Etikettarkiv: familj

Lägga pussel

Posted on by
Svara

Att läsa Fågeln som vrider upp världen av Murakami är som att lägga pussel. Berättelsen rör sig framåt på ett svårförståeligt sätt; man får fragment, hittar här och var bitar som lyser speciellt. En bit som jag tror kommer visa sig vara viktig är den här bitvis fasansfulla berättelsen:

Det är under japansk-kinesiska kriget. Under en expedition blir löjtnant Mamiya och hans grupp tillfångatagna. Han kastades ner på botten av en mörk, djup brunn av soldater ur Yttre Mongoliets armé och skadade sitt ben och sin ena axel. Han satt där i mörkret utan mat och vatten och bara inväntade döden. Innan han hamnade i brunnen hade han dessutom sett en av de andra soldaterna bli levande flådd. Det var mörkt och kallt, han befann sig i nästan total ovisshet. Hoppet att bli hittad var minimalt – mer utsatt och naken kan en människa knappast bli. Berövad allt.

Så händer något som liknar en uppenbarelse. Plötsligt lyser solen ner i brunnen, under en kort stund med ett starkt, varmt sken.

Runtomkring mig badade allt i ett starkt ljus. jag satt mitt i detta flöde av ljus och såg ingenting. Men jag urskiljde något i min tillfälliga blindhet. Något försökte visa sig för mig. I det strålande ljuset ansträngde sig detta något, en svart form, för att lösgöra sig som skuggan i en solförmörkelse. Men jag förmådde inte uppfatta vad det var. Det försökte komma emot mig och skänka mig något, kanske gudomlig nåd. Jag väntade darrande på det. Men det kom aldrig /…/

Samma sak hände de följande två dagarna. /…/ Jag svalt och törstade i brunnen, det var ett lidande som var svårt att uthärda. Men till slut blev det ganska oväsentligt. Det jag led mest av där nere i brunnen var smärtan över att inte kunna se det där som dolde sig i ljuset. Det var en hunger orsakad av att inte kunna se det man borde se, en törst orsakad av att inte få veta det man borde få veta. /…/ Den gudomliga nåd som var tänkt att komma mig till del, nådde mig aldrig. Efter upplevelserna i brunnen blev mitt liv tomt som ett ömsat skal. /…/ Allt det levande inom mig försvann, det brändes till aska i det där starka ljuset. Den värme som den gudomliga uppenbarelsen gav ifrån sig brände helt enkelt sönder kärnan i mitt liv.

Efter att ha blivit räddad, för det blir han, under det fortsatta kriget söker han sig medvetet till de mest utsatta ställena. Han vill dö men förmår inte. Han kommer att överleva alla krigets fasor, leva och bli gammal.

Episoden skildrar en tid och händelser som verkar stå mycket långt från huvudtråden i romanen. Vanligen befinner vi oss i ett villaområde i utkanten av Tokyo under 80-talet i sällskap med Toru Okada, som utsätts för en serie mycket bizarra händelser, som han liksom bara finner sig i till synes utan att att reagera. Så hur det passar in vet jag inte … än. Spännande läsning. Och inspirerande att parallellt lyssna till Sveriges Radios bokcirkel och delta i Lyckebybibliotekets cirkel. På SR:s hemsida hittar ni en pytteliten bild på oss! Kolla också in Kafka på jobbet:s blogg med egen pod-cirkel!

Förebild

Posted on by
Svara

Jag hade glömt att det är 8e mars! Så jag var alldeles villrådig en god stund innan jag kom på vad jag ville skriva om:

Barbro Alving var en av min barndoms röster. Mor och far lyssnade på ”Käringen mot strömmen”, hennes kåseriprogram i radio, och hon var så strålande rolig på ett ganska torrt sätt. Hennes röst och tonfall, alltid sakligt och med distinkt diktion. Hon var en förebild, nästan en hjälte – yrkeskvinna, mycket kompetent och respekterad, modig som få, envis och målmedveten. Allt hon varit med om – Spanska inbördeskriget, Hiroshima,  Ungernrevolten! Mig veterligt var hon inte feminist – inte alls tror jag – men hon levde femininsm. Hon var en av Sveriges främsta korrespondenter och ensam mor. Inte särskilt lätt på 30-talet då det var både skamligt och ekonomiskt omöjligt. Men hon visade att det går, man kan. Här berättar hon om barnet för sin syster Beat-Sofi 13/11 -37:

