Tematrio – Nobel

Posted on 13 december 2011 by lustigkulle

Lyran har tematrio på nobelpristafare i litteratur den här veckan – jag hänger på! Alltså:

Berätta om tre Nobelpristagare du gillar eller är nyfiken på!

1. Gabriel Garcia Marques – självklart nr 1. Hundra år av ensamhet, (Cien años de soledad), hörde jag som radioföljetong innan jag läste den. Den repriserades flera gånger i SR. Om den lilla byn Macondo i Colombias djungler och dess innevånare. Fantastisk – man borde läsa om den igen det var ett tag sen sist.

2. Doris Lessing – för Martha-sviten som jag läste när den kom ut på svenska. Man väntade på varje ny del. Hon är mycket klok, Doris Lessing. Jag minns exakt när jag hörde på radion att hon fått priset – jag skrev mitt första blogginlägg om det!

3. Harry Martinsson – en av huspoeterna men också de första prosaböckerna Vägen ut och Kap Farväl har lästs om och om och om.

Författaregot

Posted on 16 oktober 2011 by lustigkulle

I veckans Babel presenterades Kerstin Ekmans senaste bok, som handlar om författarens mediaroll. (Den verkar oemotståndligt rolig!) Läsningen av Gösta Berlings saga fick plötsligt ny belysning.

Jag läste om En saga om en saga, letar litet på nätet och en ganska motsägelsefull bild framträder. Den föreställning som jag hade, av en ung och ganska ensam kvinna som längtade tillbaka till ett förlorat barndomshem och använde kvällarna till att skriva ner sina minnen, stämmer nog inte alls. Det verkar vara så att Selma mycket medvetet gestaltade sig själv som författare. Den kloka sagotanten, barnens vän och uppfostrare, berättare av legender och sägner var nog hon men det fanns också en annan Selma … Selma Lagerlöf var mycket medveten om sin författar-”persona”, som Ekman uttrycker det.

Lärarinnan Selma Lagerlöf i Landskrona 1885 – 95 var en modern kvinna – hon levde av egna tjänade pengar, hade ett livligt umgänge med sina kollegor och vänner, uppträdde djärvt i kort shinglat hår. En av hennes vänner hette Elise Malmros, yrkeskvinna och lokal kvinnokampsaktivist; en annan var Anna Ooms, också lärare vid Elementar-läroverket för flickor. Breven mellan dessa tre väninnor finns publicerade i Selma, Anna och Elise. Brevväxling mellan Selma Lagerlöf, Anna Oom och Elise Malmros 1886 – 1937. i 2 band, 2009 – 10. Jag har inte läst dem men blir mycket nyfiken!

Knappt 30 år senare upptäder hon, nobelpristagare och magnifik som en drottning, på Internationella Rösträttsalliansens kongress i Stockholm 1911:

Tjugotvå nationers rösträttsföreningar hade sänt delegerade, och alla kände till Selma Lagerlöf, antingen de kom från Island eller Australien. När hon gick fram genom mittgången till sin hedersplats på podiet i Grand Hotells spegelsal, då bugade sig alla som säven vid stranden när en ångbåt går förbi.

Vi andra, som inte särskilt deltog i kongressen för att beundra Selma, vilket vi kunde göra då vi hade mer tid, tyckte det var underbart att på podiet ha en världsberömd författarinna och godsägare som saknade den medborgarrätt vilken den enklaste manliga författare och hemmansägare ägde på grund av sitt kön.

Det är en lång resa och en enastående karriär som självständig yrkeskvinna. Det krävdes inte bara hårt arbete och talang utan också en förmåga att manövrera på parnassen bland mäktiga patriarker och motståndare som Wirsén och Strindberg. Som författare var hon ingen aktivist. Anne-Charlotte Leffler och Victoria Benedictsson, samtida med Lagerlöf, kompromissade inte lika villigt med sina åsikter i sitt skrivande men Benedictsson tvingades skriva under pseudonym och Leffler hade en radikal äkta man som stöd.

