Etikettarkiv: sorg

Om Nyckelfågeln, en kommentar på vägen

Posted on by
Svara

Mei Kasahara, 17, som är på kant med sina föräldrar, med skolan och f. ö. nästan allt skriver i ett brev:

”Eftersom A är så händer B.” Fast det förklarar ingenting, tycker jag. Det är som när man häller upp vacuumförpackad risgrynsgröt i en skål, sätter den i mikron och trycker på knappen. Du tar av folien när det plingar till och då har du risgrynsgröt. Vad händer egentligen från det du tryckt på knappen och klockan ringer? Jag bara frågar. Du har ingen aning om vad som försiggår under folien. Kanske den färdiga risgrynsgröten förvandlar sig till pastagratäng i mörkret när ingen tittar och sedan åter blir risgrynsgröt.

/ … / det kanske finns två sorters människor. För en sort är världen ett logiskt risgrynsgrötställe och för den andra sorten är det ett oberäkneligt pastagratängställe. Jag slår vad om att om mina trädgrodsföräldrar stoppade in risgrynsgröt i mikron och fick ut pastagratäng när klockan ringde, skulle de säga ”Åh, vi måste ha stoppat in pastagratäng av misstag” Eller också skulle de försöka övertala sig själva: ”Det ser ut som pastagratäng men det är faktiskt risgrynsgröt” Och om jag skulle försöka vara trevlig och förklara för dem att man kan få ut pastagratäng ibland fast man har satt in risgrynsgröt – ja då skulle de aldrig tro mig. De skulle förmodligen bara bli förbannade. Förstår du vad jag menar, Nyckelfågel?

Jag har läst ut Fågeln som vrider upp världen och jag är fortfarande förvirrad. Vet inte om det beror på att jag är litet dum och fyrkantig eller om det är meningen. Jag känner mig som en trädgrodsmänniska och jag ångrar mig för det blir svårt att diskutera boken på cirkelmötet på tisdag när man har sett slutet. Boken var svårstartad men tog sig efter hand och gick till sist inte att lägga ifrån sig.

Det finns korta novellartade avsnitt om kriget i Manchuriet som är briljanta. Jag har redan berättat om mannen som blir slängd i en brunn, ett annat handlar om ett Zoo och en veterinär. I krigets slutskede när japanerna har börjat evakuera får någon för sig att man borde döda de farliga djuren i djurparken. Man är rädd att de ska komma lösa i förvirringen och kunna ställa till med förödelse. Hela idén är absurd – reträtten är en orgie i våld och den framryckande sovjetiska armén är skoningslös. Tigrarna och björnarna i djurparken ter sig som fromma lamm i jämförelse med den grymhet som människor kan åstadkomma. Men order är order och regler ska följas. Mitt i detta en veterinär som försöker utöva sitt yrke och vårda djuren, med all den humanitet han förmår under de fasansfulla omständigheterna.

Någon summering kommer jag nog inte att klara av att skriva – men som sagt, det var svårt att släppa boken när man väl kommit igång.

Lägga pussel

Posted on by
Svara

Att läsa Fågeln som vrider upp världen av Murakami är som att lägga pussel. Berättelsen rör sig framåt på ett svårförståeligt sätt; man får fragment, hittar här och var bitar som lyser speciellt. En bit som jag tror kommer visa sig vara viktig är den här bitvis fasansfulla berättelsen:

Det är under japansk-kinesiska kriget. Under en expedition blir löjtnant Mamiya och hans grupp tillfångatagna. Han kastades ner på botten av en mörk, djup brunn av soldater ur Yttre Mongoliets armé och skadade sitt ben och sin ena axel. Han satt där i mörkret utan mat och vatten och bara inväntade döden. Innan han hamnade i brunnen hade han dessutom sett en av de andra soldaterna bli levande flådd. Det var mörkt och kallt, han befann sig i nästan total ovisshet. Hoppet att bli hittad var minimalt – mer utsatt och naken kan en människa knappast bli. Berövad allt.

Så händer något som liknar en uppenbarelse. Plötsligt lyser solen ner i brunnen, under en kort stund med ett starkt, varmt sken.

Runtomkring mig badade allt i ett starkt ljus. jag satt mitt i detta flöde av ljus och såg ingenting. Men jag urskiljde något i min tillfälliga blindhet. Något försökte visa sig för mig. I det strålande ljuset ansträngde sig detta något, en svart form, för att lösgöra sig som skuggan i en solförmörkelse. Men jag förmådde inte uppfatta vad det var. Det försökte komma emot mig och skänka mig något, kanske gudomlig nåd. Jag väntade darrande på det. Men det kom aldrig /…/

Samma sak hände de följande två dagarna. /…/ Jag svalt och törstade i brunnen, det var ett lidande som var svårt att uthärda. Men till slut blev det ganska oväsentligt. Det jag led mest av där nere i brunnen var smärtan över att inte kunna se det där som dolde sig i ljuset. Det var en hunger orsakad av att inte kunna se det man borde se, en törst orsakad av att inte få veta det man borde få veta. /…/ Den gudomliga nåd som var tänkt att komma mig till del, nådde mig aldrig. Efter upplevelserna i brunnen blev mitt liv tomt som ett ömsat skal. /…/ Allt det levande inom mig försvann, det brändes till aska i det där starka ljuset. Den värme som den gudomliga uppenbarelsen gav ifrån sig brände helt enkelt sönder kärnan i mitt liv.