. … För saken är, omigen, nämligen den att här kommer att bli lycklig tillökning i huset Alving. Om allt gå som det ska så nedkommer jag med en son eller dotter inom synnerligen överblicklig tid, första veckan i mars säger sakkunskapen. Det innebär att jag gjorde Berlinreportaget i medio av femte månaden och inbördeskrig i Spanien i medio av sjätte så nu anser jag ungen bör vara van vid vilken sorts morsa den får.
…
Jag talade med Dehlgren (chef på DN) samma dag som jag kom hem från Spanien och sa att jag ville ha tjänstledigt några månader för att jag ska ha ett barn, .. Jag vill inte ha något hymmel med det hela förstår du, för i längden kan ingenting döljas och varför i hela herrans namn skulle jag göra det? … Ekonomiskt ställer det sig så här: vi brukar betrakta det som sjukledighet, sa Dehlgren – brukar, tänka sig det – och det innebär full lön en månad, full lön en semestermånad, som jag tar ut nu, och tre kvarts lön två månader. Det klarar jag mig fint på. … Som sagt, skandal finns här ingen. Det allra roligaste är att se den oro som brutit ut överallt att jag skulle gå och gifta mig och fördärva alltihop, ”måtte hon inte göra det” sa en karl häromdagen, ”för vi behöver en pionjärunge”.

I sjätte månaden åker hon till Spanien igen och åker runt i militärfordon. Brev till vännen Cilla:

”Jag var gräsligt rädd många gånger där, att det skulle hända något invärtes. Inte så mycket för bomber för där reagerar jag som en lutfisk men för att vi skakade så införbannat i bilar, … Men det tycks ha klarat sig, så mycket man kan lita på disträa läkare som har femtonhundranitton barnafördande fall om dagen och rimligtvis inte kan bli så upprörda över en annans enda unge.”

Nå – lilla Ruffa kom så småningom och hur hon fixade det förstår jag inte. Barnafadern var nog en ganska vanlig hygglig karl men precis som sådana ofta gör, försvann han ut i environgerna. Det gick med goda vänners hjälp och en förstående arbetsgivare som inte ville bli av med sin stjärnreporter.

Här finns några klipp ur radioprogram med Bang. Lyssna på ”Journalisten Bang” av Malin Bergman från 2004, t.ex.
Citat från Barbro Alving, Personligt, Dagböcker och brev 1936-1939

Tack, Ebba Witt Brattström …

Posted on by
Svara

… för att du gett oss din historia om kvinnorörelsen på 70-talet! En härlig läsfest- det väckte många goda minnen till liv från en tid då vi var unga och optimistiska.

 

I Åh alla kära systrar har Witt-Brattström tecknat en engagerad bild av den  tid då så många unga var i rörelse som började i maj -68 med studentrevolten i Paris. Jag var 20 år då och student vid Handelshögskolan i Göteborg och jag minns så tydligt hur förfärad jag var över våldsamheten men också hänförd av beslutsamheten hos alla som inte längre ville acceptera den etablerade, förljugna synen på samhället. Äntligen några som tog på sig ansvaret att själva forma framtiden. Vår framtid. Där någonstans hämtade också ”Den nya kvinnorörelsen” sin energi tror jag, i insikten att det är möjligt att göra uppror! – 8 maj 1968 bildades Grupp 8 som en sluten studiegrupp, så småningom utvecklades den till att bli en av de mest kreativa och den mest framgångsrika av 70-talsrörelserna. Witt-Brattström kom med 1971 och då börjar bokens resa genom 70-talet och en bit in på 80-talet.

Boken är inte historieskrivning med vetenskaplig ambition, det är en mycket personligt skriven självbiografi. Kvinnorörelsens, framförallt Grupp 8:s, aktiviteter skildras ur Ebbas egen synvinkel. Kvinnokampen på 70 – 80-talen hade många ansikten som inte finns med, många aktivister, forskare, konstnärer, författare som inte nämns. Det har nog heller inte varit avsikten att åstadkomma någon heltäckande historieskrivning – vore det överhuvudtaget möjligt? Fortfarande är så mycket av vad som hände så kontroversiellt. Nidbilden av feministen i näbbstövlar utan BH och i fula kläder; en navelskådande, påstridig och egoistisk ragata som ville förgöra männen lever än. Också inom den feministiska rörelsen spretade diskussionen i alla möjliga riktningar: S.k. ”särartsfeminister” var en extrem, ”likhetsfeminister” fanns i andra ändan, däremellan en brokig mosaik av åsikter och insikter. En annan konflikt handlade om representativiteten hos rörelsen – kunde 8-orna och andra akademiskt skolade medelklasskvinnor tala för alla kvinnor? I sin mångformighet det var det en mycket levande rörelse.

Witt-Brattströms val är nog högst medvetet – och lyckat! Hon har skapat en bok som både till form och innehåll speglar 70-talskvinnorörelsen på ett bättre sätt än en ”torr” historiebok skulle kunna. Den är skriven enligt parollen ”Det personliga är politiskt” som var en av den nya kvinnorörelsens hörnstenar.

För att alla människor ska leva ett värdigt liv krävs att inte bara arbetslivet utan också privatlivet omorganiseras. Vi vill kunna arbeta, bo, leva och älska som fria människor. Vi menar att ett steg i den riktningen är att erkänna att våra personliga erfarenheter av privatlivet, dvs vårt förhållande till familjen, män, barn och sexualitet, är viktiga politiska erfarenheter.

