Etikettarkiv: POESI

Tid

Posted on by
2

Tyst är lunden, och sjön, som kysst
strandens somnade ros, är tyst.
Aftonskimret, som milt besken
tempelkullen, har bleknat ren
stilla, drömmande stilla.

Tysta stjärnor ur havet gå,
stilla palmernas kronor stå,
sen därunder i myrtenskog
vinden suckade nyss och dog
stilla, drömmande stilla.

Tyst najad har på mossig bädd
sjunkit ned vid sin urnas brädd,
sövd av sorlande källans sus:
barmen häves i månens ljus
stilla, drömmande stilla,

medan hon ser i ljuvlig dröm
stelnad, kristallren, tidens ström
och all världen från ve och harm
somnad in på Allfaders arm
stilla, drömmande stilla.

I dikten I Natten har Viktor Rydberg skildrat det fulländade ögonblicket — då tiden hejdas och världen håller andan. En fin nyårsdikt, så lågmäld i jämförelse med Tennysons och Tegners mer pompöst storslagna ödesbesvärjelser. Också olik den dikt av Rydberg som traditionsenligt läses i Sveriges Radio som dagens dikt den 31/12 och som många känner igen:

Ur nattomhöljda tider
emot ett mål, fördolt för dig,
o mänsklighet, du skrider
i sekler fram din ökenstig!
Din dag är blott en strimma,
som lyser blek och matt —
se, framom henne dimma
och bakom henne natt!
Och släkten, där du tågar,
i öknen segna ned,
och bävande du frågar:
allsmäktige, vart bär min led?

Början av Kantat vid jubelfestpromotionen i Uppsala 6 september 1877.

blue-moon-night-sky-1

Viktor Rydberg är en av våra stora diktare och var en intressant människa. Saxat från Svensk Lyrik:

”Hans sanningsträngtan och hans lågande hat till allt förtryck, allt tvång, varhelst han än mötte det, drevo honom i härnad mot övergrepp och orättvisa. Han var städse en kämpe för humanitet och bildning, för den fria forskningens rätt. Men den eld, som värmde hans ord, brast sällan ut i lågor. Särskilt under senare år var hans stridssätt stilla, och känslan av att skärvor av sanningen, som av en söndersprungen ädelsten, letat sig väg till alla läger, gjorde hans hand mild och varsam. Därför blev hans ord gärna det avgörande, och det för vilket alla böjde sig.”

Att i mörkaste november …

Posted on by
Svara

… en kulen natt, kunna öppna en ny diktbok och läsa:

Ett foderblad, kronblad, och en tagg
En vanlig sommarmorgon —
En kolv med Dagg — ett Bi eller två —
En Bris — ett glädjeskutt i träden —
Och jag är en ros!

Det värmer gott. Fyra rader kondenserad sommar från Emily Dickinson förmedlade av Ann Jäderlund.

Ur Gång på gång är skogarna rosa, en behaglig liten volym. Man har använt ett typsnitt utan seriffer vilket ger ett ljust och lätt intryck. Dikter lätta som fjärilar men av samma vikt som minnet av en fladdrande blåvinge i den varma sommarsolen.

Hörde ni, i morse …

Posted on by
2

på Lundströms bokradio?
Susanna Alakoski var där och pratade om sin nya bok, ”Oktober i fattigsverige”. Så hjärtskärande. Den måste man läsa!

Emily Dickinsson har kommit i ny översättning av Ann Jäderlund, ”Gång på gång är skogarna rosa”. Hon läste så vackert, Ann. Som Dickinson-fan blir man entusiastisk. Så kul, måste beställas! (Kanske kan de bli en ingång till Ann Jäderlunds poesi också – som jag har vissa problem med) Ett smakprov:

Jag plundrade Skogarna —
De tillitsfulla Skogarna —
De godtrogna Träden
Bar fram sina kottar och mossor
För att tillfredställa min fantasi —
Jag granskade nyfiken deras krimskrams —
Jag grep — Jag bar iväg —
Vad ska den allvarliga Granen —
Vad ska Eken säga?

I Collected poems … hittar jag Dickinsons version. Upptäcker att Jäderlund har bytt perspektiv i sin tolkning. Orginalets mystiska ”He” har blivit ”Jag”.

Who robbed the woods
the trusting woods?
The unsuspected trees
Brought out their burrs and mosses
His fantasy to please.
He scanned their trinkets, curious,
He grasped, he bore away.
What will the solemn hemlock.
What will the fir-tree say?

Musik x text

Posted on by
Svara

Ur Johannesevangeliet:

Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en på varje soldat. De tog också långskjortan, men den hade inga sömmar utan var vävd i ett enda stycke. De sade därför till varandra: ”Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som skall ha den.” Ty skriftordet skulle uppfyllas: De delade upp mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.
Det var vad soldaterna gjorde.

