett smakprov, inte lika muntert:

Galenus till Cyrton

”Allt arbete är förgäves, Cyrton!
Under dagen blir vi svedda av solhettan, på natten genomsöker vi djupet med skenet från våra facklor, och ändå, som ordspråket säger ‘häller vi innehållet i vår kanna i Danaidernas tunna’, så fåfäng och värdelös är vår strävan! Vi har inte ens maneter eller peloriska musslor att stoppa i magarna; för vår husbonde tar både fisken och pengarna. Men trots allt han får av oss räcker det inte åt honom: han letar hela tiden igenom vår lilla båt. Se bara nu sist när vi skickade grabben Hermon till honom från Munychia med fisken, då befallde han oss att skicka honom sådan tvättsvamp och sjöull [?], som växer i ganska stora mängder i Eyrynomelagunen. Innan han var klar med att dela ut de här befallningarna, lämnade Hermon sin börda fisk, båten och oss, och stack i en roddbåt med några dykare från Rhodos som han hade blivit bekant med. Alltså måste nu husbonden lida förlusten av en slav; och vi av en god kamrat.”

Alkifron skrev alldeles förtjusande kärleksbrev, vilket det här inlägget på ”STOÀ POIKILE” visar. Hommage à ”Atheneion”, som skriver den underbara bloggen!