Jag har läst hennes bok med stor glädje, hon har lyckats levandegöra tidsandan. Jag känner igen mig – trots att jag fanns i Göteborg, aldrig var ”8a” och i största allmänhet spelade en mycket obetydlig roll. Det är också en vacker och rolig bok med massor av bilder från tiden, sångtexter och klipp från Kvinnobullen. Men nog kan jag tycka att hon kunde ha gjort någon liten utflykt ut i landet och nämnt t.ex. Gunhild Kyle, som var vår första professor i kvinnohistoria och en pionjär och oerhört karismatisk föreläsare eller Barbro Andrén som gjorde så många fantastiska kvinnobilder eller Sveriges första kvinnohus som fanns i Göteborg. O.s.v. Men det är kanske en annan historia …

Åh alla kära systrar har diskuterats, som väntat. Här en samling av recensioner:  expressen - HD - aftonbladet - DN - Svd – GP - dagensbok

Göteborgs Universitets portal för Kvinnorörelsen. Och en typisk kvinnorörelselåt från 70-talet:

Till sist – en av alla slagkraftiga paroller: ”Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!”

Japansk spleen

Posted on by
2

Det var i Kamakura som jag lärde känna Sensei. Då var jag fortfarande en ung student. En vän till mig, som hade åkt dit på sommarlovet för att bada i havet, hade skickat mig ett kort där det stod ”Du måste komma”, så jag hade bestämt mig för att försöka få ihop litet pengar och åka dit.

Den djupa vänskap som så småningom utvecklas mellan den unge studenten och den äldre mannen är centrum i den här romanen från början av 1900-talet. Det är en vänskap mot alla odds verkar det som. Den gamle mannen är mycket tillbakadragen och reserverad, det är den unge som är envis. Han fortsätter att hälsa på, föreslår promenader. Studentens försiktiga och respektfulla sätt får den gamle att ge efter så småningom:

”Jag är en ensam människa”, sade Sensei återigen ( .. ) ”men är inte du kanhända också en ensam människa? Även om jag är ensam så är jag äldre och kan låta allt vara och leva ett stillsamt liv, för dig som är ung skulle det nog inte vara så lätt att göra det. Du vill väl söka dig vidare så mycket du kan och när du gör det vill du väl ha något att konfronteras med …”

Ensamhet är ett huvudtema, olika sorters ensamhet.  ”Jag” (han är inte namngiven) kommer från landsbygden, hans far är bonde. Hans föräldrar förstår ingenting av det liv som en ung student lever i Tokyo. De är helt desorienterade i det nya moderna Japan som växer fram. Når studenten åker hem för att hälsa på sin svårt sjuke far, känner han sig ha tappat kontakten med alla därhemma, familjens vänner, det lantliga livet, sin bror. Sensei är ensam på grund av en gammal historia från ungdomen som kastar sin slagskugga över hans liv. Det är något han inte kan berätta, han har inte ens berättat historien för sin fru – en gammal skuld. Så småningom, i slutet av boken blir vi dock invigda i hemligheten och trådarna knyts ihop.

Vemod, alienation, en känsla av att något väsentligt har gått oåterkalleligen förlorat – historien är rakt och enkelt berättad, nästan lågmält. Jag associerar till Hjalmar Söderbergs ”Förvillelser” eller ”Den allvarsamma leken”. Tonen är litet densamma, delvis också motiven (de stillsamma promenaderna, uppgivenheten, de förstelnade sociala kraven, kärlek, svek, skuld).

Som ni märker tyckte jag mycket om boken. Jag är förvånad över att den är så lättillgänglig trots avstånd i tid och geografi. Den svenska översättningen är utmärkt, njutbart språk.

Natsume Soseki, Kokoro, svensk översättning 1996 av Vibeke Emond

I bilden en Youtube-länk till klipp ur en filmatisering från 1955. OBS! Stäng av ljudet, helt fel musik till de här vackra bilderna.

Om att gräva en grop för andra …

Posted on by
Svara

Jag heter Renée. Jag är femtiofyra år. I tjugosju år har jag varit portvakt på Rue Grenelle nummer 27, ett ståtligt före detta privatpalats med lummig innergård, uppdelat på åtta ytterst exklusiva paradvåningar, samtliga bebodda, samtliga enorma. Jag är änka, korväxt, ful, har förhårdnader på fötterna och lider vissa självförpestande morgnar av en kadaverliknande andedräkt. Jag saknar utbildning, har alltid varit fattig försynt och obemärkt.

För en gångs skull ska jag skriva ner en bok, till på köpet en bästsäljare som sålt i miljontals exemplar i Frankrike och gjort sitt segertåg genom världen på en lång rad språk. Inte för att den inte är välskriven eller underhållande – det är den. Den innehåller en rad roande, satiriska porträtt av högreståndsinnevånarna i ett fashonabelt Parishus. Men jag ogillar starkt den bärande idén i romanen. Renée, huvudperson,  gömmer sitt riktiga jag bakom en spelad ”proletär” fasad. I själva verket är hon en bildad bokslukare med smak för filosofi och klassisk musik vilket hon inte vill visa för husets snobbiga innevånare. Det är den här konflikten som bär upp de första 300 sidorna och jag köper det inte. Det räcker inte för att engagera.