Elin Wägner skrev en biografi om Selma Lagerlöf som verkar mycket läsvärd. (Citatet ovan är därifrån) Hon tar upp Selmas ovilja att ta ställning i aktuella politiska frågor i sina böcker, trots att hon privat och muntligen hade mycket artikulerade åsikter. I ett brev till Ida Bäckström 1917 skriver SL:

Jag känner också på mig, att vad man väntar av mig är att även jag skall skriva en världsförbättrarbok. Men det måtte inte ligga för mig, pennan vill inte röra sig då det är fråga om sådant. Jag får visst hålla mig till mindre storslagna saker.

På ett annat ställe skriver Wägner:

Hon ville nog, som hon sade, skriva åt sig själv för att rädda åt sig vad som ännu kunde räddas av hemmet (Mårbacka). Men hon ville också bli klassisk i svensk litteratur. Hon trodde mellan tvivlen att det skulle gå.

Mina citat kommer från Birger Schlaugs blogginlägg om Elin Wägners Lagerlöf-biografi.

Ett pensionat i Alexandria …

Posted on 12 februari 2011 by lustigkulle

Svara

… är scenen för Naguib Mahfouz roman Miramar. Den börjar förföriskt vackert.

Alexandria. Äntligen. Alexandria. Daggens Drottning. Den bleka glorians fägring. Strålande famn, tvagen med himmelskt vatten. Hemlängtans innersta kärna, dränkt i honung och tårar.
Den massiva gamla byggnaden tornar upp sig framför mig ännu en gång. … Med sina väggar, urblekta av fukt, tycks den behärska landtungan, planterad med palmer och lummiga akacior, …
Mariana, kära Mariana, låt oss hoppas att du är kvar där vi så ofta kunde finna dig. Det är inte så mycket tid kvar; världen förändras snabbt och mina svaga ögon under de glesnande vita ögonbrynen kan inte längre fatta vad de ser.
Alexandria, jag är här.

Hos pensionatsvärdinnan Mariana, till åren kommen men med ett glamoröst förflutet i Alexandrias societet, bor en liten grupp män i olika ålder och med mycket olika erfarenheter.

Två gamlingar: Den sympatiske, vidsynte Amer Wagdi som en gång var en framstående journalist och Tolba Bej, före detta förmögen jordägare som har förlorat allt under någon av de politiska omvälvningarna i Egyptens historia.
Tre yngre män: Sarhan al-Beheiry med bakgrund på landet, utbildad medelklass, ambitiös småfifflare. Hosni Allam, en rik och bortskämd jordägarson som kör runt i sin bil på dagarna och rumlar om på Alexandrias bordeller på nätterna. Den tredje är den stillsamme och tillbakadragne Mansour Bahi, programledare vid Alexandrias Radio. Hans hemlighet är att hans bror är polischef.

Bland dessa män arbetar den unga, vackra och förnuftiga bonddottern Zarah. Hon städar och passar upp. Så snart hon visar sig dras männens blickar, tankar och fantasier till henne; i hennes fotspår uppstår virvlar av heta känslor. Själv har hon helt andra drömmar; hon vill lära sig läsa, få en utbildning. Det är Zarah som, i sin oskuldsfullhet, driver historien som Mahfouz berättar.

Vi dras steg för steg in i intrigen, vi ser samma händelseutveckling i tur och ordning ur de fem männens synvinkel fram till den dramatiska höjdpunkten. ”Jag” byter person. Trots att vi nästan hela tiden befinner oss innanför pensionatets väggar får vi genom deras tankar en mångfacetterad skildring av staden, deras minnen ger oss glimtar av Egyptens 1900-talshistoria. Det är ett skickligt berättargrepp, elegant genomfört. Här har Hosni Allam ordet, han är bitter, utvecklingen har kört över honom. Det räcker inte att äga jord längre, man måste ha utbildning:

Havets uppsyn är mörk, fläckig, blå av undertryckt vrede: det finns ett otyglat raseri i vågornas ändlösa brus. Revolution? Varför inte? För att förpassa er dit ni hör, ni ättlingar av slavinnor, ta alla era pengar och gnugga era näsor i gyttja. Visst jag är en av er. … ”Ingen bildning”, sade hon, ”och hundra osäkra tunnland”

Romanen liknar en salongskomedi, man går ut och in rummen, dörrar smäller, vi hör röster bakom väggar. Underhållande slapstick blandas med mörk dramatik och poesi. En nätt roman på bara 154 sidor men med rikt innehåll. Jag tycker mycket om den.