Johannespassionen uppfördes i Trefaldighetskyrkan i förrgår kväll av sex fantastiska sångare och Rebaroque på barockinstrument. Bach var ett geni! Hade han levt idag skulle han ha skrivit musikaler som dragit fulla hus. Men till saken, vid den passage, som jag har citerat ovanför, hajade jag till. Det är ju exakt samma motiv som i Yan Lis dikt, som jag länkade till förra veckan! Dikten handlar om en offentlig avrättning i Kina:

/…/

På håll såg det ut som om soldaterna exercerade när de gav sig av i trupp
och folket vällde in över liken som en flodvåg
Var det så många som ville ta hand om kropparna?

Efter bara en minut
drog sig tidvattenvågen tillbaka
och lämnade fem rena nakna kroppar
att återförenas med naturen

Kläderna
gick fortfarande att använda

Det är märkligt hur texter kan berika varandra över stora avstånd i tid och rum. Förmodligen beskriver Johannesevangeliet hur det faktiskt gick till vid avrättningar. De avrättades kläder var en slags bonus till soldaterna i den romerska vaktstyrkan; de var nog inte särskilt väl avlönade. Liksom i Yan Lis dikt var bödlarna också offer; för fattigdom.

PS: Besöket av Rebaroque och alla andra eminenta musiker i Karlskrona just nu är i anledning av Lyckå Kammarmusikfestival som pågår hela veckan. Ett semestertips för muskälskare. Festivalen går av stapeln varje år den här tiden när vår stad är som vackrast.
.

Skönhetens poet

Posted on by
Svara

Ur brev från John Keats till hans förläggare John Taylor den 27 februari 1818:

In Poetry I have a few Axioms, and you will see how far I am from their Centre. 1st I think Poetry should surprise by a fine excess and not by Singularity—it should strike the Reader as a wording of his own highest thoughts, and appear-almost a Remembrance—2nd Its touches of Beauty should never be half way therby making the reader breathless instead of content: the rise, the progress, the setting of imagery should like the Sun come natural natural too him—shine over him and set soberly although in magnificence leaving him in the Luxury of twilight—but it is easier to think what Poetry should be than to write it—and this leads me on to another axiom. That if Poetry comes not as naturally as the leaves to a tree it had better not come at all.

Ett program för en poet som skrev med alla sina sinnen och hela sin känsla. Han ville nå sina läsare, beröra, Keats satt definitivt inte i något elfenbenstorn. — ”Poesin ska framstå för läsaren nästan som om det var hans egna ord med ursprung i hans eget minne.”

Brevet avhandlar utgivningen av Endymion, ett stort sammanhållet diktverk; det anknyter till den antika myten om herden som i en dröm möter mångudinnan och förälskar sig i henne. Det måste ha varit en riktig kraftansamling att skriva den 4000 rader långa dikten men Keats var ödmjuk, han betraktade den som ett lärostycke. ”Jag är angelägen att få Endymion utgiven, så att jag kan glömma den och gå vidare.”

Endymions första rader är ofta citerade.

A thing of beauty is a joy for ever;
Its loveliness increaces; it will never
Pass into nothingness; but it will keep
A bower quiet for us, and a sleep
Full of sweet dreams, and health, and quiet breathing.

*

Skönheten är till evig glädje
dess ljuvlighet förmeras; den vittrar aldrig
till intet, men kommer alltid ge oss
en skuggig plats för vila
för sköna drömmar, hälsa, rofylld andning.

Dikten börjar i ett arkaiskt landskap: träd, bäckar, herdar, får, ängar. Herdarna har samlats för att tillbe Pan. Endymion, den vackre herden, är i ett frånvarande sinnelag, han deltar inte i firandet. Hans syster Peonia tar med honom till en viloplats där han somnar. När han vaknar berättar han för systern om sin kärleksdröm om mångudinnan. Dikten slutar vemodigt — kärlek mellan dödlig och odödlig är omöjlig.

Den fick mycket dålig, elak och hånfull kritik. Keats var så långt före med sin enkelhet och direkthet.

För John Keats har skönheten inget ändamål, den bara finns. Skönheten måste inte förtjänas den är en nåd. Den kan ge oss ro och vila, harmoni, men också starka känslor, melankoli, längtan, passion och får oss att glömma livets eländighet. I Ode till en näktergal beskrivs hur den lilla grå fågeln och hans passionerade, nästan överjordiskt klingande sång  ger en skönhetsupplevelse så tät och intensiv att den gränsar till dödslängtan.