Författaren vill kritisera fördomen att proletärer skulle vara illitterata och överklassen kulturell. Hon karikerar skoningslöst (och ganska roande) det hyckleri som spelar tolerans mot underklassens brist på god smak men rynkar på näsan i smyg. Men är detta verkligen en särskilt vanlig föreställning? Jag tycker att Muriel Barbery slår in öppna dörrar, det är litet för sökt , det finns ingen poäng som kan engagera mig. Men kanske är klassamhället tuffare i Frankrike än här, borgerligheten borgerligare och mer inskränkt?  Jag, och tror jag, de flesta människor, blir inte särskilt förvånade om man möter en operaintresserad rörmokare, litterär sjöman eller filosofiskt bevandrad taxichaufför, varför i fridens namn skulle man bli det?

Dessutom tvivlar jag på hennes ärliga uppsåt. Det finns i boken ett slags intellektuell snobbism. Jo visst är portvakterskan René en förtjusande kvinna, hon kan ju både citera Tolstoj och tycker om smala filmer. Och visst är lilla olyckliga Paloma rörande i sin förlästa brådmogenhet, hon är ju såå intelligent. Nedanstående citat visar vad jag menar, det har riktigt dålig smak, så här beskriver den bildade Renée sin mor:

Hur kunde denna kvinna, som visserligen aldrig hade behandlat oss illa eller slagit oss, men heller aldrig visat att hon älskade oss ( … ), hur kunde denna enkla bondmora som satte barn till världen lika självklart som hon grävde eller matade hönsen, hur kunde denna illitterata, förslöade mor som aldrig ens gitte kalla oss vid det namn som hon själv givit oss och som jag betvivlar att hon kom ihåg alla gånger …

Den här boken dissar jag alltså. Jag tycker att Muriel Barbery själv ramlar i den grop som hon gräver för överklasshönsen i huset på Rue Grenelle.

Muriel Barbery Igelkottens elegans, 2006, översatt till svenska av Marianne Öjerskog 2009.

PS. Jag får ingen fason på den här posten, tycker inte att jag lyckas få fram min poäng. En passage från Jane Eyre ringer i huvet som kanske kan illustrera min tanke litet tydligare. Jane har precis fått arbete på en byskola, tiden är första hälften av 1800-talet:

I morse öppnade byskolan. Jag hade tjugo elever. Bara tre av dem kan läsa, ingen kan skriva eller räkna. ( … ) De talar traktens bredaste dialekt ( … ) Några är inte bara okunniga utan också ohyfsade, klumpiga och motspänstiga, men andra är läraktiga, vill tillägna sig något och visar en läggning som gläder mig.. Jag får inte glömma att dessa bondbarn i grova kläder är av lika god stam som telningar av de finaste familjer, och att spirande begåvning lika väl kan finnas i deras hjärtan, som hos de mest högättade.

Just det här stycket var på tapeten i läsecirkeln om Jane Eyre. Vi var nog ganska överens om att så skulle man inte kunna skriva nu – man skulle inte ifrågasätta allas möjlighet att lära. Dock tyckte vi att man kunde ha överseende med CB – Jane Eyre kom ut för så länge sen, för 160 år sedan. Hon var nog ändå ganska radikal för sin tid.  - Nå, så hittar man en passus som den om Renées mor, skriven på 2000-talet!

Sofie Oksanen, Stalins kossor

Posted on by
3

Sofi Oksanen, Stalins kossor, Bazar Förlag AB, 2007 (ISBN 917028105X), översättning: Janina Orlov

Stalins kossorMin första gång var annorlunda. Jag hade trott att det skulle vara hemskt, kladdigt, smutsigt, och slemmigt. ( …)
Det var gudomligt. Lågan från tändaren lyste upp mina lungt glänsande ögon. Min första cigarett efter den första gången. Den var också gudomlig. Allt var gudomligt.
Det enda som syntes på ytan var tillfredställelsen och segerrus. Rösten lät kanske en aning raspig och bruten, men än sen.
Och jag visste att det skulle bli en andra gång. En tredje. En hundrade. Så blir det naturligtvis inte för alla. För somliga blir den första gången den sista, men inte för dem som är bra på det och mår bra av det.
Jag var bra på det på direkten

Så öppnar Sofie Oksanen sin voluminösa roman om Anna, Annas mor, mormor och deras två hemländer, Estland och Finland. Huvudperson är dock Annas hemlige älskare som ständigt andas henne i nacken, hett och längtansfullt. Han som lockar henne med den njutning som berg av glass, färskt bröd och konfekt kan ge. Jag har precis läst ut den och den grep mig djupt. Jag går runt och vänder på formuleringar fram och tillbaka i huvudet men måste smälta berättelsen bättre för att kunna skriva om den. Här är några nykelord: exil, passion, förnekelse. Återkommer!

