Kategoriarkiv: dramatik

Historieberättarna om Xerxes 3

Posted on by
1

Drottning Atossa, Xerxes mor:

Jag lever varje natt bland drömmens bilder,
alltsedan dess min son med samlad här
drog ut att joners land förhärja.
Men aldrig såg jag en så dagsklar syn
som nu i natt – hör på vad jag förtäljer.

Där trädde för min blick två kvinnor fram.
Den ena bar en praktfull persisk klädnand,
den andra dorisk dräkt, och bägge stodo
i fläckfri fägring och i kroppsgestalt
högt över dagens släkte, vår tids kvinnor.
Två systrar, samma blod, men Hellas var
den enas hem som blivit henne lottat,
den andra bodde i barbarers bygd.
De tycktes tvista, gå till handgemäng,
när min son det såg, försökte han
att hålla dem tilbaka, lugna dem.
Så spänner han dem för sin vagn och lägger
sitt ok på dem. Då kråmar sig den ena
och bär sitt betsel fromt i lydig mun.
Den andra stegrar sig och sliter sönder
seldonen alla, skenar vilt iväg,
från betslet fri, och bryter själva oket.

Då faller Xerxes, vid hans sida står
Dareios, ömkande sin arme son.
När denne ser sin fader river han itu
den kungaskrud han bär på kroppen.

Ur Perserna av Aiskylos.

Dramatikern Aiskylos deltog i slagen mot perserna vid Marathon 490 och vid Salamis 480 f.Kr. Åtta år efter Salamis skrev han Perserna, den äldsta av de bevarade grekiska tragedierna. Han visste vad han skrev om, han bör ha haft djup insikt i vad kriget innebar för grekerna och hur det påverkade deras liv. Han var en etablerad dramatiker och en erfaren man, 53 år gammal, när dramat framfördes vid Dionysosspelet i Athen 472 fKr, i den tävling mellan dramatiker som ingick i spelen. Den sedemera så betydelsefulle Perikles var sponsor. Dramat ingick i en trilogi som vann första pris.

Allt utspelar sig i rådssalen i kungapalatset i Susa, Persiens huvudstad. De församlade rådsherrarna beskriver först Xerxes här, den enorma, strålande hären som har tågat över Bosporen för att förgöra Hellas. Men stämningen är långt ifrån segerviss – den är orolig, ödesmättad:

Ödets gudasända urtidsvilja ålagt perserfolket detta:
krig där murar ramlar, städer bli till grus,
slag där ryttarskaror slungas mot varandra
vilda handgemäng. …

Måtte ej ett olycksskri – ve! – ljuda över Persiens här….

Ack ett gensvar skulle då ljuda gällt från Kissias berg,
kvinnoskarors klagorop – ve! — Och i stycken sletos då,
fölle då, fina linneskrudar.

Då träder drottning Atossa in i rådssalen för att berätta om drömmen som har skrämt henne så. Hon säger att hon väcktes av sin mardröm och gick i mörka natten till husaltaret, för att söka tröst hos gudarna. Hon fick se en örn, som försöker fly undan en anfallande falk – falken hugger örnens huvud, örnen kryper ihop, låter det ske. Atossa för de persiska kvinnornas talan, och föräldrarnas, deras talan som är kvar hemma och lever i ständig oro.

Strax efter drottningens monolog kommer en utmattad budbärare in:

Ett enda slag har krossat all vår makt, av rikets ungdom ligger blomman mejad. Ve olyckslott att bringa olycksbud. … i spillror ligger allt
… På Salamis, i trakten, runtomkring, är kusten full av våra stackars döda.

Budbäraren ger oss, som i ett krigsreportage, en detaljerad skildring av slaget vid Salamis. Aiskylos var ju själv med, i den athenska flottan. Det är genialt och anmärkningsvärt att han skildrar händelseförloppet strikt ur persisk synvinkel.
Nederlaget är fruktansvärt:

… och liksom tonfisk, fångad i en not,
så klubbades vårt skeppsfolk nu ihjäl
med brustna åror och med allsköns splitter
av rigg och skrov. Och hela golfens yta
av jämmer genljöd och av segerjubel,
tills dagens öga slöts och det blev natt….
Vår ofärds övermått stod ej att skildra
om än jag talte tio dar i sträck.
Ty aldrig – vet det – aldrig har
en dag så många männskor mejat.

Sorgen bland de församlade rådsmännen är djup och skildras med stark inlevelse av Aiskylos. Xerxes döde far kommer upp ur underjorden och deltar i sorgeoffren till gudarna. Atossa får reda på att Xerxes överlevde slaget – hennes skräck och djupa sorg över de dödade, blandas med spänd väntan på sonens återkomst till Susa.

Han kommer så småningom, klädd i trasor.

