Krafs och kludd må det vara men det är mitt krafs och kludd. Och så länge jag har nöje av det tänker jag ta bloggoffentligheten i anspråk. Det är ändå ett ganska ödmjukt sätt att pocka på folks uppmärksamhet.

Har nu i arla morgonstund tittat på nr 2 av nya Babel. Förra programmet tyckte jag saknade något, Jessica är svalare, litet mer på avstånd än Daniel. Det är kanske ett rent subjektivt känslomässigt intryck, jag kommer på mig med att … sakna Daniels ostyriga snedlugg och söta leende fast det för en 64-årig rejäl tant är både genant och tabu, som att trampa ner i något, om inte träsk, så i alla fall en klbbig lerpöl. Bort det!

Nå, i alla fall, det blir nog fason på nya Babel också. Jag gillar det samhällspolitiska anslaget – reportagen om Liberia och Aids, det korta inslaget om ”47 sekunder”. Men jag hoppas att poesin också får plats. Dikter är så korta och bra, fungerar i TV-program. Överhuvud taget passar poesi väl in i vår snuttifierade tid – en dikt kan smygas in i en paus från allt Det Viktiga som vi alltid håller på med – utan att bli snuttig.

Brasiliansk poesi – Chico Buarque år en poet och sångare med rötter i bossanovavågen på 60-talet. Många av hans sånger har en skarp politisk udd, mot orättvisor, för demokrati och de är ofta djupt förankrade i brasiliansk folklig musiktradition. Som envis motståndare mot militärdiktaturen på 70-talet tvingades han i exil under en period. Trots riskerna, fortsatte han oförtröttligt att sprida sin populära motståndsmusik. Han har också skrivit lättsammare sånger: Deirdres Samba (”Quem te viu, quem te vê” i orginal), a Banda, etc.

Den här sången handlar om en arbetare på ett av de enorma sockerplantagen i nordöstra Brasilien. Först som död blir han tilldelad ett litet stycke av den eftertraktade jorden. Under sin livstid hade han velat att den skulle delas upp mellan bönderna. Texten i början av klippet:

Den Brasilianska konstitutionen stadgar att alla stora egendomar, som inte uppfyller sin sociala funktion vad avser produktivitet, respekt för miljön, respekt för arbetarnas rättigheter, ska exproprieras av regeringen och fördelas mellan arbetarna.

Texten i slutet av klippet:

Enligt Den Nationella Planen för Jordreform utarbetad av Ministeriet för jordbrukets utveckling, finns det 55 tusen jordbruksfastigheter, klassificerde som stora improduktiva lantegendomar, omfattande 120 miljoner ha, som enligt lag, borde exproprieras.

Det finns 6.847 jordägare med gårdar större än 5000 ha, var och en, totalt 56 milj Ha. Dessa egendomar skulle kunna ge 3 miljoner familjer egen jord att bruka

Hela texten >>

Jag är tvungen att lägga in en rättelse – just den här dikten ”En lantarbetares begravning” har João Cabral de Melo Neto som författare. Chico Buarque har tonsatt den. – så kan det gå när man litar för mycket på ”nätet”.