***

I två veckor har jag haft Oksanens bok i tankarna. Hon öppnar dörren till en tillvaro som jag inte visste något om. Att jag blir så tagen av hennes berättelse är ju ett tecken på att hon verkligen lyckats få mig att förstå något. Hon skriver om det allra svåraste: Hur lever man, när man är så långt ut på kanten, som det bara går att komma utan att slutligt gå under.

Anna är centralgestalten. Hon är född och uppvuxen i Finland och har av sin mor tvingats att totalt mörklägga sitt estniska ursprung. Mamma Katarina som gifte sig med en finne och därmed tog sig ur den svåra tillvaron i Estland, lägger ner mycket energi på att framstå som finska – lär sig språket perfekt, hittar på en släkt i Finland, isolerar sig från alla landsmän, med listiga manövrer döljer hon sina ständigt återkommande resor till hemlandet. Varför? Hon är paniskt rädd för att betraktas som ”estniskt fnask” av finnarna. Hon slåss för sin respektabilitet. (Jag är inte helt säker på att jag har förstått det här rätt) Eftersom fadern oftast är frånvarande (han arbetar i Moskva) lever mor och dotter ensamma tätt ihop, isolerade från omgivningen. Förljugenheten gör att Anna får svårt att ha vänner och de hon får är också utkantsmänniskor.

Mor och dotter reser ofta med färjan till Tallin. En stor del av boken handlar om resorna – om bandet med hemlandet som trots allt är så starkt. Katarina gör affärer, säljer billiga finska reavaror dyrt. Hon försörjer sin gamla mor, Sofia, som inte skulle klara sig utan henne, med pengar och mat. Det är en oerhört komplicerad handel – man måste listigt smuggla alla varor, veta precis vem man måste muta, vem man kan sälja till. Skräcken för att åka fast är hela tiden där. Vem är angivare? Katarina är skicklig, hon vet precis hur hon ska bära sig åt – hon är ”under huden” van att leva i lögn. – Jag misstänker nästan att orsaken till att hon ljuger också i Finland, är att hon är så van vid det och att misstron mot omgivningen sitter fast i själen som betong. – Det är djupt tragiskt.

Resultatet för Anna blir att hon driver självförnekelsen till sin yttersta konsekvens. Hon som skulle kunna leva det goda liv, som hennes mor innerst inne vill ge henne går i inre exil – de omväxlande svält- och hetsätnings-sessionerna är en metod att skaffa sig kontroll. Inget av Anna, riktiga Anna får synas. Anna är för ömtålig och måste skyddas. Den totala kontrollen över de kroppsliga funktionerna ger henne ett pansar. Hon är en skicklig bulimiker – klarar sig länge utan att avslöjas. Det är svårt att beskriva, Oksanen beskriver det så mycket bättre än jag.

Här har Anna hittat en pojkvän, Hukka, som med kärlek och klokhet nästan lyckas nå henne.:

Det hade alltid funnits ett knappt uppfattbart glapp mellan mina tankar och det jag sa högt, något jag aldrig hade behövt undra över, Också tillsammans med Irene hade det varit självklart, men nu hade avståndet börjat minska och jag var tvungen att stoppa detta krympande, avståndet måste finnas, det mellanrum under vilket jag alltid hann tänka efter om saken kunde sägas rakt ut just till denna bestämda person: Är det helt säkert att jag inte åker dit för något, har jag redan berättat om det andra för den där personen och i så fall ( …. )
Hukkas händer gav mig mina konturer, jag höll inte alls på att drunkna, eller att stiga ur min kropp för att rymma från honom, steg inte mot taket för att se min kropp vila bredvid Hukkas. När vi var tillsammans förflyttade jag mig inte någonstans ur min kropp. Jag bara fanns till.

Sofia, mormodern är otydligare, man får bara fragment av hennes liv – det handlar om risken att bli deporterad, att ha en man som gömmer sig i skogen. Också ett liv i skräck och lögn.

Stalins kossor är en stark roman, den är absolut värd alla lovord den har fått. Det är en lång roman, 471 sidor, och den rymmer mycket mer än vad jag har kommenterat här. Jag tror att den hade vunnit på att vara kortare och mer koncentrerad – Sofie Oksanen greppar över för mycket, jag har svårt att hålla fokus och alla trådar följs inte upp. Sofia och hennes generation hade t. ex. varit värda en egen roman – men kanske kommer den!

Det här är ett del av min reseberättelse från Lyrans jordenruntresa. I februari är vi i Östeuropa. För att läsa alla mina inlägg från resan, klicka på kartbilden i högerkanten.