Här står jag, eländige, arme! Jag blev född till min egen ätts fördärv, till fördärv för hela mitt land.
…
Ve mig! Ve mig! Du väcker min sakad, jag mins mina män …
Mitt hjärta skriar i bröstet, skriar. …

Vi får än en gång uppleva fasorna vid Salamis, genom Xerxes berättelse. Känsloläget är nu inte budbärarens sakliga reportageton utan är hårt skruvat, Xerxes uttrycker vild sorg, ångest, vanmakt inför ödet … Dramat mynnar ut i en sorgesång, i allt kortare och allt mer förtvivlade strofer sjunger kören och den slagne kungen om hans skam och ångest och krigets grymma efterbörd.

Det var nyfikenhet på den här vankelmodige envåldhärskaren med korsordsnamnet som fick mig att låna hem Perserna. (De grekiska tragedierna,2005, Vertigo). Jag läser dramat som ett skarpt formulerat och oerhört gripande vittnesmål om krigets fasor – en fredsapell! Atossas bild av kriget som en krigsvagn dragen av två kvinnor, en från vardera folket, biter sig fast i sinnet. Ayskylos metod att skifta perspektiv är mycket effektfullt. – Men hur uppfattade den samtida publiken det? Det hade bara gått åtta år sen Salamis. Alla måste ha haft någon son, bror eller far som omkommit. Alla hade egna fasansfulla minnen. Vilka känslor uppväcktes? Vilka känslor avsåg Aiskylos att uppväcka? Jag tror ändå inte att empati med perserna var möjlig där och då, skildringen av deras lidande frammanade säkerligen mest skadeglädje och triumf.
Vi kan inte veta och kommer nog aldrig att få veta. – Kanske ville Aiskylos ge sina landsmän en möjlighet att begråta sina egna döda, i förtäckt form eftersom ett sorgedrama över fallna greker skulle ha uppfattats som opatriotiskt?

Xerxes mor Atossa

Atossa i en föreställning av "Theatre in the square", Marietta, USA,

Kort resumé av bakgrundshändelserna, alla har antagligen inte perserkrigen helt i minnet: Persernas segerrike kung Dareios härskade över hela världen utom Hellas. Han hade intagit alla grekiska städer längs joniens kust (dagens turkiet). 490 fKr led han dock ett bittert nederlag mot grekerna vid Marathon. Tio år senare hade sonen Xerxes ärvt det enorma Perserriket. Sonen ville hämnas sin far i ett nytt fälttåg mot Hellas. 479 fKr korsade han Bosporen och tågade med sin enorma här på 10 000 man mot Athen. Vid begspasset Thermopyle stötte de på motstånd från en liten styrka spartaner under befäl av Leonidas, som var allierad med Athen mot perserna. De höll tappert stånd men blev nedmejade, allihop. Xerxes fortsatte mot Athen, som var tomt, athenarna hade gett sig av. Han lät bränna och skövla staden men Athen var inte vunnet – den athenska flottan låg vid ön Salamis. Där skedde ett avgörande slag, den persiska flottan led ett svidande nederlag och perserna och Xerxes drevs på flykten. Under perioden 479 – 76 återtog Athen överhögheten över städerna på den joniska kusten.

Angela Carter – ny, rysligt trevlig bekantskap

Posted on by
6

Är ni upplagda för litet hemtrevlig gammaldags skräck? Riktigt mysig med vargyl, iskall vintervind, blod och död, män som är vargar och vargar som är män. Förvandlingar och oväntade förvecklingar. (I grund och botten handlar det om sex, naturligtvis.)

En mormor sitter vid brasan och stickar och berättar de rysligaste historier för sitt barnbarn. Hon stickar en fin schal till den lilla så att hon inte ska frysa när hon går genom skogen på vintern.

- ”Se en så’n fin färg garnet har, inte sant – rött för att passa lillans rosiga kinder”, säger mormor
- ”En riktigt blodig röd, en riktigt blodig …” svarar kavata lilla Rödluvan.

Hon låter sig inte skrämmas:

Jag är inte rädd för nå’t – min pappa har gett mig en stor kniv, titta, en så’n fin kniv jag har! – Kan jag inte använda den kanske? – Såg jag inte när pappa stack grisen kanske? Det finns inget i skogen som kan skada mig!

- – -

- ”Vissa vargar är håriga – på insidan!”, försöker mormor
- ”Va! som en fårskinnsjacka!”, skrattar Rödluvan.

Veckans radioteaterföreställning heter ”Rödluvan och vargarna” skriven av den brittiske författaren Angela Carter. Den är underbar – litet otäck och mycket humoristisk, ganska underfundig och med många bottnar. Helt fantastiskt iscensatt av SR:s ljudtekniker. Illusionen av vintrig mörk skog, full av oknytt,  vargyl och korpskrin i bakgrunden, är övertygande. Vargen är faktiskt ganska skrämmande! Jag ska inte avslöja slutet, det är oväntat. Ni anar nog att vargen möter en besvärligare motståndare än i orginalsagan.

Koka en kopp gott te och tänd en brasa (om möjlighet finns), placera dig bekvämt i bästa fåtöljen, det ska vara mörkt och kallt utanför – Klicka sen in på radioteaterns sida och njut!