V
Jag ser ej blommorna omkring min fot,
Och inte rökelsen kring trädens grenar
Men som en mörkrets skänk jag tar emot
De ljuva dofter vårnatten förenar
av gräs och vildaplar och av de snår
Där hagtornet har hängt sin kronolin;
Bland fjolårslöven ses violer gro;
Majs förstfödda där står,
En myskros, fylld av klart och daggfriskt vin,
När kvällens flugsvärmar har funnit ro.
*

VI
Jag lyssnar sorgsen, aldrig kände jag
En sådan längtan efter dödens frid;
jag bönfaller: låt mina andetag
I luften uppgå bortom rum och tid;
Nej aldrig tycktes döden mera rik
Att låta nattens mörker bli mitt hem
Medan din själ omkring mig gör sig fri
I jublande musik!
Din sång ska bli ett ohört rekviem
Över den jord som jag ska vila i.


Skönheten, kärleken, döden — tre följeslagare. Ode till en näktergal har en starkt erotisk atmosfär. Fågels outtröttliga drillar är ju del i en parningsakt, de första stroferna utrycker längtan efter lust, njutning, glömska. Döden kan tolkas som en metafor för erotisk njutning.

Jag önskar mig ett vin, som många år
I jordens inre lagrats tills dess must
fått smak av blommors doft och Söderns vår …

Läs hela dikten! (Engelskt orginal med kommentarer)

Jag har här citerat Gunnar Hardings mästerliga översättning ur En katedral av färgat glas.

Nej - näktergalen har inte kommit ännu men vitsipporna ...

En pojkpoet

Posted on by
4

Han var så ung, John Keats, och han dog så ung. Den bild av honom som historien har bevarat är sinnebilden av den romantiske poeten: vacker, känslig, kärleksfull, tragisk.

Man måste älska hans dikter, de är fjärilslätta, okonstlade – oskuldsfull skönhet.

The day is gone, and all its sweets are gone!
Sweet voice, sweet lips, soft hand, and softer breast,
Warm breath, light whisper, tender semitone,
Bright eyes, accomplished shape, and lang’rous waist!
Faded the flower and all its budded charms,
Faded the sight of beauty from my eyes,
Faded the shape of beauty from my arms,
Faded the voice, warmth, whiteness, paradise -
Vanished unseasonably at shut of eve,
When the dusk holiday -or holinight
Of fragrant-curtained love begins to weave
The woof of darkness thick, for hid delight;
But, as I’ve read love’s missal through today,
He’ll let me sleep, seeing I fast and pray.
♥
En dag har gått, dess skönhet är nu släckt!
Din röst, din mun, din hand, ditt mjuka bröst,
En viskning kvävd, din varma andedräkt,
Din blick, din midja, allt som var min tröst!
Blek är nu blomman, blek dess knoppars charm,
Blek är den skönhet mina ögon såg,
blek den gestalt som vilar på min arm,
Så vit, så varm, ett paradis där låg
En stund intill mig, så var allt förbi
När en grå helgdag – eller helig natt -
Väver all kärlek till ett draperi
Av mörker över det förflutnas skratt
Min bön till kärleksguden är nu slut,
Han såg min ånger, lät mig sova ut.
♥

Den korta levnadshistorien:

Han föddes i London 1795. Fadern, som arbetade på ett droskstall och värdshus, dog när han var 8 år. John och hans syskon bodde sedan hos mormodern.
Han gick i en liberal, progressiv skola hos den vänlige rektorn John Clarke som väckte hans lust till böcker. Under skolåren var han annars mer intresserad av boxning än av böcker.
Modern dog i tuberkulos när han var 14. Han vårdade henne innan hon dog.
Efter skolan gick han i lära hos en fältskär och apotekare. Han studerade sedan från 19 år Guy’s Hospital och arbetade också där som fältskärsassistent.

1817, i mars, gavs den första diktsamlingen ut – då var han alltså 19 år. Fick ingen eller dålig kritik. han var för okonventionell, ansågs lättviktig, hade ingen fin utbildning.
1818 under sommaren reste han i Lake Distrikt. 1a december samma år dog hans älskade bror Tom, som han vårdat kärleksfullt, av tuberkulos.
Vintern och våren 1819 var hans mest produktiva tid. Han bodde då hos sin vän Charles Brown i Wentworth House. Där träffade han Fanny Brawne, hon bodde i grannlägenheten,  och blev djupt förälskad. Det var ömsesidig kärlek men omöjlig – John var så fattig, han hade inte råd att försörja en hustru. De måste smyga och förlovade sig i hemlighet.