Yasunari Kawabata, Kyoto eller De unga älskande i den gamla kejsarstaden

Posted on by
Svara

Yasunari Kawabata, Kyoto eller De unga älskande i den gamla kejsarstaden, Bonniers, 1968 övers. från tyska av Vanja Lanz. Orginalutgåva 1962

Nog prisade kunderna, som kom till butiken den ståtliga lönnen, men knappast någon märkte att det växte violer på den. Den tjocka stammen, vars knölar svällde av ålderns kraft och som var övervuxen av mossa, var fortfarande både värdig och vacker. De anspråkslösa violerna som hade sin hemvist på stammen syntes inte.

Det var en mild dimhöljd vårdag.

Men fjärilarna kände till dem. När Chiëko upptäckte att violerna åter blommade, svävade en svärm av små vita fjärilar längs lönnens stam och fladdrade kring violerna. Fjärilarnas dansande vithet gav glans åt trädet som just vecklade ut sina rödglänsande små blad. De små violplantornas blad och blommor kastade fina skuggor på stammens friska, mjuka mossa.

Kawabatas mest lyriska och mest förtjusande bok. Den är olik de andra romanerna som finns översatta till svenska. En alltigenom ljuvligt vacker och ljus berättelse om två tvillingflickor som skilts åt som spädbarn men genom en lycklig slump återser varandra när de vuxit upp till unga kvinnor. Intrigen är ganska tunn och  förutsägbar men det spelar inte så stor roll. Huvudrollen i berättelsen har staden Kyoto med sina tempel, konsthantverkare och nöjeskvarter. En stad där det alltid pågår någon offentlig festlighet. Historien om Chiëko och Naëko och de unga män som förälskar sig i dem bildar ram runt skildringarna av dessa årtidsbundna fester. Men – mitt i idyllen visar Kawabata också upp tecknen på förflackning av de gamla sederna. Och hur villkoren för den urgamla textilhantverket förändras – man måste överge de gamla metoderna och också ta in maskinellt framställda tyger. Chiëkos far är textildesigner, äger ett stort företag. Det finns en vemodig underton.

I Japan har som ingen annan stans i världen, det perfekta hyllats. En perfektionism där paradoxalt nog också de små avvikelserna, sköhetsfläckarna ryms. Ingenting är nämligen perfekt utan dessa fläckar som framhäver skönheten hos helheten. Naëko, tvillingsystern, bor i en by där man tar fram cederstockar att använda som byggnadsvirke. Chieko besöker sin syster i sällskap med en väninna.

… Men Chiëko saktade stegen som om hon tänkte stanna, tittade upp mot cederberget och kunde inte se sig mätt på stockarna som stod överallt framför husen. De var vackra dessa stockar av cederträ, nästan lika stora och blankpolerade.
”Som konsthantverk, inte sant?” sa Chiëko. [ ... ]

”Det är så lätt att tala om arbete, men jag ska visa dig var flickorna i den här byn arbetar, Masako.” Chieko såg åter upp mot cederberget. ”Där uppe har de just börjat kvista av träden.”
”Kvista av, varför då?”
”För att få fina cedrar måste man kapa överflödiga grenar med huggkniven. De går upp på stegar men sedan hoppar de från gren till gren som små apor.”
”Det är väl farligt?”
”Det finns skogsarbetare som går upp i träden på morgonen och inte kommer ner förrän till middagsrasten.”

Nu tittade Masako också upp mot cederberget. De vackraste stammarna stod som raka ljus. Till och med de barrvippor som hade fått sitta kvar i kronorna var små konstverk.

En mycket njutbar läsupplevelse. Det finns en sagoaktig ton i sättet att berätta. Enkelt, rakt, okonstlat. Kawabata låter personerna uppträda mindre formbundet än i ”Tusen tranor”; konventionerna beskrivs inte som tvång utan som umgängesregler som berikar sällskapslivet. Som man kan strunta i bara man gör det med charm. – Nå, det har gått ca 12 år mellan de båda böckerna, Japan har förändrats – men nog är det väldigt långt till Sverige år 1962.

PS: Boken har här och var ett drag av turistbroschyr – man kan nog alldeles utmärkt använda den som handbok om man besöker Kyoto. Det finns en utförlig notapparat där alla tempel och andra platser beskrivs och det går ganska lätt att hitta de flesta av de omnämnda platserna i Google Maps.

Heian Jingu, Kyoto

Yasunari Kawabata, Tusen Tranor

Posted on by
Svara

Yasunari Kawabata, Tusen Tranor Bonniers, 1970 övers. från tyska av Olov Jonason. Orginalutgåva Tokyo, 1952

Han kunde ha varit åtta eller nio år, när han en gång besökte Chikako tillsammans med fadern.
Hon satt i sitt vardagsrum. Kimonon var brett isärdragen över bröstet. Med en liten sax klippte hon bort hårstrån från ett födelsemärke, som stort som en hand täckte halva vänstra bröstet och räckte nästan ända upp till halsen.
[ ... ]
Kikuji mindes att Chikako hade haft en tidning utbredd i knät, på vilken hårstrån låg spridda. De hade sett ut som manshår.
Och trots att det var ljusan dag, hade man kunnat höra hur mössen sprang fram och tillbaka över taket till rummet. I trädgården blommade ett mandelträd.