Efter att ha blivit räddad, för det blir han, under det fortsatta kriget söker han sig medvetet till de mest utsatta ställena. Han vill dö men förmår inte. Han kommer att överleva alla krigets fasor, leva och bli gammal.

Episoden skildrar en tid och händelser som verkar stå mycket långt från huvudtråden i romanen. Vanligen befinner vi oss i ett villaområde i utkanten av Tokyo under 80-talet i sällskap med Toru Okada, som utsätts för en serie mycket bizarra händelser, som han liksom bara finner sig i till synes utan att att reagera. Så hur det passar in vet jag inte … än. Spännande läsning. Och inspirerande att parallellt lyssna till Sveriges Radios bokcirkel och delta i Lyckebybibliotekets cirkel. På SR:s hemsida hittar ni en pytteliten bild på oss! Kolla också in Kafka på jobbet:s blogg med egen pod-cirkel!

Mio caro Francesco

Posted on by
1

Det var en försommarmorgon för några år sedan. Ni vet, en sådan morgon då man vaknar till fågelsång och björklövsdoft och med en ljuv sommarbris fläktande i sovrumsgardinen; redan innan man slagit upp ögonen, vet man att det här blir en dag att njuta av. Alltså: efter morgonkaffet åker hängmattan upp under äppelträdet – en bok måste man ha – jag letar i bokhyllan. Kanske … jo varför inte så blir den äntligen läst: Kärleksdikter av Francesco Petrarca.

Som vanlig hoppar jag över förordet,  jag vill möta texten på egen hand först utan instruktioner, och börjar läsa den första sonetten:

Ni som i dikterna jag samlat här
hör suckarna som närde mig den gången
då av min ungdoms misstag jag hölls fången
och delvis var en annan än jag är.

Jag hoppas ni som prövat Amors pilar
kan lida med mig, …

Porträttet av Petrarca är tecknat av en samtida konstnär, Altichiero (1330 – 1390), verksam i Verona och Padua. Det skulle kunna vara likt honom, Altichiero kan ha träffat Petrarca.

Jag grips direkt av tilltalet, där står han, den gamle poeten, och ber så innerligt, att jag ska lyssna på honom. Det är svårt att motstå, man stöter inte så ofta på en man som vill tala om sina känslor. Jag blir nyfiken – vad är det han vill berätta? Jo, långfredagen den 6 april 1327, under mässan i S:ta Klara i Avignon, såg han henne första gången: Laura, den vackraste av alla, den mest underbara varelse som någonsin funnits i sinnevärlden. Han såg henne, jag skulle gissa att deras blickar möttes. Om och om igen återkommer han till den blicken, till hennes förtrollande ögon.

Det var den dagen då solens varma glans
i sorg över sin skapare förfrös
som jag tillfångatogs och aningslös
av era sköna ögon, kvinna, bands.

Francesco var 23 år, Laura var 17. Han blev hjälplöst och passionerat förälskad och kunde sedan aldrig glömma henne. Laura var oåtkomlig som en hägring, det var en omöjlig kärlek. Under hela livet skrev han den ena dikten efter den andra om de känslor som hon framkallade. Och filade på dem, vände och vred, bytte ord, skrev om och om igen. 366 ”canzoniere” eller sånger kom med i den sista versionen som han sammanställde 1373, då en åldrad man.

Tillbaka till mig i hängmattan, 635 år senare. Jag blir helt oväntat och nästan mot min vilja infångad. Läser, vänder blad, bläddrar tillbaka, läser dikt efter dikt. Och om det nu beror på solvärmen, insektssurret i äppelblommen eller sonetternas jämna rytm -miraklet inträffar. Petrarcas ord drar mig med till en annan tid och ett annat land. Jag hör tydliga andetag, ett hjärta som slår bakom orden.

Är det ej kärlek, vad är det jag känner?
Om det är kärlek, säg då vad den är
Ett gott, som så torterar och förtär?
Ett ont, som med så ljuvlig låga bränner?

Om jag har valt att brinna – varför tårar,
och är jag nödd – vad tjänar jämmer till?
Hur fick du sådan makt, fast jag ej vill,
o liv som dödar, ofärd som bedårar?

