Jag konstaterar att jag har gjort några direkta fel i min översättning beroende på att jag inte är så duktig på portugisiska. T.ex. ”fluffig” i stället för ”slarvig”, ”våndades” i stället för ”blev kvar”, det finns fler sådana misstag. Ibland har jag medvetet valt ett annat ord än du för att försöka få till rytmen.
Det svåraste är ändå att åstadkomma en översättning som fångar den, som jag tycker, lätt absurda tonen i sången. Den har ett galghumoristiskt drag utan att brista i respekt för tragiken i byggjobbarens öde. Konjunktivformen ”vore” har en skriftspråksmässig, högtidlig ton som känns litet fel i sammanhanget. I talspråk ersätter man ju vanligen ”vore” med ”som om” + imperfektformen ”var”. Svenska språket blir mer och mer formfattigt.

Chico Buarques sång förblir under alla omständigheter fantastisk!

Du har rätt. Man kan inte göra rättvisa åt denna dikt. Den portugisiska språket har t.ex. sex tempus i konjunktiv och bara det gör det omöjligt en perfekt översättning mellan de två språken. För ge en hjälpande hand, har jag också gjorde en översättning av denna dikt. Vem vet om våra två översättningar tillsammans inte komma närmare vad Chico menade !?

Om du vill kommentera detta eller något annat, skriv gärna till mig. Amigos nunca são de mais. :-)
Kram
Abraço
Augusto

KONSTRUKTION
Han älskade den gången, som om det vore den sista,
Kysste sin kvinnan, som hon vore den sista
Och varje barn, som vore det det enda,
Korsade gatan med sin blyga steg,
Klev upp i konstruktionen, som han vore en maskin,
Byggde på strukturen fyra solida (massiva) väggar,
Tegelsten vid tegelsten i en magisk design,
Hans ögon var skumma av cement och tår,
Satte sig för att vila, som om det vore lördag,
Åt ris med bönor, som han vore en prins,
Drack och snyftade, som någon som drunknar,
Dansade och skrattade, som om han hört musik
Och snubblade i luften, som om han vore ett fyllo
Och svävade i luften, som han vore en fågel
Och landade på marken som ett fluffig paket,
Våndades där mitt på trottoaren,
Dog mot enkelriktat och trafiken stördes.

Han älskade den gången, som om han vore den sista,
Kysste sin kvinnan, som om hon var den enda
Och varje barn, som var det det förlorade,
Korsade gatan med sina berusad steg,
Klev upp i konstruktionen, som om han var solid (massiv),
Byggde på strukturen fyra magiska väggar,
Tegelsten vid tegelsten i en logisk form,
Hans ögon skumma av cement och trafik,
Satte sig att vila, som om han var en prins,
Åt ris med bönor, som vore det det bästa,
Drack och snyftade, som var han en maskin,
Dansade och skrattade, som om han var det nästa
Och snubblade i luften, som hörde han musik
Och svävade i luften, som om det vore lördag,
Landade på marken, som en blygsam paket,
Våndades där, på det berusad trottoaren,
Dog mot enkelriktat och allmänheten stördes.

Han älskade den gången, som var han en maskin,
Kysste sin kvinnan, som om detta vore logisk,
Byggde på strukturen fyra fluffiga väggar,
Satte sig att vila, som vore han en fågel
Och svävade i luften, som om han var en prins
Och landade på marken, som ett berusad paket,
Dog mot enkelriktat och lördagen stördes.

För brödet som man äter, för golvet man sover på,
för tillåtelsen (attesten) att födas och rätten (beviljan) att skratta
För att jag får andas, för att jag får finnas,
Välsigne dig Gud!

För gratisspriten som man är tvungen att svälja,
För röken – eländet som man måste hosta -,
För byggnadsställningarna som man ska ramla från,
Välsigne dig Gud!

För gråterskan för att prisa och spotta på oss
Och för flugorna som kysser och täcker oss
Och för den sista friden som slutligen kommer att återlösa oss,
Välsigne dig Gud!