Odysséen, sång 18: Odyssevs har kommit hem men har hittills bara givit sig tillkänna för svinaherden Eumaios och för sin son. Han sitter i sin sal förklädd till tiggare, friarnas festande pågår som vanligt. Då får Penelope för sig att hon ska tillkännage att hon snart ska fatta beslut om att gifta om sig. Varför gör hon det? Är hon inte den dygdigt väntande, sörjande och trogna maka som hon ger sig ut för?
I ”Homerisk hemkomst” tar Sven Delblanc upp den här frågeställningen. Han vill ifrågasätta Penelope som den äktenskapliga trohetens ikon och förebild. Är hon månne giftaslysten? Har hon tröttnat på att vänta?
Låt oss gå till texten, vad Homeros egentligen skriver:
Igår fick Penelope vetskap om att hennes ende son Telemachos med nöd och näppe har klarat sig från att mördas av friarna när han kom hem från sin forskningsresa. Tidigt på morgonen idag återsåg hon honom välbehållen och blev mycket lättad. Han är förändrad, har skägg på hakan, är mer självsäker, ber henne inte fråga ut honom med en gång, utan först göra sig i ordning för dagen och låta honom uträtta sina ärenden.
Under förmiddagen väntade hon på att få veta om han har nyheter om Odysseus. Telemachos har en gäst, först när de hade ätit och druckit fick hon sin chans. – Han har setts vid liv på Kalypsos ö men utan möjlighet att ta sig hem. Han lever kanske! Hon måste ju tro sin son. Hon drog sig sen tillbaka till sitt gemak för att vila.
Senare under eftermiddagen sitter hon i det inre gemaket och hör vad som försiggår i salen där friarna misshandlar och smädar hennes son och en tiggare. Hon hör men ser inte, blir ursinnig över Antinoos skamliga beteende. Liknar honom vid ”den svarta dödens gudinna”.
Ber Eumaios att få prata med tiggaren och uttrycker i hårda ord sin vrede över att friarna plundrar huset. Än en gång blir hon ombedd att vänta. – Tiggaren vill inte prata med henne än, säger att han är rädd för vad friarna ska ta sig till om han går in till henne. ”Han saknar inte förstånd …” säger Penelope. Hon sitter kvar, förstår vi, och fortsätter att lyssna på hur hånfullt tiggaren behandlas. Men hör också att han svarar för sig med säkerhet och klokhet. Och han förutsäger Odysseus snara hemkomst.
Gissar hon vem det är? Hon hör hans röst, har den förändrats så på 20 år? Den borde vara grövre, kanske är han hes efter att ha tumlat runt i havet utanför Faiakernas ö. Påverkad av många års vindrickande hos Kalypso?
Då får Penelope ”… en tanke sänd av den uggleögda Athena: att träda fram för friarna nu…” Hon säger till åldfrun:
Fastän jag hatar friarna djupt har jag lust, Eurynome,
till vad som aldrig lockat mig förr – att visa mig för dem.
Också ett ord vill jag säga min son, till råd och till varning:
att inte ständigt och jämt han skall umgås med dessa förmätna,
ty bakom allt deras fagra tal göms ondsinta planer.
Eurynome tycker att hon ska göra sig fin, att hon inte ska sörja mer och antyder att det är dags att bestämma sig för omgifte. Penelope vill bli åtföljd av två kammarjungfrur in i salen. Hon känner sig generad. Hon går in i salen, beslöjad, ger sin son en uppsträckning för att han låter den gamle tiggaren bli skymfad och annonserar att hon nu kommit fram till, att hon måste fatta sitt giftemålsbeslut eftersom hennes son blivit man. Precis som Odysseus sa innan han for. Trots att hon hatar det. Ger samtidigt friarna en omgång för att de bär sig skamligt åt och tycker att de, som sig bör, ska komma med gåvor.
Varför gör hon så här?
- Hon lyder Athenas bud (utan att veta det). Athena vill skärpa konflikten mellan Odysseus och friarna för att det förutspådda blodiga slutet ska gå i uppfyllelse.
- Hon inser att hon kommit till vägs ände, inte kan förhala sitt beslut längre utan att riskera att Telemachos blir utsatt för fler attentat. Hon är orolig för honom.
eller är det kanske så att
- Hon anar att tiggaren är Odysseus och vill, i förtäckta ordalag, utmana honom att ge sig tillkänna för henne. Hon är djupt sårad för att han inte ville tala med henne när hon bad om det och står inte ut med att vänta. Samtidigt vill hon ju inte avslöja honom inför friarna.
Men giftaslysten? Nej, vilken kvinna får lust till män som precis har velat ta livet av hennes son? Och som är så hotfulla, skamliga och allmänt osympatiska. Även om Amfinomos visat tecken på viss ångerfullhet. Och varför skulle hon ”få lust” att gifta sig nu – när hon äntligen kan hoppas igen på att Odysseus är i närheten. Hon är beredd att göra vad hon måste och försöker, som den drottning hon är, ta initiativet. Och hon är diplomatisk nog för att inte bränna sina skepp om tiggaren visar sig vara Odysseus. En stark kvinna.
Nu när jag är död vet jag allt. Det var i alla fall det jag hade tänkt, men som så mycket annat tänkt blev det inte verklighet. Ryktesvägen har jag fått veta några få saker som jag inte förut visste. [ ...]
”De som blev våldtagna”, sa jag. ”De yngsta. De vackraste” Mina ögon och öron bland friarna lade jag inte till. ( … ) Mina snövita gäss. Mina trastar, mina duvor.”
