På världspoesidagen: dikt att leva för

Ko Un tycker jag personligen borde få ett nobelpris. Jag tänkte när Tranströmer fick priset förra året att de borde ha delat det mellan Ko Un, Adonis och Tranströmer. Så hade man fångat in hela världen! … nästan i alla fall.

Tiotusen fotspår och andra dikter innehåller utdrag från hans enorma projekt att skriva om fyratusen koreaners liv, Maninbo. Han planerade det i fängelse:

Cellen hade inget fönster, inte ens en liten springa där ljuset kunde sippra in. Min enda ljuskälla var en svag glödlampa som sällan lyste eftersom vakterna ofta stängde av strömmen. Det enda jag kunde göra i min lilla cell på tre kvadratmeter, var att fundera på vad jag skulle göra om jag någonsin kom ut igen. jag visste att jag tillhörde den grupp på fem fångar som med all sannolikhet skulle dömas till döden. Bland de verk som jag planerade då var Maninbo. Jag blev fri först efter två år och några månader.

Maninbo betyder många människor. I efterordet till Tiotusen fotspår finns en intervju med Ko Un, som gjordes 2004. Då omfattade verket tjugofem volymer, han planerade minst fem till. (!) Diktverket har kallats en ”väggmålning av folket”.

Dikterna är skenbart enkla, realistiska skisser av situationer och folk, ibland som anekdoter, ibland djupt tragiska. Så som livet är. Ofta finns det något där bakom som bara antyds.

Brunnen

Det finns en brunn på gården
mer än tio famnar djup.
i Bun-ryes fina hus
bor hennes mor, skön som en kalebass,
och lilla Bun-rye, en lilja,
Bara de två bor där.
Modern en ung änka,
blysam i varje ord,
svalkar aldrig av sig med vatten
inte ens under midsommarhettan.
När jag hade ärenden dit
fick jag smaka på den tystnad och den bävan
som det blåsvarta vatten innehöll
som Bu-ryes mor
drog upp
ur brunnen, tio famnar djup.
Jag darrade då i hela kroppen.
Mitt hjärta slog hårt.

Morfar

Vår morfar Ch’oi hong-kwan
var så lång att hans höga hatt nådde upp
till takskäggen och snuddade sparvarnas bo.
han skrattade alltid.
Om mormor gav någon något att äta
var han den som först gladde sig.
om mormor någonsin talade i skarp ton till honom
skrattade han och brydde sig mycket litet om
vad hon sade.
En gång när jag var liten, sade han till mig:
”Hör på, om du sopar gården ordentligt
kommer gården att skratta
Om gårdsplanen skrattar,
skrattar staketet,
till och med morgonljuset
som glittrar på staketet
kommer att skratta”

Rödhakarna sjunger intensivt i buskarna på morgnarna och jag hörde en bofink när jag cyklade till jobbet. Allt är som det ska. Våren är här.

Poesi på en söndag – U

En ny lyrikutmaning från Bai, denna gången på U och alfabetet börjar ta slut.

1. U står for underleggjering som jag har översatt med ”främmandegöring”. (Stulet från en artikel av Magnus Ljunggren i Svd). Jag var tungen att läsa på för att lösa detta och det är nog första gången jag behövt slå upp ett ord på norska! Begreppet lanserades på 20-talet av lingvisten Viktor Sjklovskij. Berthold Brecht använde det senare. Förutom i Ljunggrens artikel finns en del om Sjklovskij på Wikipedia, där jag saxar:

”The purpose of art is to impart the sensation of things as they are perceived and not as they are known. The technique of art is to make objects ‘unfamiliar’, to make forms difficult, to increase the difficulty and length of perception because the process of perception is an aesthetic end in itself and must be prolonged. Art is a way of experiencing the artfulness of an object; the object is not important.” (Shklovsky, ”Art as Technique”)

Formen är intressant, innehållet inte alls, alltså. Så vitt jag förstått har det här tänkesättet gett upphov till dikter med helt påhittade ord, tom bara geometriska figurer!