En central scen i boken – redan på första sidan presenteras historiens onda genius, Chikako, som en gång varit den döde faderns älskarinna. Det är hon som driver intrigen framåt. Delvis oavsiktigt, delvis med illasinnat skvaller och ränkspel snärjer hon in den unge mannen Kikuji i ett händelseförlopp som han har svårt att styra eller ta sig ur.

Det är en bok om kärleken och döden. Två trianglar, den ena mellan Kikujis far – hans mor – fru Oota, faderns älskarinna under många år kastar tunga skuggor över den andra, Kikuji – Yukiko, flickan med tranorna, som han blir förälskad i – Fumiko, fru Ootas dotter, som kanske är hans halvsyster. Runt dessa spinns en intrig där de ungas skyldighet mot de gamla står mot den nya tidens krav och möjligheter. Både Kikuji och Yukiko kvävs nästan av bördan deras föräldrar och traditionen har lagt på dem. Den urgamla teceremonin med sitt strikta krav på uppförande och attribut används som scenario i olika skeden i berättelsen.

Boken skrevs efter krigsslutet. Alla större japanska städer blev totalt sönderbombade i slutet av kriget. Det måste ha varit en fruktansvärd tid och en tid av febril återuppbyggnad. I boken pratar man i telefon, åker taxi. Yukiko skaffar sig ett eget jobb i en klädbutik och hyr ett rum. Men Kikuji bor kvar i sin fars hus och har mycket svårt att bryta upp. Boken slutar öppet, vi får inte veta hur det går men jag anar någon sorts hopp …

Det är inte så lätt att förstå allt – den japanska uppfattningen om skam, vad som är skamligt exempelvis. Man förstår att det är/var mycket viktigt att vårda sig om en oantastlig fasad. Tydligen ärver barnen föräldrarnas försyndelser. Yukiko skäms så för sin mors beteende. Men det är ju bland annat därför man läser böcker – för att komma i kontakt med kulturer och företeelser som man inte förstår.

Det här är den bok av Kawabata som jag tycker har den mest fascinerande historien att berätta. Men … översättningen är usel. Därför får den bara 3 stjärnor. Det är inte svårt att hitta stolpiga spår efter den tyska förlagan. Nog vore den värd att nyöversättas. Yukiko Duke kanske kunde förbarma sig över Japans förste nobelpristagare?

Alexander McCall Smith Drömguden

Posted on by
Svara

Alexander McCall Smith, Drömguden Bonniers, 2007 ISBN 978-91-0-011321-6 övers. Lena Karlin

DrömgudenDet hände på Irland, men minnet av det lever kvar också i Skottland. Exakt var det skedde var inte så viktigt då, eftersom det enda som fanns var fastland och havet däremellan. Människor färdades fram och tillbaka mellan länderna och de var bröder och systrar. [ ...]

Så börjar det – jag kan nästan ingenting om gammal keltisk kultur så det ska bli spännande. Att Bokmania inte gillade den tänker jag inte bry mig om. ;-) Boken ingår i läsutmaningen ”Mytserien”

***
Drömguden heter Angus, en urgammal mytisk figur, han är välvillig och godhjärtad, stilig och lekfull. Han kommer till oss i våra drömmar, han representerar också kärlek och hoppfullhet. Ska man tro McCall Smith är han i allra högsta grad levande och verksam än idag bland irländare och skottar. I boken berättar han myten, Angus familjebakgrund, hur han växer upp och till sist vinner över sin far och etablerar sitt välde. Den här berättelsen liknar en saga – som liten gosse hade Angus en krans av små fåglar som flög runt hans huvud, den vildaste hund blev from som ett lamm i hans sällskap. Insprängda i sagan finns korta noveller som utspelar sig i nutid där Angus’ verksamhet exemplifieras. Han kan vara en psykiatriker, en räddande bror, en grisvaktare på en forskningsstation …

McCall Smith har skrivit en trivsam bok, man hade gärna hört den läsas högt vid en brasa under mörka vinterkvällar. Det är ingen yvig historia, han vädrar inga halsbrytande tankar. Vardagsfilosofi – man ska lita till kärlek och vänskap, våga hoppas. Underfundiga berättelser om människors svårigheter och glädjeämnen, litet på samma våglängd som historierna om Mma Ramotswe i Botswana. Jag tycker om den men det är ingen märkvärdig bok.

Får jag se fåglarna runt hans hjässa,
De fåglar som är hans kyssar?
Ska han få mig att tro på alla och envar,
Även den som känner sig oälskad,
Kan förvandlas, födas på nytt,
Inför en betraktare som finner honom underbar?
Kan jag lära mig att tro på det?

