Så äntligen i 23e sången möts de – ansikte mot ansikte utan förklädnad. Friarna och slavinnorna är döda, salen rengjord.

–Eurykleia kommer med budet – Han är här! Jo, det är sant! Odysseus är här! Penelope tror henne inte. Eller vill inte avslöja att hon tror henne.

Hon ser honom i salen, Mannen, men tvekar. Telemachos, som ju vet vem han är, förebrår henne hennes hårdhet. Han är otålig – som han har längtat efter den här stunden, mor och far tillsammans. Och så står hon bara där.

Hon säger att hon nog vill ha bevis för att bli övertygad.
Odysseus ler, ger henne tid – Låt henne pröva mig noga!

Telemachos och fadern fortsätter sina göranden för att reda ut den minst sagt besvärliga situation som de är i – en hög med lik vid porten – Ithakas ädla söner mördade. Sen badar Odysseus och får nya kläder på.

– Märkliga kvinna! Det verkar som om jag skulle få sova ensam inatt, säger han till Penelope, så kallsinnig som du är!
– Du är lika märklig du, kontrar hon. Och levererar sin listiga kommentar om sängen.
Han rusar upp, blir arg, sväljer listen med hull och hår. Men ger samtidigt det säkra beviset på vem han är.
Då blir hon rädd att hon gått för långt – gråter äntligen och slänger sig om hans hals.

Sen följer världslitteraturens ljuvaste och mest berömda kärleksnatt. De älskar och pratar, pratar. Och Athena hejdar Eos, den rosenfingrade, för att förlänga natten. Och det har väl aldrig hänt igen sen dess.

Den här mästerliga skildringen av deras återförening gör att hela långa läsningen av eposet är värd sin möda. Dessa två älskar verkligen varandra.

Det har skrivits om Penelope att hon är hårdhjärtad. Och om Odysseus att han är sällsynt klantig när han sväljer hennes list. Men jag tror att de nog vet, nästan, var de har varandra. Att efter så lång skilsmässa, så många hinder, så mycket längtan, bara kunna fortsätta där man var – det går ju inte. De måste ”pejla in” varandras känslor. Det krävs några turer. Odyssevs dröjde flera dagar med att ge sig till känna för Penelope – hennes son, svärfar och flera av hennes tjänare fick veta det före henne. Nog kan man förstå att hon är litet stött. Så hon ”prövar” tillbaka, och Odysseus ler, bjuder på det. Låter henne få sin triumf när hon lyckas lura honom. De är ju väldigt lika varandra.

Men … som läsare är man ju ganska störd av att ingen av dem (inte heller Telemachos) verkar känna någon ruelse över den stapel av lik som ligger vid porten. Eller över morden på slavinnorna …