1820, i februari, insjuknade John i tuberkulos – han hade rest på taket av en diligens i det kalla vinterregnet, det var billigare så. Hans vänner blev bedrövade, han hade många goda vänner. Hösten samma år skickade de honom till Italien för insamlade pengar, på läkares inrådan. Det milda klimatet skulle göra honom gott tänkte man.
23 februari 1821 dog han i Rom, stillsamt, i en väns armar. Han blev 25 år. Fanny fick vara med honom bara 1 1/2 år – hon bar sorg efter honom under 6 år och under hela sitt liv vårdade hon hans minne. Det gick 12 år innan hon gifte sig.

Ett orättvist öde för en ung man så full av kärlek och poesi! Han var publicerad poet under bara 4 år men under den tiden skrev han bland den skönaste dikt som någonsin skrivits. Han blev ju aldrig stort mer än en pojke men fick bära så många sorger och lidanden. – Ännu mer tragiskt framstår det, när man läser att han faktiskt borde ha fått ut ett arv efter morfar och mor när han fyllde 21, på ca £340 000 i dagens penningvärde; pengar som hade kunnat förändra hans liv svindlades bort av någon förvaltare.

Bright star, would I were stedfast as thou art–
Not in lone splendour hung aloft the night
And watching, with eternal lids apart,
Like nature’s patient, sleepless Eremite,
The moving waters at their priestlike task
Of pure ablution round earth’s human shores,
Or gazing on the new soft-fallen mask
Of snow upon the mountains and the moors–
No–yet still stedfast, still unchangeable,
Pillow’d upon my fair love’s ripening breast,
To feel for ever its soft fall and swell,
Awake for ever in a sweet unrest,
Still, still to hear her tender-taken breath,
And so live ever–or else swoon to death.
♥
O stjärna klar! Jag önskar att jag var
Som du , så trygg – men längtar inte dit
Till nattens vidder som du överfar
I ensamhet, en sömnlös eremit,
Som ser hur heligt vatten stranden sköljer
Och renar ifrån synder männskovärlden,
Som ser en  mask av bländvit snö som döljer
För ögat hedar, bergsmassiv och gärden.
Nej –  sömnlös som du är, jag nöjer mig
Med vilan vid min älsklings ljuva bröst,
Vars sköna kullar mjuka höjer sig.
Där vill min oro finna ljuvlig tröst
I närheten av hennes andetag
För evigt – eller dö med dem en dag.
♥

Översättningar ur En katedral av färgat glas, Shelley, Byron, Keats och deras epok i urval och presentation av Gunnar Harding, Wahtröm och Widstrand 1997.

…
När jag skriver det här hör jag plötsligt en flock tranor. De cirklar över mitt tak en stund, stora vackra fåglar, de ropar ljudligt, sorgset.  …

Jane Campion har gjort en film om Keats sista tid, Bright Star. naturligtvis finns det ett passande YouTube-clip, bilder från filmen till recitation av La Belle Dame Sans Merci, Ben Wishaw, som spelar John Keats, läser:

Ett och annat – en till brasiliansk poet t. ex.

Posted on by
2

Krafs och kludd må det vara men det är mitt krafs och kludd. Och så länge jag har nöje av det tänker jag ta bloggoffentligheten i anspråk. Det är ändå ett ganska ödmjukt sätt att pocka på folks uppmärksamhet.

Har nu i arla morgonstund tittat på nr 2 av nya Babel. Förra programmet tyckte jag saknade något, Jessica är svalare, litet mer på avstånd än Daniel. Det är kanske ett rent subjektivt känslomässigt intryck, jag kommer på mig med att … sakna Daniels ostyriga snedlugg och söta leende fast det för en 64-årig rejäl tant är både genant och tabu, som att trampa ner i något, om inte träsk, så i alla fall en klbbig lerpöl. Bort det!

Nå, i alla fall, det blir nog fason på nya Babel också. Jag gillar det samhällspolitiska anslaget – reportagen om Liberia och Aids, det korta inslaget om ”47 sekunder”. Men jag hoppas att poesin också får plats. Dikter är så korta och bra, fungerar i TV-program. Överhuvud taget passar poesi väl in i vår snuttifierade tid – en dikt kan smygas in i en paus från allt Det Viktiga som vi alltid håller på med – utan att bli snuttig.

Brasiliansk poesi – Chico Buarque år en poet och sångare med rötter i bossanovavågen på 60-talet. Många av hans sånger har en skarp politisk udd, mot orättvisor, för demokrati och de är ofta djupt förankrade i brasiliansk folklig musiktradition. Som envis motståndare mot militärdiktaturen på 70-talet tvingades han i exil under en period. Trots riskerna, fortsatte han oförtröttligt att sprida sin populära motståndsmusik. Han har också skrivit lättsammare sånger: Deirdres Samba (”Quem te viu, quem te vê” i orginal), a Banda, etc.