Margaret Atwood Penelopiaden

Posted on by
1

Margaret Atwoodt Penelopiaden Bonniers 2005 ISBN 91-0-010767-0

enquistNu när jag är död vet jag allt. Det var i alla fall det jag hade tänkt, men som så mycket annat tänkt blev det inte verklighet. Ryktesvägen har jag fått veta några få saker som jag inte förut visste. [ ...]
Alla som kommer hit ner bär på en säck, som de säckar man kan fånga vinden i, men säckarna här är fyllda med ord – ord man sagt, ord man hört, ord som sagts om en själv. Vissa säckar är mycket små, andra stora. Min är tämligen stor, men många av orden i den handlar om min framstående man. Han förlöjligade dig, säger en del. Det var hans talang, att förlöjliga folk. Han kom undan med allt , vilket var en annan av hans talanger: Att undkomma.

Det är Penelope som är ”jag”, den sedan många hundra år döda. Jag läser om ”Penelopiaden” för Bokmanias ”Mytcirkel”: att under tiden december till februari läsa en till tre böcker ur Mytserien, skriva om boken/böckerna på min egen blogg och lämna en kommentar inklusive länk hos Bokmania.

***
I sitt förord skriver Atwood att Homeros’ epos är bara en version av ett stort komplex av muntlig tradition. Det finns fragment kvar som visar att det en gång fanns många historier runt det Trojanska kriget. Atwood har fler källor än Odysseén.
Penelopiaden handlar om ordets makt – den som behärskar orden råder över vårt minne och vår historia. Under 2500 år har Penelope tigit. Men någon gång vill hon ändå ge sin bild av vad som hände den där dagen då hennes man äntligen kom hem från kriget och med våld återupprättade sin heder och sitt herravälde. Många miste livet, bland andra P:s tolv kammarjungfrur. De är centrum i ”Penelopiaden”. Varför måste de dö?
Homeros skrev i Odysséens 22a sång:

Därmed tog han ett rep – det kom från en lasurblå båtstäv -
och fäste ena ändan vid en kolonn, men den andra
slog han om rundhuset, högt så att fötterna inte berörde
marken när linan spänts. Som vingsnabba trastar och
duvor,
flygande hem mot sitt bo, blir fast i snaran man gillrat
inne i busksnåren lömskt och möter ett fasanfullt rede
så hängde flickornas huvud i rad, och runt deras halsar
stramade öglor hårt för att ge dem en ärelös ände.
Fötterna sprattlade till, några korta ögonblick bara.

Varför? Penelopes gamla oldfru Eurykleias version, enligt Atwoods Penelopiad:

”Frun, mitt kära barn, han ville döda dem allihop! Jag var tvungen att välja några – annars hade alla gått förlorade!” ( … ) ”Bara tolv”, stammade hon, ”De oförskämda. De som var ohyfsade och illojala. De som räckte lång näsa åt mig. Melantho skön om kinden och hennes kumpaner – det gänget. De tolv pigor alla visste var horor.”

Bakgrunden var den att dessa tolv pigor var P:s förtrogna och sammansvurna. De hjälpte henne med den berömda väven, de infiltrerade friarhorden, spionerade för P:s räkning. P:s enda vapen till sitt och sonen Telemachos försvar var hennes list – hon behövde kunskap.

”De som blev våldtagna”, sa jag. ”De yngsta. De vackraste” Mina ögon och öron bland friarna lade jag inte till. ( … ) Mina snövita gäss. Mina trastar, mina duvor.”

Deras brott var inte att de var lösaktiga (Det är senare kristna tiders tolkning). Brottet bestod i att de inte hade sin husbondes tillåtelse. De var hans egendom, en slavinnas kropp var inte hennes egen. Att de troligen blev våldtagna beaktas inte. Det handlar inte om skuld – det handlar om skam och heder.

Odysséen kan läsas som en berättelse om patriarkatets triumf. ”Pigornas kör” ger en liten föreläsning som ytterligare stärker den läsningen – de var Artemis tolv pigor som offrades, ringarna i skaften på de tolv uppställda yxorna, matriarkala symboler, blir genomskjutna av patriarkens pil. Atwoods tanke är att detta är element från en gammal myt – de sista ekona av ett bortglömt kvinnovälde.

Nå – är Penelopiaden något mer än en kommentar till Odysséen? Håller den som en berättelse i egen rätt? – Den är roande, Penelope är övertygande som en gammal bitter kvinna, den glimtar till med bitsk ironi, är stundom kvick. (Porträttet av Helena, f.ö. P:s syster, är roligt!) Läsvärd, underhållande, men nej, jag tror inte den håller utan att luta sig mot Homeros. Dock inser jag, att jag har svårt att avgöra det – jag kan inte tänka bort alla gånger jag har läst Odysséen. Kanske kan någon som möter historien om Odysseus, Penelope och Telemachos första gången genom ”Penelopiaden” ge ett rättvisare betyg?