Och har jag samtyckt hövs ej att jag klagar.
Emellan stridiga orkaner kastad,
i bräcklig, redlös båt jag mig befinner,

så lätt med visdom, tungt med misstag lastad
att jag ej vet vad själv jag vill, och brinner
om vintern, skälver under sommardagar.

Känsloläget i dikterna pendlar mellan spänd eufori och djupaste förtvivlan. Han fann ingen ro. – Någon enstaka strof talar om en stunds vila från de stormande känslorna minnet av hennes skönhet kunde ge lindring:

Det gyllne håret hade vindens fläkt
löst upp, och snodde lockarna i tusen
små slingor lekfullt; bländande var ljusen
vars älskligt sköna strålglans nu är släckt.

….

En dödligs var ej hennes sätt att gå
utan en ängels, och det ord som sprang
från hennes läpp hade ej mänsklig klang.

Men strax var han tillbaka i ångest, tvivel och skam.

Blind ser jag, skriker med förstummat tal;
jag vill förgås, och ber om hjälp i nöden,
hatar mig själv men kan för andra brinna;

Mitt skratt är tårar, och jag får ur kval
min näring; leds vid livet, vämjs vid döden.

I strof efter strof vände och vred han på samma tema. Konflikten mellan ljuv förälskelse och förtärande längtan, upphöjd skönhetsdyrkan och djupaste skam. En fixering till en upplevelse som han inte kunde ta sig ur. Inte ens efter Lauras död i pesten 1348 dog denna längtan även om plågan verkade mildras från ångest till sorg när han blev äldre. Nästan hela livet fortsatte han att försöka fånga in sin själsnöd, betvinga den med ord, binda den i strikt rytm och vackra rim. Och jag hör honom men förstår ändå inte – Varför led han så? Det finns inga belägg för att han skulle ha känt Laura personligen, om hon ens fanns. Hans nära vän Giaccomo Colonna frågade honom en gång i ett brev om hon inte var påhittad. Förmodligen såg han henne bara några enstaka gånger på håll.

Först tänker jag att det handlar om frustration, förträngd sexualitet; men även om en prästvigd man under det strängt religösa 1300-talet, offentligt var tvungen att leva i celibat, så var inte kravet alls så strängt i praktiken. (Bocaccios ”Decamerone” vittnar tydligt om det.) Och Francesco var inte avhållsam, han fick två barn. Handlar det om en poetisk konvention? – Petrarca var influerad av den sydfranska trubadurdiktningen där den besjungna damen alltid per definition var oåtkomlig och obesvarad kärlek var ett ideal. Men nej, hans ord är så levande, han kommer så nära. Jag tvivlar inte på att det är äkta känslor. Men vad handlar det om? När man läst en stund inser man att han inte skrev om Laura, hon är bara en katalysator, han skrev om sig själv. ”Se mig!” Skrev han ens om kärlek? Inte om kärlek i meningen innerlig relation, möjligtvis om sin egen kärlekskänsla. Om kärleken som bristsymptom. Jag får en stark känsla av att det finns en djupare själskonflikt bakom. Han längtar, får ingen ro, har ångest.

Går det ens att förstå en man som levde för 650 år sedan? Han bad oss faktiskt försöka, den 6 april 1334 skrev han:

…
Om ej jag räknar fel är det sju år
idag som suckande från strand till strand
jag gått i nätter, dagar, hetta snö.

Eld inombords och utåt bländvit snö,
med dessa tankar, blott med annat hår
skall gråtande jag följa varje strand
för att beveka kanske någons ögon
som föds till världen efter tusen år
om så långt liv beviljas odlad lager.
…

Vem var du, Francesco?
Sedan den där sommardagen har jag inte kunnat släppa honom – jag har letat information, läst de översättningar som finns till svenska, till och med försökt mig på orginaltexterna (svårt, för svårt!). Läst om och av och plockat upp kunskapsbitar för att försöka skapa en bild av den mycket komplexa personligheten Francesco Petrarca. Och varje gång jag på nytt läser hans dikter blir jag förförd. I skönhet oöverträffade, drabbande, intensiva.

Det är (naturligtvis) inte bara jag som fastnat för honom. Han var redan under sin livstid en stjärna, hans verk spreds i avskrifter. Då handlade det mest om hans mer högstämda verk på latin. Kärleksdikterna skrev han på sitt eget modersmål italienska och det var främst dessa som överlevde honom, de kopierades, lästes och tonsattes. Han var utan jämförelse Europas mest populäre poet under flera sekel framåt. När man började trycka böcker blev han än mer läst – Il canzoniere trycktes i 150 (!) upplagor redan under 1500-talet. Om man skulle våga sig på en parallell: En renässansens John Lennon kanske?

Kärleksdikter, Natur och Kultur, 1992, i mästerlig översättning av Ingvar Björkeson. Tyvärr har han inte översatt alla dikterna bara drygt 100 av de 366. Det är inte alls samma upplevelse att läsa dem i engelsk översättning. På sidan Petrarca, Som den skiraste spets … har jag citerat ett par dikter i sin helhet.