Den här sången handlar om en arbetare på ett av de enorma sockerplantagen i nordöstra Brasilien. Först som död blir han tilldelad ett litet stycke av den eftertraktade jorden. Under sin livstid hade han velat att den skulle delas upp mellan bönderna. Texten i början av klippet:

Den Brasilianska konstitutionen stadgar att alla stora egendomar, som inte uppfyller sin sociala funktion vad avser produktivitet, respekt för miljön, respekt för arbetarnas rättigheter, ska exproprieras av regeringen och fördelas mellan arbetarna.

Texten i slutet av klippet:

Enligt Den Nationella Planen för Jordreform utarbetad av Ministeriet för jordbrukets utveckling, finns det 55 tusen jordbruksfastigheter, klassificerde som stora improduktiva lantegendomar, omfattande 120 miljoner ha, som enligt lag, borde exproprieras.

Det finns 6.847 jordägare med gårdar större än 5000 ha, var och en, totalt 56 milj Ha. Dessa egendomar skulle kunna ge 3 miljoner familjer egen jord att bruka

Hela texten >>

Jag är tvungen att lägga in en rättelse – just den här dikten ”En lantarbetares begravning” har João Cabral de Melo Neto som författare. Chico Buarque har tonsatt den. – så kan det gå när man litar för mycket på ”nätet”.

Kvinnodagen borde kunna firas!

Posted on by
4

Kanske kommer det, någon gång i framtiden, en tid då kvinnodagen bara är en dag för fest; då vi inte längre behöver kämpa mot sexistiska orättvisor. Fortfarande är vi inte där, ens här hemma, och de flesta av jordens kvinnor är utsatta för ett hårt förtryck. Enligt O har utlyst en bloggstafett i anledning av dagen: ”Skriv om en en eller flera kvinnor som haft betydelse för dig!” Detta är mitt bidrag.

Som 16-17-åring läste jag Eve Curies biografi över hennes mamma, Marie. Jag minns hur gripen jag blev över att hon var så orättvist behandlad av manliga forskare och imponerad över att hon ändå var så tapper. Vilken passion för vetenskapen hon måste ha haft, för att trots alla motgångar kunna hålla fast vid sina idéer, sin väg. Och triumfen – två nobelpris! Mina bästa ämnen i skolan var matematik och fysik – jag älskade matte. Marie blev min hjältinna! (Hon fick senare sällskap av Sofia Kovalevskaja - matematikern.)

Jag arbetar idag inom ett stort, tekniktungt industriföretag – de kvinnor som jobbar i produktionen kan räknas på ena handens fingrar, kanske 2-3% och 2 av ca 12 i ledningsgruppen är kvinnor (gissa vilka, kvalitets- och personal-cheferna naturligtvis!) Varför är det fortfarande så? Ingenting har hänt på den här fronten sedan 70-talet, då varven i Göteborg skapade rubriker genom att ta in ett antal kvinnor till sin svetsarutbildning. Då var jag optimistisk. Föräldraförsäkringen och daghemmen borde ha gett kvinnor samma möjlighet som män att ta sig in på välbetalda skiftarbetsplatser eller göra karriär som tekniker. Så blev det alltså inte. Men visst – något litet har hänt, det förekommer nuförtiden (40 år, 2 generationer senare) att män diskuterar barnsjukdomar och dagisproblem på kafferasten. Det hörde man aldrig då.

Eftersom jag själv är tekniker och hela mitt arbetsliv befunnit mig på en manlig arbetsmarknad, har jag litet erfarenhet av de subtila mekanismer, som sakta men säkert underminerar ens självförtroende och stryper ens ambitioner. Så ”Några ord til min k. Dotter, i fall jag hade någon” blir, anno 2012:

—Försök inte storma de manliga bastionerna om du inte är beredd på att du alltid, alltid måste bevisa att du duger – du kommer aldrig att hitta någon gynnsam våg att surfa på.
—Dessutom måste du få det att se ut som om du inte gör just det – ingen gillar underdogbeteende – du måste komma ihåg att le, i alla lägen!
—Bered dig på ett ganska ensamt liv med få kvinnliga arbetskamrater. Man blir inte kompis med karlarna på lika villkor – Inte så konstigt, kanske, men det är ett pris att betala.