Jag funderade mycket för att hitta något som kunde passa in – och landade in den äldsta nordiska poesin. Medger att det är mycket fritt tolkat men ändå – finns det någon lyrik där formen, ljuden, ja själva orden som sådana spelar så stor roll. I Havamal sjunger alliterationerna och rytmen kliver tungt och jämnt. En poet som behärskade versmåttets stränga regler till fulländning och som kunde krydda sin vers med fyndiga ”kenningar” hölls högt. Trots översättning till modern svenska är effekten kraftfull – ord som spikar sig fast. Havamal är lång, jag har bara klippt ett litet smakprov här. Men på Wikisource finns hela verket.

Tunga stenord, från Rökstenen i Östergötland. Trots att de är svårtydda talar dom.

Alla dörrar,
innan in man går,
skarpt skådas skola,
skarpt granskas skola,
ty ovisst är att veta,
var ovänner sitta
borta på salens bänkar.

Blott den vet,
som vida reser
och fjärran farit har,
vad lynnesart
leder envar.
Han vet, vad vett är.

Till sin vän
skall man vän vara,
till honom och hans vän;
men till oväns vän
skall ingen man
någonsin vän vara.

2. Underground poesi: 11 september 1973 tog Pinochet och hans hejdukar i armén makten i Chile. 12 september greps poeten och sångaren Victor Jara. Han fördes till stadion i Santiago där han torterades och mördades. Hans enormt populära sånger tvingades under jorden i Chile, men spreds över resten av världen, och påminde om det chilenska folkets motstånd mot tyrannerna:

Mer om Victor Jara finns på bloggen Fiendeland. Därifrån har jag hämtat början på Jaras sista dikt, som skrevs på Stadion. Memorerades av kamrater som lyckades smuggla ut den.

Vi är fem tusen
i den här lilla delen av staden.
Vi är fem tusen.
Jag undrar hur många vi är totalt
i städerna och i hela landet?
Ensamma här
Är tio tusen händer som sår fälten
och håller igång fabrikerna.
Så mycket mänsklighet
utsatta för hunger, kyla, panik, smärta,
press, terror och galenskap!

Jag kan inte låta bli att lägga till den här länken till ett annat Youtube-clip: Victor Jaras egen röst i ”Vientos del pueblo” med bilder från kuppdagarna 11/9 -73.

3. Återstår att hitta en poet på U. Jag ger upp mitt letande, U är en underrepresenterad bokstav – det får bli en till av Ko Un, ur Tiotusen fotspår:

Chae-suk

Chae-suk, flickan från huset bredvid brunnen
skådar bort i fjärran
balanserande en bräddfull vattenkruka på huvudet
då hon skrider fram.
Den tidiga höstvägen ligger öppen och klar framför henne.
Nästa år kommer  Chae-suk att ge sig iväg härifrån.
Chae-suks hjärta sväller av förväntan,
Chae-suk som liknar mörkret som blir kvar
då månen gått ned.

I väntan på …

… Babel ikväll (man har lovat oss både Tranströmer och Ko Un!), ett visdomsord för dagen:

Att ge sig hemifrån

Om detta att ge sig hemifrån är vad som kännetecknar
en munk
då är detta att komma tillbaka vad som
verkligen
verkligen
kännetecknar en Budda.

Men inte kan man väl komma tillbaka
om man inte först har givit sig av.

ur Fråga månskenet om vägen av Ko Un

Två blivande Nobelpristagare (?) i samma program – får inte missas!

Poesi att vänta!

Diktsamlingar av Ko Un är svåra att hitta – jag har letat länge efter Tiotusen fotspår och andra dikter. äntligen napp på Bokbörsen! Hittat annat efterlängtat också med mindre möda:

CHRISTENSEN, INGER: SOMMERFUGLEDALEN Christensens berömda sonettkrans, är underbar! En modern klassiker!
CHRISTENSEN, INGER: DET
MAJAKOVSKIJ, VLADIMIR: JAG! Den store dundraren i urval och tolkning Gunnar Harding och Bengt Jangfeldt
ACHMATOVA, ANNA: DIKTER
KO UN: FRÅGA MÅNSKENET OM VÄGEN, ZENDIKT

Så nu väntar jag på en redig trave med lyrik – det mesta har jag tidigare lånat på biblioteket. – Ett sätt att köpa poesi som jag tycker funkar: Först låna och smaka, sen köpa det som gillas! Dikter behöver man ha. Det går inte att ”läsa ut” en bra diktsamling. I mitt huvud är just nu Majakovskij ”Om det där .. ” Inför 14e februari. (Åh – han skulle vrida sig i sin grav om han kunde – att förekomma i ett så småborgerligt sockerjollrande sammanhang! – Struntar jag i.)