Miramar utspelar sig i Alexandria under 60-talet. Men idag måste man ju lägga in en aktuell bild från Kairo. Lycka till, modiga egyptiska folk!

Wikipedia har hela tiden uppdaterats med senaste nytt. Också svenska wikipedia uppdaterades omedelbart med nyheten att Mubarak avgått. Klicka på Bilden!

Musikupplevelse

Posted on 1 januari 2010 by lustigkulle

I ”Snöns rike” av Kawabata finns ungefär mitt i boken en scen som jag tycker mycket om. Jag tror inte att jag har läst en så precis beskrivning av en överväldigande musikupplevelse förut. Litet bakgrund:

Shimamura, medelålders, mondän, välbeställd tokyobo, är på en liten skidort i de snöiga japanska bergen för att … tja, få litet omväxling, se något annat. Möter Komako, ung prostituerad – en rättfram, småtuff tjej som har varit ett tag i Tokyo för att utbilda sig till geisha men av olika skäl kommit tillbaka hem. De har, när vi kommer in i historien, inte någon sexuell relation. Hon vägrar – men hon tycks uppfatta mannen som en vän; hon ramlar in på hans hotellrum ibland, som när hon smitit från en fest för att hon blivit litet för berusad.

Vi är på Shimamuras rum, utanför fönstren ett bländvitt snölandskap, snötyngda cedrar. Det är kallt. För att fördriva tiden ska Komako spela på sin samisen.

En av strängarna brast då Komako prövande knäppte på sin samisen. Redan medan hon bytte sträng och stämde instrumentet märkte Shimamura att hon hade ett fint och säkert anslag. Hon tog upp ett stort paket och öppnade det på kotatsun. Den visade sig innehålla en lyrikantologi och ett tjugotal nothäften. Shimamura kastade en intresserad blick på de senare.

”Är det efter de här ni lär er spela?”

”Jag är så illa tvungen. Det finns ingen här som kan undervisa mig.” [ ... ]

”Den här har jag hållit på att öva sen i höstas.”

En rysning genomfor Shimamura. Det var som om han hade fått gåshud ända upp till kinderna. Redan vid de första tonerna uppstod det en slags genomskinlig tomhet inom honom, och i denna tomhet återkastade instrumentets spröda klanger. Han blev bestört – eller rättare sagt, han föll baklänges som efter ett välriktat slag. Gripen av en nästan vördnadsfull känsla, genomsköljd av vågor av samvetskval, försvarslös och berövad hela sin motståndskraft hade han ingenting att annat att göra än att gå upp i nuflödet, i den njutning det beredde honom att bara följa med, vart Komako än tänkte föra honom.

Han försöker värja sig mot sin känsla med olika förbehåll – Hon var en geisha uppifrån bergen, ännu inte tjugo år fyllda, hon kan knappast vara så skicklig som hon verkar. Och, jo, hon hoppar över vissa svåra passager, sjunger entonigt. Men han är likafullt överväldigad.

Komako såg upp mot den molnfria himlen över snöfälten. ”Klangen är annorlunda en sådan här dag.” Ja, klangen hade haft det fylliga vibrato hennes påpekande låtit ana. Själva luften var annorlunda. Här fanns inte teaterns fyra väggar, inte någon publik, ingenting av stadens damm. Tonerna droppade vattenklara ut i den stilla vintermorgonen och förflyktigades över de snöklädda topparna i fjärran.