Här är Anna-Marias Lenngrens bitande satir, 225 år gammal:

…
En Lärd i stubb (det är et rön)
Satirens udd ej undanslipper,
och witterheten hos wårt kön
bör höra blott til wåra nipper.
.
Lyd, Betti, lyd bestämmelsen,
sök ej at mannabragder hinna;
och kän din wärdighet, min wän,
i äran af at wara qwinna.
.
Se denna mor i huslig krets,
som wet sit sanna kall bewaka,
fullt med den ärelust tilfreds
at wara wärdig mor och maka.
.
Se ordning, mildhet, treflighet,
med blomster hennes fotspår hölja,
och heder, kärlek, tacksamhet
deß lefnad och deß minne följa.
…
Försigtigt äfwen undanwik
al brydsam forskning i gazetten:
wårt hushåll är wår republik,
wår politik är toiletten.
.
Blif wid din bågsöm, dina band,
stick af dit mönster emot rutan,
och tro, mit barn, at folk och land
med guds hjelp styras oß förutan.
.
När sig en qwinna nitisk ter
at Staters styrselsätt ransaka,
gud wet, så tycks mig at jag ser
et skäggbrådd skugga hennes haka.
.
Nej, slika wärf ej stå oß an,
lät aldrig dem din håg förwilla;
du skal bli gift – då wil din man
med tacksamhet min lärdom gilla.
.
Det här blev nästan för bittert och pessimistiskt – men någon gång måste det sägas. Vi har lång väg kvar.
;-)
PS. Jag måste lägga till den här solskenshistorien – I rättvisans namn:
I morse när min kvinnliga kollega och jag kom in på vårt kontor var det första vi såg två jättefina ljusstakar, tillverkade av glödgad plåt som hänger på väggen. Som present från våra manliga arbetskamrater på Internationella Kvinnodagen. Vi jobbar på en underhållsavdelning bland elektriker och mekaniker, bara karlar. Någon av dem har, flera timmar igår kväll, bankat och klippt och svetsat för att tillverka dem bara för att glädja oss. Jag blev rörd till tårar.
.
..
Inlägget är en del av en bloggstafett för att uppmärksamma Internationella Kvinnodagen där följande bloggare deltar:
enligt O, Marias stickning och läsning , Böcker x 3, Hanneles Bokparadis , Nina Ruthström, Sofies Bokblogg , Mind the Book, Calle Brunell, Andra intryck, Ord och inga visor, Boktjuven, Mimmimariesböcker, What you readin?,  Pantalaimone, Matildas Läshörna, Peter Andersson, *malins bokblogg*, A room of my own, Madeleines bokhörna, thecuriouscaseofthebooks,  Erica – en dröm i rosa, Tvärtemot, …och dagarna går, Fix Me Up,  TinaO, Bokodyssé,  Med näsan i en bok, alice bröms, Beroende av böcker,  Den var bra, Olika sidor, Dantes Bibliotek, Lyrans Noblesser, Livet mellan två evigheter,  Den läsande kaninen, Breakfast Bookclub, Lottens bokblogg,  Kill your darlings, Sandra Gustafsson,  Desirée Fredlund,  …and then there was Beatrix, Lingonhjärta, Gunillas Blogg, Stänk och flikar, Fiktiviteter, Bokmilaskogen, Saris blogg, Böcker emellan

Kvinnliga romantiker

Posted on by
3

Fanns det kvinnliga romantiska poeter? Med tanke på de manliga romantikernas (Stagnelius m. fl.) syn på Kvinnan som den högsta representanten för skönheten, hon som stod närmre naturen och därmed det ursprungligt gudomliga, hon som kunde inspirera poetgnistan, locka fram elden hos mannen, kan man tvivla. Det fanns inte mycket plats för henne som aktivt skrivande subjekt i den visionen.  Romantikerna satte kvinnan på piedestal. – Naturligtvis fanns hon, även om det verkar som om kvinnliga författare under romantiken främst skrev romaner, romantiska rysare – Systrarna Brontë, Mary Shelley, Clara Reeve, Anne Radcliffe, etc

I Sverige fanns Julia Nyberg, 1785-1854, alias Euphrosyne:

1.När aftonsolen faller
på Floras rosensky,
kring mina fönstergaller
jag ser en fjäril fly.
»Du lilla sammetsblomma»,
jag viskar rädd och lyss,
»ack, om du ville komma
med nöjets första kyss!»
…

9.
Vid aftonrodnans skimmer
fylls klara nektarbål’n;
man glädjesorl förnimmer
kring vida bröllopsgål’n.
Små systrarna de nicka
med vänlig bifallsmin,
och Flora själv ses dricka
min skål av daggens vin.
…

12.Men dunkla slöjan höljer
nu skog och hav och strand;
då jag min brudgum följer
till Amors gömda land.
Vad sälla drömmars skara,
hur ljuv min framtid ler!
Dock — ho kan väl förklara,
vad endast natten ser?

