Att berätta historia -er

Lesbias sparv dyker upp då och då i mitt minne
ty Catullus har skrivit om denne en dikt som jag kan.
Den har kvittrat i sekler i alla latinares sinne,
men snart rycker den eviga glömskan och tystnaden an.
Inför släktled som slutat förvalta sitt klassiska arv
moltiger Lesbias sparv.

Alf Henriksson, ur ”Sakta mak”, 1968

…historieskrivningen som förr i tiden närmast var en specialgren inom berättarkonsten, är numera vorden en vetenskap utan förbarmande. … Så kommer det sig att vaken skolungdom, som vet en del om Platons filosofi och de sociala förhållandena i Rom, inte nödvändigtvis har hört talas om kung Midas med åsneöronen … I själva verket torde de människor numera inte vara många som är i stånd att utan vidare uppfatta innehållet i en balett av Sternhjelm eller en tavla av Rubens.

Alf Henriksson, ur ”Antikens historier”, 1958
.

Klagomål från en gammal klassisist.

Man kan tillägga att oförståelsen också gäller Händels operor, Shakespeares dramer, och en hel del av 1800-talets poesi och bildkonst. Långt in på 1900-talet kunde man förutsätta att en bildad allmänhet kände till de gamla sagorna och myterna – nu verkar det som om denna sagoskatt försvinner in i glömskans dimmor. Och med dem riskerar också intresset för historia att försvinna – det är sorgligt. Man kan hävda att vi ska vara tacksamma för att man idag försöker lära barnen fakta och inte gammal nattstånden nationalromantik och falsk patriotism.  Jo absolut – men berättelserna är viktiga för att de förmår gripa tag i fantasien och sinnena. Bara man gör klart att det är sagor kan de få den viktiga funktionen att väcka och vidmakthålla intresse för att lära sig mera … och det är ju bra (nödvändigt).

En förtvival Xerxes uppe till vänster inser att han håller på att förlora slaget vid Salamis medan Themistokles stolt poserar som vinnare till höger. De nakna damer som passade på att ta sig ett bad under slaget gjorde nog en dumhet.

Blomsterbekransade spartaner förbereder sig för slaget vid Thermopyle - de är i alla fall nakna vilket torde vara det enda historiskt korrekta faktumet i bilden

Jag tror att intresset för  för historierna har en koppling till intresset för historia.

Varje tid berättar sina sagor – vem skriver sagorna idag? För att vi ska kunna bli klokare och genomskåda dem måste förbindelsen bakåt till de gamla finnas. Tyvärr verkar det vara tvärtom. Finns den vakna skolungdom kvar ”som vet en del om Platons filosofi och de sociala förhållandena i Rom”? Om inte riskerar en modern saga som filmen 300 från 2006 att stå oemotsagd. En film som använder slaget vid Thermopyle som en bakgrund för att på ett fruktansvärt enögt och ohistoriskt sätt demonisera den orientaliske kung Xerxes och heroisera den spartanske (läs västerländske) härföraren Leonidas. Parallellerna till vår samtid är uppenbar.

Aiskylos och Herodotos, som levde när det begav sig och märk väl var hellener skrev mer mångfacetterade porträtt av Xerxes. De demoniserade inte folken från öster utan var genuint intresserade. Vi tappar mycket om vi tappar dem – även om deras historier också var sagor, gav de oss sin samtids syn på perserkriget – det gamla kriget mellan öst och väst – och kan hjälpa oss att nyansera vår.

Xerxes själv får sista ordet, hans ”namnteckning” så som den huggits in i en stentavla i närheten av Hamadan:

Lesbias sparv då? – Inte kvittrade den för mig men googling gav ”Latinsk poesi”, Radius förl. 2009. På sid 4, en mycket ekivok, men ganska söt, dikt av Catullus:
.
Lilla sparv, du min flickas älsklingsfågel,
som hon leker med, håller i sitt sköte
eller retas med, räcker fingertoppen
för att picka på med den skarpa näbben,
i de stunder när hon, min ljusa längtan,
vill få njuta av lekfull ljuvlig glädje.
Vad vet jag, kanske dämpas hennes plåga
så att elden släcks ned i hennes hjärta.
Ack, om jag liksom hon fick leka med dig
skulle skuggorna i mitt inre skingras.