Av Eva Ström om Sommarfugledalen i sitt minnesruna över Inger Christiansen, som ju gick bort -09 :

Denna dikt består av femton sonetter där den sista består av begynnelseraden av de övriga fjorton. Den femtonde sonetten reser sig som en bevingad fjäril ur de övriga fjorton, en bild av själen befriad från sitt kroppsliga fängelse, en klassisk uppståndelsesymbol. Fjärilsdalen blir dödens hyllning till det oförgängliga i livet. Här ett utdrag ur den sjunde sonetten i Sven Christer Swahns lyhörda tolkning:

”Så minn mig om en sommardag på Skagen
Då ängsblåvingarna i parningsflykten
Flög runt som himmelsflikar hela dagen
Med ekon av det blå från Jämmerbukten

Men vi som bara solade och andades
Så talrika som bara två kan vara
Fick kroppens element så sammanblandade

Av jord som havs och himmels mellanting
Två människor som gav varandra bara
Ett liv som inte dör som ingenting”

En koreansk Fröding

Jag har skrivit om Ko Un, att han är en Koreansk Fröding. Det var ett infall. Sen har jag satt mig att parallelläsa. Jo – det finns mycket som förklarar associationen: Fröding var en mästare på korta koncisa porträtt av människor – i ”Tiotusen fotspår” skapar Ko Un en hel by av sådana porträtt. Den lantliga miljön har de gemensamt, den skenbara folkviseenkelheten och sinnet för de minsta detaljerna likaså. I Ko Uns värld finns också berg, tallar, myror,  … samma empati för dem som drabbats av olycka, för de små.

I botten en djup sorg och vrede – och en kamp för att försöka förstå och förlika sig. Nog finns det släktskap, eller?

KU:

Ett stråk av myror
korsar vägen
kanske för att vi
stegvis ska förstå
denna dag
och dagen därpå
och att denna värld inte bara
tillhör oss människor.

Det är mitt på dagen och hett som glödande kol
och göken ropar inte mer.

F:

Myra med barr

Streta , streta, streta
stanna, se sig om att veta
vägen, sträva, tappa
tag, hugg i
släpa, släpa, göra en sväng mä’t bara
mera nära, släpa bära
mera nära, mera nära
stacken – släppte jag – rappa
tag, ohi.
streta och föra
hem’et – och nu knäckte det – göra
jämt ihärdigt.
jämt ihärdigt.
jämt ihärdigt.
rulla ikull
mun full mull.
opp mä’t, hugg i, ny fart,
streta och föra
hem’et – och nu knäckte det – göra
jämt ihärdigt.
jämt ihärdigt.
huset färdigt.
huset färdigt. huset färdigt
snart.

KU:

Om allting bara är morgondagg
finns inget mer att hoppas på
Om allting bara är morgondagg
som hänger skimrande i spindelväven
finns inget mer att göra

Så, kära Soon och kära Ok,
att dagen lång göra ingenting är helt i sin ordning.

F:

Ett grönt blad på marken

Grönt! Grönt!
friskt, skönt vått!
Rik, luft, mark!
Ljuvt stark,
rik saft.
stor kraft!
Friskt skönt
grönt!

Gråbergssång

Stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå,
grå-å-å-å.
Så är gråbergs gråa sång.
lå-å-å-å-å-å-å-å-ång.

KU:

Det finns ett berg …
Sent i mitt värdelösa liv
kom jag i varje fall att betyda något för ett berg

Ur Gustaf Fröding, Efterskörd och Ko Un, Stundens blomma