Ur Jungfrun i det gröna. En alldeles förtjusande idyllisk dikt och ljuvlig bild av en nordisk sommarnatt, men man saknar svärtan och dramatiken hos hennes manliga kollegor. Jungfrun är alltså trädgårdsväxten Nigella damascena, jag kan inte låta bli att associera till Elsa Beskows trädgårdstäppa. Naturen är på det näpnaste sätt besjälad. Läs om henne i Anteckningar om svenska qvinnor av Wilhelmina Stålberg, 1864:

***

Jag hittade Charlotte Turner Smith, romantisk poet i England under sent 1700-tal, i Wikipedia och greps av hennes ovanligt tunga livsöde, det var fruktansvärt tragiskt. Hon hade ”god” bakgrund, fick uppfostran som överklassflicka men blev av en okänslig far tidigt bortgift med en våldsam och slösaktig karl, Benjamin Smith. Hon fick tolv barn med honom; bara nio av dem levde till vuxen ålder. När hon tvingades att sitta i gäldstuga tillsammans med mannen skrev hon sin första diktsamling, Elegiac Sonnets. Den blev en framgång, hon kunde betala sin mans skulder och hjälpa honom ut. Så småningom lämnade hon denne hemske karl och försörjde sig och sin stora familj med sin penna. Hon skrev 10 romaner, 4 diktsamlingar och fyra barnböcker. Hon hade först stora framgångar, fick lovord av både Worldsworth och Coleridge,  men glömdes senare bort och dog i armod 1809. Hon har på senare tid ”återfunnits” och räknas idag till de stora romantiska poeterna. Vem översätter?

Det finns tre YouTubefilmer där Prof. Jacqueline Labbe berättar om Charlotte Turner Smith. Lyssna – hon var en mycket intressant författare.

Film1 *** Film2 *** Film3

APOSTROPHE

TO AN OLD TREE.

WHERE thy broad branches brave the bitter North,
Like rugged, indigent, unheeded, worth,
Lo! Vegetation’s guardian hands emboss
Each giant limb with fronds of studded moss,
That clothes the bark in many a fringed fold
Begemm’d with scarlet shields, and cups of gold,
Which, to the wildest winds their webs oppose,
And mock the arrowy sleet, or weltering snows.
–But to the warmer West the woodbine fair
With tassels that perfumed the summer air,
The mantling clematis, whose feathery bowers
Waved in festoons with nightshade’s purple flowers,
The silver weed, whose corded fillets wove
Round thy pale rind, even as deceitful love
Of mercenary beauty would engage
The dotard fondness of decrepit age;
All these, that during summer’s halcyon days
With their green canopies conceal’d thy sprays,
Are gone for ever; or disfigured, trail
Their sallow relicts in the autumnal gale;
Or o’er thy roots, in faded fragments toss’d,
But tell of happier hours, and sweetness lost!
–Thus in Fate’s trying hour, when furious storms
Strip social life of Pleasure’s fragile forms,
And awful Justice , as his rightful prey
Tears Luxury’s silk, and jewel’d robe, away,
While reads Adversity her lesson stern,
And Fortune’s minions tremble as they learn;
The crowds around her gilded car that hung,
Bent the lithe knee, and troul’d the honey’d tongue,
Desponding fall, or fly in pale despair;
And Scorn alone remembers that they were.
Not so Integrity ; unchanged he lives
In the rude armour conscious Honour gives,
And dares with hardy front the troubled sky,
In Honesty’s uninjured panoply.
Ne’er on Prosperity’s enfeebling bed
Or rosy pillows, he reposed his head,
But given to useful arts, his ardent mind
Has sought the general welfare of mankind;
To mitigate their ills his greatest bliss,
While studying them , has taught him what he is ;
He , when the human tempest rages worst,
And the earth shudders as the thunders burst,
Firm, as thy northern branch, is rooted fast,
And if he can’t avert , endures the blast.

Läs mer av Charlotte Smith!

Den mörka floden

Posted on by
1

João Cabral do Melo Neto, delstaten Pernambucos store poet har skrivit en dikt om floden Capibaribe, som rinner upp djupt i inlandet i nordöstra Brasilien och möter havet i miljonstaden Recife. Dikten heter Den fjäderlösa hunden (O Cão Sem Plumas). Den är en mycket realistisk men ändå poetisk skildring av den slamrika, mörka floden med sina lerbankar, bitvis täckt av vattenväxter. (Man kan följa den i google-maps!) Den flyter makligt förbi palats och kåkstäder, genom människors liv.
Dikten är lång, jag har klippt några strofer. Det är en mäktig och rik dikt, djupt gripande. Jag har läst den några gånger och är berörd.
Svensk översättning av Lasse Söderberg ur Lyrikvännen 1/12, den brasilianska texten från poesia.net. Bilder från Google-maps.