Historieberättarna om Xerxes 1


Xerxes står här bakom fadern Darius på sin tron.

Herodotos – Händel – Henriksson. Den grekiske historikern Herodotos får först ordet. Hans texter når oss genom 23 sekler, från 400-talet f.kr.

Persernas segerrike kung Dareios härskade över hela världen utom Hellas. Han led ett bittert nederlag mot grekerna vid Marathon 490 f.kr. Tio år senare hade sonen Xerxes ärvt det enorma Perserriket. Herodotos’ skildrar hur sonen skulle hämnas sin far i ett nytt fälttåg mot Hellas. Livfullt och engagerat – han börjar med alla turer innan den enorma perserhären sätts i rörelse. De främsta perserna håller rådslag och Xerxes vacklar mellan sina båda rådgivare Mardonius, krigsivraren och Artabanos, som förespråkar fred.

Xerxes:

… Jag ämnar slå en bro över Hellesponten och föra en här genom Europa mot Hellas för att taga hämnd på athenarna för allt vad de gjort mot perserna och min fader. …  Om vi underkuvar dem och deras grannar, som bebo den frygiske Pelops land, skall vi göra Persiens land till gränsland mot Zeus’ himmel. Ty solen skall då inte komma att skåda något land, som gränsar till vårt, utan när jag jämte er genomtågat hela Europa, skall jag göra alla länder till ett enda. …  På så sätt skall både de skyldiga och de oskyldiga bära vårt ok.

Så här ”sockrade Mardonois in Xerxes’ mening”:

Vad är vi rädda för? Är det någon väldig människomassa? Eller några stora penningtillgångar? …  På befallning av din fader har jag även själv tågat mot dem. …  Jag tågade ända fram till Makedonien och hann nästan ända fram till själva Athen, utan att någon ställde sig i min väg att strida.  …  fastän hellenerna bär sig dumt åt, kom de dock aldrig, då jag tågade ända fram till Makedonien, på tanken att inlåta sig i strid med mig. Vem skall väl då möta dig i strid, konung, när du kommer med Asiens härar och hela din flotta? Nej så förvägna är hellenerna ej, tror jag …

Mardonois förlöjligar grekerna. De är lättsinniga oförnuftiga och dåraktiga. Alla de andra teg och vågade inte framställa en mening utom Artabanos, som genom att han var Xerxes’ farbror, dristade sig att yttra följande:

O konung, om inte olika meningar framställs, är det inte möjligt att välja ut den bästa, utan då måste man ta den som framställs. … alldeles som vi inte kan urskilja det oblandade guldet enbart på detta självt utan att först upptäcka dess halt när vi river det mot annat guld.

Kärnpunkten i Artabanos resonemang är att Hellesponten måste forceras – även om man bygger en bro, kan den ju lätt förstöras och då blir hela perserhären instängd i fiendeland. Han avråder därför, trots att hellenerna är numerärt mycket underlägsna.

Du ser hur gud låter blixten slå ner på de högsta varelserna och inte låter dem yvas, men de små retar honom inte till vrede. Du ser hur han kastar sina åskviggar alltid just mot de högsta husen och de högsta träden. Ty gud älskar att bräcka allt som vill växa för högt. …  Ty gud tillåter ingen annan än sig själv att vara stolt. Överilning i vilken sak som helst föder felsteg, varur svåra olyckor brukar komma. Men i återhållsamhet ligger fördelar, som kanske inte genast faller i ögonen …

Vidare vänder han sig mot Mardonois och varnar honom för att förtala grekerna – det kan förleda kungen till ett felaktigt beslut:

… nedsättande förtal är ett svårt ont. Där är det två som gör orätt och en som förorättas. Ty baktalaren gör orätt genom att anklaga en frånvarande, och även den gör orätt, som låter intala sig något innan han lärt känna det verkliga förhållandet. Men den frånvarande lider dubbel orätt, genom att förtalas av den ene och genom att betraktas som en dålig människa av den andre.