Vem var Laura? Hur såg hon ut? Jag skulle tro att namnet Laura är påhittat. På italienska går det nämligen utmärkt att använda metaforiskt: L’aura betyder vind (som den vind som leker med Lauras hår) eller andetag, lauro betyder det evigt gröna lagerträdet som var lyrikguden Apollons symbol. ( ”odlad lager” i diktcitatet ovan är en metafor för ”poesin” ) Francesco beskriver henne som blond – troligen fanns det en blond dygdig, skönhet i Avignon som han fick ögonen på, någon viss. Men för dikternas skull spelar det just ingen roll vem hon var.

Japansk spleen

Posted on by
2

Det var i Kamakura som jag lärde känna Sensei. Då var jag fortfarande en ung student. En vän till mig, som hade åkt dit på sommarlovet för att bada i havet, hade skickat mig ett kort där det stod ”Du måste komma”, så jag hade bestämt mig för att försöka få ihop litet pengar och åka dit.

Den djupa vänskap som så småningom utvecklas mellan den unge studenten och den äldre mannen är centrum i den här romanen från början av 1900-talet. Det är en vänskap mot alla odds verkar det som. Den gamle mannen är mycket tillbakadragen och reserverad, det är den unge som är envis. Han fortsätter att hälsa på, föreslår promenader. Studentens försiktiga och respektfulla sätt får den gamle att ge efter så småningom:

”Jag är en ensam människa”, sade Sensei återigen ( .. ) ”men är inte du kanhända också en ensam människa? Även om jag är ensam så är jag äldre och kan låta allt vara och leva ett stillsamt liv, för dig som är ung skulle det nog inte vara så lätt att göra det. Du vill väl söka dig vidare så mycket du kan och när du gör det vill du väl ha något att konfronteras med …”

Ensamhet är ett huvudtema, olika sorters ensamhet.  ”Jag” (han är inte namngiven) kommer från landsbygden, hans far är bonde. Hans föräldrar förstår ingenting av det liv som en ung student lever i Tokyo. De är helt desorienterade i det nya moderna Japan som växer fram. Når studenten åker hem för att hälsa på sin svårt sjuke far, känner han sig ha tappat kontakten med alla därhemma, familjens vänner, det lantliga livet, sin bror. Sensei är ensam på grund av en gammal historia från ungdomen som kastar sin slagskugga över hans liv. Det är något han inte kan berätta, han har inte ens berättat historien för sin fru – en gammal skuld. Så småningom, i slutet av boken blir vi dock invigda i hemligheten och trådarna knyts ihop.

Vemod, alienation, en känsla av att något väsentligt har gått oåterkalleligen förlorat – historien är rakt och enkelt berättad, nästan lågmält. Jag associerar till Hjalmar Söderbergs ”Förvillelser” eller ”Den allvarsamma leken”. Tonen är litet densamma, delvis också motiven (de stillsamma promenaderna, uppgivenheten, de förstelnade sociala kraven, kärlek, svek, skuld).

Som ni märker tyckte jag mycket om boken. Jag är förvånad över att den är så lättillgänglig trots avstånd i tid och geografi. Den svenska översättningen är utmärkt, njutbart språk.

Natsume Soseki, Kokoro, svensk översättning 1996 av Vibeke Emond

I bilden en Youtube-länk till klipp ur en filmatisering från 1955. OBS! Stäng av ljudet, helt fel musik till de här vackra bilderna.

”I think I will buy the flowers myself” …

Posted on by
Svara

Mrs Dalloways öppningsfras i Virginia Woolfs roman – vi kliver rakt in i hennes värld redan i första meningen. Den användes också som öppning i ”Timmarna”, Stephen Daldrys film. Men inte i Magnus Bergs dramatisering för Sveriges Radio – pjäsen börjar försiktigare:

”Hon hade just börjat sitt 52a år och, som för att fånga den fallande droppen, slungade sig Clarissa rakt in i ögonblickets hjärtpunkt, naglade fast det där. Och hon såg som för första gången spegeln, toalettbordet, alla flaskorna, och samlade hela sitt jag i en enda punkt. Hon såg sig i spegeln, och betraktade det finskurna, rosiga ansiktet som tillhörde kvinnan, som just denna kväll skulle ha bjudning. Clarissa Dalloway, hon själv.”

Sen hör vi tunga ljud, någon som arbetar hårt med att banka och lyfta något, köksan förstår vi, i oväsendet bryter Clarissas svala röst in med hennes välbekanta replik. (”Uppstairs and downstairs”!).