Tålmodigt övande i sin ensamhet, kanske inte själv medveten om vad som höll på att ske men med hela den vida naturen i denna dalgång mellan bergen till sällskap, hade hon fått förmågan att spela i gåva av naturen. Själva ensamheten hade utplånat hennes svårmod och uppammat en våldsam viljestyrka. Även med hänsyn till att hon fått en viss förberedande undervisning hade det varit en viljans triumf att hon lärt sig invecklade melodier enbart ur ett nothäfte och snart kunnat föredra dem utantill.

Hur lät det – kanske så här. Flickan som spelar heter Yukari Hariu.

Herta, Selma, Regina!

Posted on 10 december 2009 by lustigkulle

Tre kvinnor som brutit egen mark och gått egna vägar!

Först – De varmaste gratulationer till priset, Herta Müller! Du som med stort mod härdade ut och överlevde som rakryggad författare under en av Europas hårdaste diktaturer och sedan ägnar ditt författarskap åt att undersöka förtryckets mekaniskmer.

Och Selma – det var din dag för 100 år sedan. Du som i ett kompakt mansvälde klarade av att leva som oberoende kvinna och kämpade som förgrundsgestalt i kvinnorörelsen för oss alla. Du gav oss en underbar skatt genom dina böcker, som vi fortfarande älskar, läser och läser om.

Sist Regina Spektor, som sjöng i Stockholm i måndags – att med egen och mycket orginell musik lyckas bli en världstjärna förtjänar all respekt. Du ska få sjunga för Herta och Selma men också för oss alla:

Fidelity från Begin to Hope

”K” – en stram prosaist och en poet till

Posted on 28 november 2009 by lustigkulle

Vi har kommit till nobelpristagare på K i Lyrans nobelpristagarutmaning. K är litet svårt – men jag fastnade för Katharina Blums förlorade heder eller hur våld uppstår och vart det kan leda av Heinrich Böll. Böll fick nobelpriset 1972

… för hans författarskap, som genom sin kombination av ett brett perspektiv på samtiden och en känslig skicklighet att gestalta har bidragit till en förnyelse av den tyska litteraturen.

Läste boken ”när det begav sig” på 70-talet. Det här var på Ulrike Meinhofs tid då den tyska jakten på vänsterradikala pågick som mest hysteriskt. Man minns det hårda diskussionsklimatet. Bölls bok skildrar den uppiskade stämningen, hur pressen hoppade på minsta antydan att någon kunde vara ”sympatisör”. Katharina, som högst tillfälligt och av en slump, har träffat en man som visar sig vara bankrånare, blir nersablad i pressen. Och nerbruten. Hon skjuter en journalist som bryter sig in hos henne. Boken är skriven som ett reportage med journalistiskt kylig och kortfattad stil.

Bland de ännu inte prisbelönta – Ko Un, naturligtvis. Den underbare koreanske poeten. Man blir varm inuti när man läser hans dikter. Jag har skrivit om honom här och här.

Pristagare på ”D” och ”E”

Posted on 20 november 2009 by lustigkulle

Tiden hastar – jag ligger efter i nobelpristagarutmaningen – men här kommer fyra stjärnor på litteraturens himmel. Som jag tycker så mycket om.

Först bokstaven D:

Dario Fo – som jag utnämner till den roligaste, olydigaste och vassaste nobelpristagaren. Jag har sett och skrattat åt ett par av hans pjäser, ”Vi betalar inte, vi betalar inte” och”Mistero buffo” Här en video som visar hans temperament, Dario sjunger själv. (Jag tror faktiskt att en bild från nobelprisutdelningen fladdrar förbi!)

Dario Fo fick priset 1997: ”som i medeltida gycklares efterföljd gisslar makten och upprättar de utsattas värdighet”.

Sven Delblanc – jag kan inte låta bli att ha med honom som en nobelpriskandidat, trots att han ju inte kan komma ifråga eftersom han tyvärr gick ur tiden 1992. Författare till böckerna bakom ”Hedebyborna” som nyss har gått i repris på TV. Mycket produktiv och innovativ. Favorit är nog ”Samuels bok” – en inkännande skildring av ett sorgligt öde. ”Speranza” var svår att läsa (men bra) – riktigt otäck.