Xerxes brusar upp mot Artabanos: ”… du är min faders broder. Detta räddar dig från att få den lön som du förtjänade att få för dina dåraktiga ord”. Men i ensamhet under natten grips han av ruelse. Dagen därpå säger han:

Perser, tillgiv mig, att jag nu hastigt ändrat mening. Jag har ännu inte nått fram till min själs högsta mognad, och de, som rådde mig att fatta mitt beslut, lämnar mig inte ett ögonblick i fred. Då jag hörde Artabanos’ mening, brusade mitt ungdomliga sinne upp, så att jag for ut mot honom, en äldre man, med hårdare ord än som passade sig.

Världens härskare gör en pudel! Och perserna gladde sig över att slippa tåga mot Hellas.

I sin historiebok breder Herodotos ut sig över flera sidor om Xerxes tvekan. Han drömmer, får syner – den store historieberättaren ges tillfälle att excellera i argumentationskonst och träffande metaforer. En antik dokusåpa med många turer. Han för båda sidors talan på ett påfallande modernt sätt, och hans förmåga att skildra konflikten ur persernas, den grekiska arvfiendens, synvinkel är anmärkningsvärd. Han var ändå hellensk patriot, uppväxt i det av perserna ockuperade Helikarnassos.

När jag skriver detta har jag radioprogrammet ”Konflikt” i ena örat. Man diskuterar konsekvenserna av den senaste FN-rapporten om Irans eventuella innehav av kärnvapen. Det uppstår en märklig resonans mellan Herodotos’ text och orden jag hör. Hans Blix som en nutida Artabanos (?). En tanke – vem/vilka är Mardonois? Och vem bär, lika envist som Herodotos, upp strävan efter opartiskhet och mångsidighet? För 2300 år sedan fanns, precis som idag, en överlägsen stormakt som, precis som idag, verkade stå vid slutet av sin era.

Naturligtvis var inte Herodotos med vid persernas rådslag – hans Historia är fiktion med verklighetsbakgrund. Xerxes fanns dock, han korsade Hellesponten 4 år innan Herodotos föddes. Den är fängslande läsning, bitvis mycket rolig. Frågan är om någon annan historiker har varit bättre på att berätta historier.

Herodotos, Historia, Norstedts 2004, översatt av Claes Lindskog, förord av Sture Linnér.

Gammalt, dammigt och mycket spännande!

Först läst av de nya böckerna från Alhambra blev Alexandrias antika bibliotek av Mustafa el-Abbadi. Den såg lagom anspråkslös och trevlig ut! Men jag ångrade mig nästan en bit in i de första kapitlen om Alexander den Store och Alexandrias geografi. Jag är inte överdrivet intresserad av gamla härförare och dessutom ger boken ett ganska knastertorrt intryck med sidorna strösslade av källhänvisningar till texter som man inte har hört talas om.

Men … när jag kom in en bit i kapitlet om hur det mytomspunna biblioteket kom till och hur samlingarna byggdes upp växte berättelsen långt utöver bokens grå pärmar och blev bara så otroligt spännande! el-Abbadi är konkret, han hänvisar hela tiden till samtida källor och vittnesmål, citerar flitigt och det gör att en bild av antikens största bibliotek undan för undan träder fram ur historiens dimmor, får alltmer skarpa konturer. Jag har en känsla av att han betraktar de lärde för mer än 2000 år sen som sina kolleger. Deras verk har till stor del vittrat sönder men om man bara kunde pussla ihop dem rätt, skulle man kunna ta upp diskussionen igen där de slutade. (Nästan – det sägs att det skrivna ordet övervinner döden, det är dock inte riktigt sant i alla avseenden!)

Hans framställning är säkert inte okontroversiell men han ger ett mycket tillförlitligt intryck. Där det finns svagheter i källmaterialet påpekar han dem. Redovisar gärna flera varianter, ställer källor mot varandra. Det här låter inte kul – men är det. Som en detektivhistoria. De 100-tals människor som byggde upp biblioteket och det universitet, Museion, som var knutet till det, var besjälade av en djärv vision. Där fanns vetenskapsmän som efterfrågade böckerna, en rad drivande bibliotekschefer, filologer som kritiskt granskade olika versioner av samma text, kopister som skrev dag och natt, översättare som med petig nogrannhet försökte hitta exakt de rätta grekiska orden för en koptisk, persisk eller hebreisk skrift. Man skulle samla alla världens böcker. Alla!

el-Abbadi citerar ur ett brev från Aristeas, 100-talet f.Kr.