Pjäsen är, och måste vara, en grundlig omarbetning av romanen. Boken innehåller ju knappt någon dialog, allt berättas i långa inre monologer och beskrivningar av miljöer. Inte så lätt i radio. Magnus Berg måste ”hitta på” samtal och försöka gestalta en Londongata, en sommarveranda på landet, festsalonger, krigsscener i Italien, etc med ljud. Jag tycker att det fungerar ganska bra men är medveten om att jag har boken i gott minne. Känner igen scenerna och min hjärna fyller i.

Jag upplever pjäsen som mer dramatisk än boken.  Snabba klipp mellan de olika huvudpersonerna, drastiska brott i stämningsläge. Jag saknar bokens långsamma avslöjande av vilka personerna är och vad som har hänt i deras liv. Om man inte har läst boken kan jag tänka mig att det är ganska lätt att tappa tråden. Men om man har persongalleriet och huvuddragen klart för sig, levandegör pjäsen en historia, som jag har tyckt är ganska svår att ta till sig.

Jag läste boken för en studiecirkel, delvis av plikt, alltså. Hade nog inte tagit mig igenom den annars. Första reaktionen var: ”Vad angår dessa människor i Londonsocieteten på 1920-talet mig? Fru Dalloway med sina hattar, klänningar, små bekymmer för middagsbjudningen som hon ska ha. Hennes tillvaro är så händelselös; men Virginia Woolf har, förstår jag, velat skildra just det. En människa som livet har gått förbi utan att beröra henne. Meningslösheten i vardagen. Men jag upplever att avståndet i tid och miljö är för långt för att man kunna identifiera sig. VW skildrade sin vardagsmiljö, vi 90 år senare måste ”översätta”, försöka flytta historien till en tid och plats mer bekant för att kunna kliva i Clarissa Dalloways skor.

Också romanens andra berättelsetråd, om den traumatiserade soldaten som bär på hemska krigsminnen och inte klarar av att hålla ihop tillvaron, har jag svårt att engagera mig i. Tills det slår mig att det är väl just så det är – det har Clarissa också, soldaten är bara ett obehagligt inslag i middagskonversationen. Det var kanske det VW ville visa.  Människor som bär på fruktansvärda minnen, som lever nära gränsen mellan liv och död, finns ju i vår omgivning idag också. I en parallell värld. För mig och många med mig är det så i alla fall. Man blir aldrig riktigt berörd.

Trots alla mina invändningar stannar romanen i mitt minne. Det är svårt att bestämma sig för om man ska tycka om Clarissa eller ej. Ibland kan jag tycka litet synd om henne för hennes dåliga självförtroende – men hon har gjort sina val i livet. Oftast tycker jag att hon är ganska inskränkt och feg. Hon gömmer sig bakom konvenansens krav.

Mer om Virginia Wolf:  Jeanette Winterson har stått för förorden till den nya upplagan av Virginia Woolfs romaner (Vintage Classics’, finns på Amazon). Hon var inte så förtjust i tanken därför att:

I felt that while Virginia Woolf’s work needs nothing added, it does need some weight taken away. She has been hi-jacked by so many self-interest groups – feminists, theorists, modernists, historicists etc., that it is difficult to come to the work in its own right, on its own terms.

Hon löste det på sitt eget sätt. Läs hennes essä, den är mycket intressant.

PS. Undrar om jag inte börjar bli litet anakronistisk själv – Det är nog ingen som ”sitter klistrad” vid en radioapparat nuförtiden. Ett 50-talsfenomen.

Länk till ”Mrs Dalloway” på Sveriges Radio.

Världspoesidagen 2010 firas med hjälp av Bob

Posted on by
Svara

Bob Hansson, Halleluja liksom, 2005, Wahlström och Widstrand, ISBN91-46-21410-0

Tycker jag riktigt mycket om. Det var segt i början – boken inleds med 20 sidor korta texter, lyrisk prosa kan man kanske kalla dem. Jag hittar inget som stinger i dem – för snällt (ordmaränger om man ska vara elak). Kanske med undantag för ”Oss maskiner emellan”. Men det tar sig. Bob Hansson är en predikare – om än motvillig, ibland ironisk men alltid med mycket värme. Han har något att säga oss, direkt tilltal, och han säger det klart och tydligt. 
Kommer jag någonsin hitta en anledning till att distansera mig från det här extraerbjudandet som kallas hej?

Och nu säger jag det:
Vi är inte enbart åtskilda!
När vi lägger oss ner lägger vi oss mot samma ner
När vi drömmer om att sväva över jorden är det
samma jord, samma över samma sväv vi spinner
fram tunna trådar ur vår drömväv med.
Vi är inte enbart åtskilda.