A cidade é passada pelo rio
como uma rua
é passada por um cachorro;
uma fruta
por uma espada.		 En flod går genom staden
som en hundvalp
över en gata,
som ett svärd
genom en frukt.
Aquele rio
era como um cão sem plumas.
Nada sabia da chuva azul,
da fonte cor-de-rosa,
da água do copo de água,
da água de cântaro,
dos peixes de água,
da brisa na água.
.
Sabia dos caranguejos
de lodo e ferrugem.
Sabia da lama
como de uma mucosa.
Devia saber
dos polvos.
Sabia seguramente
da mulher febril que habita as ostras.		 Den floden
var som en fjäderlös hund.
Den kände inte till det blåa regnet,
inte den rosenfärgade källan
inte vattnet i vattenglaset,
inte vattnet i krukan,
inte fiskarna i vattnet,
inte vinden i vattnet.
.
Den kände til kräftorna
av rost och gyttja.
Den kände till gyttjan
lik en slemhinna.
Den måste ha känt till bläckfiskarna
Den kände säkert till
den febriga kvinnan som bor i ostronen.

Människorna skildras som en organisk del av flodlandskapet. De växer nästan fram ur landskapet.

Entre a paisagem
(fluía)
de homens plantados na lama;
de casas de lama
plantadas em ilhas
coaguladas na lama;
paisagem de anfíbios
de lama e lama.
.
Como o rio
aqueles homens
são como cães sem plumas
(um cão sem plumas
é mais
que um cão saqueado;
é mais
que um cão assassinado.		 Tvärs igenom landskapet
(flöt den)
med människor som placerats i gyttja
med hus av gyttja
som placerats på öar,
som koagulerat i gyttjan,
ett landskap med amfibier
av gyttja och gyttja.
.
Liksom floden
är dessa männisor
som fjäderlösa hundar
(en fjäderlös hund
är mer än en utplundrad hund
är mer
än en avlivad hund.

Floden möter havet i ett delta, genom laguner.

(Como o rio era um cachorro,
o mar podia ser uma bandeira
azul e branca
desdobrada
no extremo do curso
— ou do mastro — do rio.		 (Eftersom floden var en hundvalp
kunde havet vara en flagga
blå och vit
vajande
i flodmynningen
eller högst upp på dess mast.
Uma bandeira
que tivesse dentes:
que o mar está sempre
com seus dentes e seu sabão
roendo suas praias.		 En flagga
som kunde ha tänder
ty havet har alltid
sina tänder och sin tvål
att gnaga stränderna med.
O mar e seu incenso,
o mar e seus ácidos,
o mar e a boca de seus ácidos,
o mar e seu estômago
que come e se come,
o mar e sua carne
vidrada, de estátua,
eu silêncio, alcançado
à custa de sempre dizer
a mesma coisa,
o mar e seu tão puro
professor de geometria).		 Havet och dess rökelse,
havet och dess syror,
havet och dess syrors mun,
havet och dess mage
som äter och äts,
havet och dess kött
glasartat som en staty
dess tystnad upnådd
till priset av att alltid säga
en och samma sak,
havet och dess högst rena
professor i geometri.)
Primeiro,
o mar devolve o rio.
Fecha o mar ao rio
seus brancos lençóis.
O mar se fecha
a tudo o que no rio
são flores de terra,
imagem de cão ou mendigo.
.
Depois,
o mar invade o rio.
Quer
o mar
destruir no rio
suas flores de terra inchada,
tudo o que nessa terra
pode crescer e explodir,
como uma ilha,
uma fruta.		 Först
ger havet floden tillbaka.
Havet utestänger floden
från sitt vita lakan.
Havet sluter sig
för allt som i floden
är blommor av jord,
bilden av hund eller tiggare.
.
Därefter
invaderar havet floden,
Havet
vill
fördärva floden
dess blommor av svullen jord,
allt det som växer på denna jord
kan växa och springa sönder
som en ö,
en frukt.

Jag hittade den här dokumentärfilmen som är inspirerad av Den fjäderlösa hunden. Tyvärr är kvalitén inte 100%, men den är så bra, en kongenial tolkning i bild och musik av João Cabrals dikt –  och så vacker.
Filmens upphovskvinna heter Kátia Mesel, den är inspelad 1997. Geraldo Azevedo har gjort musiken. Ljudspåret består av sång och recitation ur O Cão Sem Plumas . (Jag har bytt till en annan, kortare version av filmen än den som fanns här tidigare.)