Demeterios från Faleron… till sitt förfogande hade han en stor budget för att om möjligt samla ihop alla böcker i världen. Och genom köp och kopieringar uppfyllde han efter bästa förmåga kungens mål. Tillfrågad en dag… om hur många tusen böcker som redan var insamlade svarade han: ”Mer än tvåhundratusen, o konung, och jag ger mig snart på jakt efter de återstående, så att vi får ihop allt som allt en halv miljon.

Andra källor bekräftar det grandiosa projektet. Demeterios var den troliga projektledaren och initiativtagaren. Han fick sitt uppdrag av Ptolemaios I Soter (367 – 283 f.Kr.).

Varför gjorde man detta? Vad var drivkraften? Det fanns en Egyptisk tradition av kunskapssamlande och bevarande. Bibliotek byggdes upp i anknytning till templen. Den grekiska vetenskapstraditionen var viktig. Alexandria var en grekisk stad och det är ingen tvekan om, att ett mål var att överglänsa Athen som världens främsta kunskapscentrum. Man köpte troligen Aristoteles hela boksamling. De tre stora dramatikernas verk (Euripides, Sofokles och Aiskylos) hamnade genom en kupp i Alexandria. Alexandrias listiga bibliotekarier lyckades få Athens styrelsemän att gå med på att låna ut verken för kopiering mot att man deponerade den enorma summan femton silvertalenter – sen behöll man orginalen och skickade tillbaka kopiorna. Panten krävde man inte tillbaka.

Någonstans bakom finns naturligtvis ett grundläggande drag hos oss människor: Under hela vår historia tycks vi ha haft en stark drift att berätta och bevara vår historia. Också bland människor, som inte haft ett skriftspråk, har det ju funnits utsedda personer som ansvarat för att muntligt memorera och förmedla gruppens samlade kunskap mellan generationerna. Alla civilisationer har försökt bevara och samla kunskap. Men Alexandrias gamla bibliotek är nog ett av de mest spektakulära kunskapsprojekten som någonsin genomförts.

De tre avsnitten i mitten av boken, bibliotekets uppbyggnad, den vetenskapliga verksamheten under dess glansperiod och sist men inte minst förvaltningen av arvet efter bibliotekets nedgång och förstörelse, är de mest fängslande. Mustafa el-Abbadi beskriver hur Alexandriabibliotekets texter fördes vidare i den arabisk/islamska världen, som kopior eller översatta, hur de spreds och återsamlades under korstågen och hur en del så småningom hamnade i europeiska korsfarares händer.

Jag hade svårt att släppa boken! Jag har också svårt att släppa tanken på det som händer i Egypten just nu, i denna stund – man hoppas så innerligt på att det ska gå bra, i demokratisk och fredlig riktning. För världens skull och framförallt för egyptiernas skull. Också därför skrev jag det här inlägget idag.

Rimstuga 2010

Om de inte redan fanns i min bokhylla skulle jag ha önskat mig dem i julklapp:

Både bröder och systrar, som synes! Om nu någon av er, kära läsare, skulle vilja presenta någon av dessa till någon, får ni här några pinfärska julklappsrim.  Kombinera rim med bok får ni göra själva!

Nyttja aldrig dina kvinnliga behag
bland dygder är kunskap alltid störst
Dra dig ej för att bryta mot den lag
som hindrar dig i din kunskapstörst
Kanske blir du då ett sällsynt undantag
som med nya insikter kommit först.

*****
                   Av August fick han ett senkommet pris
                      då poeten sedan många år var död
                   Hans dikter speglar ett liv i kris
                      han skrev om både kärlek och bröd
*****

Det här är en nostalgikaramell
från en syster som inte alltid var snäll
Men ljuva minnen från tider som svunnit
räcker ej - vi har långt ifrån vunnit.
Vi borde igen låta ropen skalla
för lika lön och respekt åt alla!

*****
                 Genom sekler har dikterna alltid gått hem
                    i jämna jamber, fem om fem
                 En Ström av ord i rytmisk dans
                    rimmen lyser med självklar briljans

Alltså:

Med livet som insats av Bengt Jangfeldt
Å alla kära systrar av Ebba Witt Brattström
Sonetter av Shakespeare i Eva Ströms alldeles nya tolkning
Den nya kvinnostaden av Nina Burton