På E – Erik Axel Karlfeldt – En av de folkkära poeterna. Han fick priset postumt 1931. Hans Mariavisa är så vacker: ”Hon kommer över ängarna i Sjugare by, hon är en liten kulla med mandelblommans hy, …” Högstämd och underbar är ”Vinterorgel” - de sista stroferna ger en vårvinterbild:

Jag vill gå ut en violbrun kväll
bland isig björk
och höra den strykande violoncell
som sväller mörk;
och jag vill höra i fastlagskoral
det växande visslet av salcional,
den första vårliga eolin
i morgonens vin -

till dess Maria går skär av sol
på skarens glans
och fäster kring skogens mörka kjol
en hasselfrans
och säger: "Syster, det töar från kvist.
Nu vila, du vita organist!
Av musikanter ett brokigt band
styr upp mot vårt land."

Kerstin Ekman får bli min nobelpriskandidat på E. Liksom Delblanc en författare med många strängar att spela på: Skarpsynt och välformulerad essäist i ”Herrarna i skogen”, bred berättare i Vargskinnet och dessutom en underhållande kriminalförfattare. Deckare som skildrar hennes älskade Jämtland – folk och bygd.

PS. Höll på att glömma Ekmans bästa böcker. ”Hunden” om en valp som gått vilse i skogen och ”Rövarna i Skuleskogen” en tidsresa berättad av ett troll som lever genom historien. Hon har en makalös förmåga att anta olika skepnader.

”C” – tonårsvurm

Posted on 8 november 2009 by lustigkulle

Varje vecka ny nobelpristagarbokstav från Lyran.

Albert Camus fick priset 1957. Han är för mig förknippad med den vurm för existensialismen som jag genomlevde under gymnasieåren. Existensialism var inne: svart polotröja, outgrundliga svartsotade ögon, cigaretter och rödvin på dunkla jazzklubbar (man skulle ju helst vara i Paris naturligtvis), djupa filosofiska samtal. Det man inte förstod av filosofin kompenserades med de rätta attrubuten! Juliette Greco och Georges Brassens var idoler. Ack så ouppnåeligt!

Jag bodde i liten håla i nordvärmland. Det var en tillgång att tycka om att läsa böcker i den miljön – utbudet av muntrationer för tonåringar var otroligt torftig. Så jag läste. Bokhandeln låg på vägen hem från skolan. Praktiskt taget varje dag slank jag in där en stund; satt på golvet bakom bokhyllorna och tjuvläste. Det var ”Den nya franska romanen” – Camus (Främlingen), som sagt och Robbe-Grillet, Sarraute. Också andra franska författare som Sartre och Colette slank med. Ibland tyckte jag att de tittade snett på mig i bokhandeln så jag kände mig tvungen att köpa en bok. ”Skrev upp” på kontot för skolböcker. (Vi köpte själva skolböckerna på gymnasiet under 60-talet.) Så småningom skickades en räkning till far – den hade blivit ganska stor. Månadspengen drogs in under lång tid och jag var stoppad i bokhandeln. Jag kommer nästan inte ihåg något av det jag läste och böckerna finns inte kvar – men de förbjudna lässtunderna på bokhandeln minns jag som ljuvliga. Det var definitivt värt den uppsträckning jag fick. Litet musikalisk tidsfärg.

Nobelpriskandidat på C – hmmm …. Jag har inte hittat någon riktigt bra. John le Carré är väl inte nobelprismässig antar jag. Men i sin genre är han överlägset bäst. Hans romanfigurer befinner sig alltid i den politiska hetluften. Spionen som kom i från kylan om kalla kriget, Den lilla trumslagarflickan om Palestinakonflikten och vänsterrörelsen på 70-talet, Den trägne odlaren om läkemedelsföretagens cyniska utnyttjande av människor i 3e världen, Skräddaren i Panama om korruption inom spionorganisationerna. Även om jag inte alltid håller med i den tendens man kan skymta så måste det erkännas att han alltid har gjort minutiös research och att han alltid står på den lilla människans sida mot de stora maktkonglomeraten. Många mycket bra filmatiseringar har gjorts – Den trägne odlaren är min favorit – här ledmotivet, Kothbiro med Ayub Ogada och bilder från filmen:

”R” – två vackra människor

Posted on 31 oktober 2009 by lustigkulle

Veckans svar på Lyrans nobelpristagarutmaning: På ”R” hittar jag två författare som har den slags sköhet som strålar inifrån.