En ganska lång dikt i mitten av samlingen ger en serie korta skisser av morgonsituationer. En explosion i ordglädje: lyckliga portföljögon, sedanlängevakna tunnlemsgamlingar, mönsterskräddade äkta hälfter. Alla hoppas de på en bra dag att förlåtas av. Varifrån kommer de här skuldkänslorna?
I diktens andra halva händer något, orden stockar sig … blir en ironisk grimasch: (här upptstår känslan av ljug att jag bara hittar på det här … ) Poeten tappar tråden, kommer av sig – tvivlar på poesin tycks det – men hittar tillbaka efter några krumelurer:

... och börjar läsa leva sig igenom rad efter rad
i tjocka böcker med färgpärm och de sitter
hummande som mjuka vokaler i sina lustläsarfåtöljer
svävar gör de tackar skrivgudarna i himlen gör de för
ännu ett ögonblick så fullt av sötma och sträva
turer genom storhjärnan salar fyllda
med soldoftande hängbjörkar där orden fruktväxande hänger
på tunngrenarna fallande ner och upp krasar
mellan mjukbländarbladen krasar sitt spöda omslutande ljus
                                                utslungat
mot deras veckade pannor och rämnandet är en brygga och
nu är den här förlåtelsen är här ...

En lovsång till poesin och han sjunger vackert, Bob Hansson. Men jag förstår inte behovet av förlåtelse. han återkommer till det genom hela diktsamlingen.

Dikten ”Göteborg, Genua, Vardagsrum”, nästan den sista, handlar om händelserna i Göteborg i juni 2001 då ett enormt polisuppbåd och en liten grupp militanter lyckades förvandla en fullständigt fredlig demonstration till upplopp, slagsmål och tragik. Ett annat temperament – förtvivlan och ilska. En mycket bra dikt.

Vem ringer man när det är polisen man är rädd för?
Vem ringer man när det är framgången som skrämmer en?
Vem trycker man sig emot när jorden
beslutat sig för att bryta upp? 25 000 arter om året
hissar vit flagg vimpel vaja vaja
innan de läggers sig ner
för att dö.
En dinosaurie möter min blick, ler så där
            igenkännande.

Det här inte bara mitt inlägg på Världspoesidagen utan också ett svar på Lilla O:s lyrikutmaning.

Rysk poesi i skuggan från Kreml

Posted on by
Svara

För att hålla min läsdagbok komplett ska jag skriva några rader om min utflykt till Ryssland under febuari. Jag läste två diametralt olika diktsamlingat av två så olika poeter att det är svårt att förstå att de levde i samma land under samma tid. Anna Achmatova och Vladimir Majakovskij var nästan jämnåriga. Bådas verk är bevis för poesins kraft och förmåga att berätta om oss, vilka vi är, varifrån vi kom. De är omistliga delar av 1900-talets historia.

Anna Achmatova, Dikter. Lind & Co, 2006. Översättning och kommentar av Barbara Lönnqvist.

Diktsamlingen domineras av sena dikter, från 20-talet och framåt. De flesta av dessa kom till under den tid då A. var förbjuden i Sovjet. Hon var redan innan revolutionen en mycket älskad poet. 1926 förbjöds hon att framträda och ge ut sina dikter. Hennes man arkebuserades 1921, hennes son satt under långa perioder fängslad. Achmatova ger röst åt 1900-talets krigsänkor, hon begråter alla offer för krig och övervåld. Har någon gjort det med djupare inlevelse än hon?
Jag har tidigare skrivit om hennes dikt ”Förhistoria”; här ur diktsviten ”Requiem”, som ingår i samlingen.

Inledning

Det var tiden då bara den döde log,
lycklig i gravens frid.
Och som en tyngd utan vikt och värde
hängde staden Leningrad
i sina fängelsers kedjor.
Vansinniga av all plåga
vandrade bataljoner av dömda,
och lokomotivens visslor
sjöng avskedets korta sång.
Över oss stod dödens stjärnor
och oskyldigt vred sig Ryssland i kramp
under blodiga stövlar,
under polispiketernas däck.

Vladimir Majakovskij, Om det där, Bokomotiv, 1980.  Översättning av Gunnar Harding och Bengt Jangfeltd. Omslag och illustr. av Aleksandr Rodtjenko. Jag har skrivit om ”Om det där” i Stänk och Flikar.

Om det där är en grandios kärleksdikt till den älskade Lilya Brik. Men är också, som alltid hos Majakoskij en programförklaring: Utan kärlek kan man inte leva och inte skapa. Kärleken är livets, samhällets och världens motor. Majakovskij var redan i tonåren rebell och poet – han fängslades av tsarens ”tjeka” flera omgångar. Var med och startade den ryska futuriströrelsen, beundrade det nya – tekniken, nya samhällsformer. Ville bryta upp från det gamla förstelnade klassamhället och anslöt sig, men inte utan reservation, till bolsjevikerna. Det visade sig dock snart att man inte kunde ”reservera sig” mot det bolsjevikiska styret. Han tog sitt liv 1930. Är det här ett självporträtt?

Därborta
från tullen
kommer en liten man.
Hans steg blir snabbare och snabbare. ( … )
Han kommer närmare.
Ansiktet är ungt och skägglöst.
Men det är inte Jesu ansikte.
Det är för ungt
för ömt.
Det kommer närmare nu,
det är en ungkommunist.
Utan mössa och päls.
I benlindor och trenchcoat.
Han knäpper sina händer
som en evangelist.
han gestikulerar som om han höll tal om nåt.  ( … )
Snön är som vadd.
Han vadar i vadd.
Guldgnistrande vadd ( … )
Bländad av ljus gick gossen vidare.
Han gick,
men plötsligt -
han står.
I siden-
händerna -
stål.
Solens brinnande öga såg ner
på snön som sopat igen hans spår.
Det knastrade till när snön knäckte hans ben -
För vem?
Och varför?
Och vem förstår?

Yasunari Kawabata, Huset med de sovande skönheterna

Posted on by
Svara

Yasunari Kawabata Huset med de sovande skönheterna Bonniers, 1969 övers. från japanska av Erik Sundström. Orginalutgåva 1961

Yasunari KawabataKvinnan upprepade vad hon hade sagt tidigare.
”Försök nu inte väcka flickan. För vad man än tar sig till så vaknar hon inte. Hon sover så djupt, hon vet inte av någonting alls.”
Flickan bara sover och hon vet inte vad som händer runt omkring henne. Så även om man går och lägger sig här behöver man inte vara särskilt varlig. Gubben Eguchi tänkte sig olika förklaringar till det hela. Men han sa ingenting.
[ ... ]
Visserligen hade Eguchi hört från en gammal vän att i det här huset fanns flickor som sov och som stod till gästernas förfogande men som det inte gick att väcka. Men inte ens nu kunde han riktigt tro på det där.

Eguchi, en äldre man, är nyfiken och lockad av det märkliga huset med de sovande skönheterna. Han besöker det flera gånger, varje gång ligger en ny flicka sovande i rummet med röda sammetsdraperier. Han blir betagen av den unga skönheten, erotiskt lockad men förmår inte närma sig flickan sexuellt. Hon är så rosigt levande och hans eget kroppsliga förfall framstår så tydligt. Varje gång förflyttas han bakåt i tankarna till olika händelser livet – en stor kärleksupplevelse när han var ung, en resa med en av de två döttrarna, en älskarinna. Vi lär känna mannen – i det röda mörkret stiger olika motstridiga känslor och tankar upp – aggression, upphetsning, frustration, ömhet, men framförallt sorg. Utanför huset brusar havet, susar vinden.

”Om det nu är så …” Enguchi tänkte efter. ”I så fall, min första kvinna, vem var nu det?” Det var inte så mycket att han kände sig tung i huvudet. Han låg bara så bekvämt.
Hans första kvinna. ”Det var mamma”, slog det honom plötsligt. ”Mamma och ingen annan.” Det var alldeles oförmedlat som det svaret kom för honom. ”Kan man säga att mamma var en av mina kvinnor?” Här låg han, sextiosju år gammal, mellan två nakna flickor och först nu avslöjade sig detta som ett faktum för honom, plötsligt ur de innersta skrymslena i hans bröst.

Det här är ett mycket naket porträtt av en man i övre medelåldern. Trots ett framgångsrikt och, vad det tycks, rätt lyckligt liv är han så ensam i sitt åldrande och sin oförmåga. Han vet nog inte riktigt vad han söker hos de här sovande flickorna – men han är så starkt lockad av vad? Deras hjälplöshet, passivitet – jag tror att det framförallt handlar om att de är så levande, han kommer så nära det varma livet, om än på ett konstlat sätt.

Historien är subtil och vacker men har också morbida och motbjudande drag. Illusionen spricker på ett ganska dramatiskt sätt i slutet av boken – Enguchi och vi ser vad det handlar om: En hänsynslös handel med unga flickors hälsa, liv och död som insats.

Den här berättelsen både lockar och äcklar en – men jag tycker ändå om den. Det är den enda av Kawabatas böcker som översatts direkt från japanska till svenska. Någon gång kan språket kännas kantigt men det löper oftast lätt, rakt och enkelt.

Yasunari Kawabata, Tusen Tranor

Posted on by
Svara

Yasunari Kawabata, Tusen Tranor Bonniers, 1970 övers. från tyska av Olov Jonason. Orginalutgåva Tokyo, 1952

Han kunde ha varit åtta eller nio år, när han en gång besökte Chikako tillsammans med fadern.
Hon satt i sitt vardagsrum. Kimonon var brett isärdragen över bröstet. Med en liten sax klippte hon bort hårstrån från ett födelsemärke, som stort som en hand täckte halva vänstra bröstet och räckte nästan ända upp till halsen.
[ ... ]
Kikuji mindes att Chikako hade haft en tidning utbredd i knät, på vilken hårstrån låg spridda. De hade sett ut som manshår.
Och trots att det var ljusan dag, hade man kunnat höra hur mössen sprang fram och tillbaka över taket till rummet. I trädgården blommade ett mandelträd.