Bertrand Russel – filosofen som blev fredsaktivist – fick priset 1950. Jag minns honom för Russeltrubunalen 1967 i Stockholm då USA:s krigföring i Vietnam nagelfors. Tribunalen var då oerhört kontroversiell men svår att ignorera med två nobelpristagare som initiativtagare, Sartre och Russel. Det kan vara värt att påminna om att det tog lång tid innan opinionen i Sverige svängde och blev kritisk mot USA, som jag minns det var tonen i det officiella Sverige direkt hånfull mot Russeltribunalen. Citat från wikipedia: ”Tribunalen kom fram till att USA begått krigsförbrytelser i Indokina. Den skapade ett medvetande om att krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten inte bara är gaskammare utan även varje urskillningslöst angrepp på civilbefolkningen.”

Russel var inte en skönlitterär författare, han var filosof. Han skrev bland mycket annat en populärvetenskaplig bok ”Västerlandets visdom” som har lärt mig det mesta av vad jag kan om filosofi. Han kunde skriva med humor och så att man förstår.

arundhati_roy_ Arundhati Roy skrev ”De små tingens gud” – sen har hon inte skrivit någon mer roman – men den räcker för ett nobelpris tycker jag. Jag hörde den först läsas som radioföljetong, sen var man tvungen att köpa den. Jag citerar Anders Paulruds recension: ”Gud vet hur många gånger Arundathi Roys bok har fått mig att längta till Indien” – och instämmer. Det är en bok man flyttar in i och som tar slut för fort.

Efter den succén har hon ägnat sig åt fredsarbete, skrivit artiklar och debattböcker. Har inte läst något mer av henne men skulle vilja läsa ”Den oändliga rättvisans matematik” om kriget mot terrorn.

”P”

Posted on 25 oktober 2009 by lustigkulle

Svara

Den goda jorden Lyran har kommit till bokstaven ”P” i nobelpristagarutmaningen.

En rad nobelpristagare kan tas upp under P. Jag väljer Pearl Buck. ”Den goda jorden” var en av tonårens stora läsupplevelser. Att en amerikansk kvinna kan skriva med sådan kunskap och inlevelse, ”inifrån”, om fattiga bönder. Jag minns min förvåning när jag förstod att hon var nobelpristagare – jag trodde inte att så lättlästa böcker kunde få priset utan att det bara var gamla gubbar som skrev obegripligt som fick det. Jag var 14 år – vi bodde ett år i Brasilien och eftersom jag var så ensam i den portugisiskspråkiga omgivningen, försjönk jag i bokläsning. Jag läste ALLA böcker som fanns i huset. Det var några meter.

Tänkbara kandidater: Det finns några högst förtjänstfulla författare i min bokhylla men möjligen inte nobelpriskandidater.

Harens år Agneta Pleijel först. ”Lord Nevermore” är en fantastisk roman, Jag minns pjäsen ”Kollontaj” på Göteborgs Folkateater och filmen ”Berget på månens baksida” som hon skrev manus till.

Per Pettersson kanske får nobelpriset en gång – ”Ut och stjäla hästar” är i den klassen. Hans nästa bok ”Jag förbannar tidens älv” ligger på nattduksbordet just nu.

Arto Paasilinna sist men inte minst. Så många glada skratt, så manga goda stunder har han inte bjudit på! Synd att det inte finns ett nobelpris i humor. Han prisar lusten, kreativiteten, ja själva livet!