En central scen i boken – redan på första sidan presenteras historiens onda genius, Chikako, som en gång varit den döde faderns älskarinna. Det är hon som driver intrigen framåt. Delvis oavsiktigt, delvis med illasinnat skvaller och ränkspel snärjer hon in den unge mannen Kikuji i ett händelseförlopp som han har svårt att styra eller ta sig ur.

Det är en bok om kärleken och döden. Två trianglar, den ena mellan Kikujis far – hans mor – fru Oota, faderns älskarinna under många år kastar tunga skuggor över den andra, Kikuji – Yukiko, flickan med tranorna, som han blir förälskad i – Fumiko, fru Ootas dotter, som kanske är hans halvsyster. Runt dessa spinns en intrig där de ungas skyldighet mot de gamla står mot den nya tidens krav och möjligheter. Både Kikuji och Yukiko kvävs nästan av bördan deras föräldrar och traditionen har lagt på dem. Den urgamla teceremonin med sitt strikta krav på uppförande och attribut används som scenario i olika skeden i berättelsen.

Boken skrevs efter krigsslutet. Alla större japanska städer blev totalt sönderbombade i slutet av kriget. Det måste ha varit en fruktansvärd tid och en tid av febril återuppbyggnad. I boken pratar man i telefon, åker taxi. Yukiko skaffar sig ett eget jobb i en klädbutik och hyr ett rum. Men Kikuji bor kvar i sin fars hus och har mycket svårt att bryta upp. Boken slutar öppet, vi får inte veta hur det går men jag anar någon sorts hopp …

Det är inte så lätt att förstå allt – den japanska uppfattningen om skam, vad som är skamligt exempelvis. Man förstår att det är/var mycket viktigt att vårda sig om en oantastlig fasad. Tydligen ärver barnen föräldrarnas försyndelser. Yukiko skäms så för sin mors beteende. Men det är ju bland annat därför man läser böcker – för att komma i kontakt med kulturer och företeelser som man inte förstår.

Det här är den bok av Kawabata som jag tycker har den mest fascinerande historien att berätta. Men … översättningen är usel. Därför får den bara 3 stjärnor. Det är inte svårt att hitta stolpiga spår efter den tyska förlagan. Nog vore den värd att nyöversättas. Yukiko Duke kanske kunde förbarma sig över Japans förste nobelpristagare?

Alexander McCall Smith Drömguden

Posted on by
Svara

Alexander McCall Smith, Drömguden Bonniers, 2007 ISBN 978-91-0-011321-6 övers. Lena Karlin

DrömgudenDet hände på Irland, men minnet av det lever kvar också i Skottland. Exakt var det skedde var inte så viktigt då, eftersom det enda som fanns var fastland och havet däremellan. Människor färdades fram och tillbaka mellan länderna och de var bröder och systrar. [ ...]

Så börjar det – jag kan nästan ingenting om gammal keltisk kultur så det ska bli spännande. Att Bokmania inte gillade den tänker jag inte bry mig om. ;-) Boken ingår i läsutmaningen ”Mytserien”

***
Drömguden heter Angus, en urgammal mytisk figur, han är välvillig och godhjärtad, stilig och lekfull. Han kommer till oss i våra drömmar, han representerar också kärlek och hoppfullhet. Ska man tro McCall Smith är han i allra högsta grad levande och verksam än idag bland irländare och skottar. I boken berättar han myten, Angus familjebakgrund, hur han växer upp och till sist vinner över sin far och etablerar sitt välde. Den här berättelsen liknar en saga – som liten gosse hade Angus en krans av små fåglar som flög runt hans huvud, den vildaste hund blev from som ett lamm i hans sällskap. Insprängda i sagan finns korta noveller som utspelar sig i nutid där Angus’ verksamhet exemplifieras. Han kan vara en psykiatriker, en räddande bror, en grisvaktare på en forskningsstation …

McCall Smith har skrivit en trivsam bok, man hade gärna hört den läsas högt vid en brasa under mörka vinterkvällar. Det är ingen yvig historia, han vädrar inga halsbrytande tankar. Vardagsfilosofi – man ska lita till kärlek och vänskap, våga hoppas. Underfundiga berättelser om människors svårigheter och glädjeämnen, litet på samma våglängd som historierna om Mma Ramotswe i Botswana. Jag tycker om den men det är ingen märkvärdig bok.

Får jag se fåglarna runt hans hjässa,
De fåglar som är hans kyssar?
Ska han få mig att tro på alla och envar,
Även den som känner sig oälskad,
Kan förvandlas, födas på nytt,
Inför en betraktare som finner honom underbar?
Kan jag lära mig att tro på det?