Angela Carter är en av alla de där som jag inte känner till. Trots att hon 2008 av The Times rankades som nr 10 bland storbritanniens bästa författare under efterkrigstiden. ”Known for her feminist, magical realism, picaresque and science fiction works” enl Wikipedia. Hon var mycket mångsidig; skrev romaner och noveller, lyrik, barnböcker, dramatik, ett operalibretto baserat på Woolf’s ”Orlando”; hon verkade dessutom som journalist. En hel del finns översatt – men det vore väl skam om man inte skulle klara av någon av hennes romaner på orginalspråk. – Har någon av er andra läst något av henne?

”I think I will buy the flowers myself” …

Posted on by
Svara

Mrs Dalloways öppningsfras i Virginia Woolfs roman – vi kliver rakt in i hennes värld redan i första meningen. Den användes också som öppning i ”Timmarna”, Stephen Daldrys film. Men inte i Magnus Bergs dramatisering för Sveriges Radio – pjäsen börjar försiktigare:

”Hon hade just börjat sitt 52a år och, som för att fånga den fallande droppen, slungade sig Clarissa rakt in i ögonblickets hjärtpunkt, naglade fast det där. Och hon såg som för första gången spegeln, toalettbordet, alla flaskorna, och samlade hela sitt jag i en enda punkt. Hon såg sig i spegeln, och betraktade det finskurna, rosiga ansiktet som tillhörde kvinnan, som just denna kväll skulle ha bjudning. Clarissa Dalloway, hon själv.”

Sen hör vi tunga ljud, någon som arbetar hårt med att banka och lyfta något, köksan förstår vi, i oväsendet bryter Clarissas svala röst in med hennes välbekanta replik. (”Uppstairs and downstairs”!).

Pjäsen är, och måste vara, en grundlig omarbetning av romanen. Boken innehåller ju knappt någon dialog, allt berättas i långa inre monologer och beskrivningar av miljöer. Inte så lätt i radio. Magnus Berg måste ”hitta på” samtal och försöka gestalta en Londongata, en sommarveranda på landet, festsalonger, krigsscener i Italien, etc med ljud. Jag tycker att det fungerar ganska bra men är medveten om att jag har boken i gott minne. Känner igen scenerna och min hjärna fyller i.

Jag upplever pjäsen som mer dramatisk än boken.  Snabba klipp mellan de olika huvudpersonerna, drastiska brott i stämningsläge. Jag saknar bokens långsamma avslöjande av vilka personerna är och vad som har hänt i deras liv. Om man inte har läst boken kan jag tänka mig att det är ganska lätt att tappa tråden. Men om man har persongalleriet och huvuddragen klart för sig, levandegör pjäsen en historia, som jag har tyckt är ganska svår att ta till sig.

Jag läste boken för en studiecirkel, delvis av plikt, alltså. Hade nog inte tagit mig igenom den annars. Första reaktionen var: ”Vad angår dessa människor i Londonsocieteten på 1920-talet mig? Fru Dalloway med sina hattar, klänningar, små bekymmer för middagsbjudningen som hon ska ha. Hennes tillvaro är så händelselös; men Virginia Woolf har, förstår jag, velat skildra just det. En människa som livet har gått förbi utan att beröra henne. Meningslösheten i vardagen. Men jag upplever att avståndet i tid och miljö är för långt för att man kunna identifiera sig. VW skildrade sin vardagsmiljö, vi 90 år senare måste ”översätta”, försöka flytta historien till en tid och plats mer bekant för att kunna kliva i Clarissa Dalloways skor.

Också romanens andra berättelsetråd, om den traumatiserade soldaten som bär på hemska krigsminnen och inte klarar av att hålla ihop tillvaron, har jag svårt att engagera mig i. Tills det slår mig att det är väl just så det är – det har Clarissa också, soldaten är bara ett obehagligt inslag i middagskonversationen. Det var kanske det VW ville visa.  Människor som bär på fruktansvärda minnen, som lever nära gränsen mellan liv och död, finns ju i vår omgivning idag också. I en parallell värld. För mig och många med mig är det så i alla fall. Man blir aldrig riktigt berörd.

Trots alla mina invändningar stannar romanen i mitt minne. Det är svårt att bestämma sig för om man ska tycka om Clarissa eller ej. Ibland kan jag tycka litet synd om henne för hennes dåliga självförtroende – men hon har gjort sina val i livet. Oftast tycker jag att hon är ganska inskränkt och feg. Hon gömmer sig bakom konvenansens krav.

Mer om Virginia Wolf:  Jeanette Winterson har stått för förorden till den nya upplagan av Virginia Woolfs romaner (Vintage Classics’, finns på Amazon). Hon var inte så förtjust i tanken därför att:

I felt that while Virginia Woolf’s work needs nothing added, it does need some weight taken away. She has been hi-jacked by so many self-interest groups – feminists, theorists, modernists, historicists etc., that it is difficult to come to the work in its own right, on its own terms.

Hon löste det på sitt eget sätt. Läs hennes essä, den är mycket intressant.

PS. Undrar om jag inte börjar bli litet anakronistisk själv – Det är nog ingen som ”sitter klistrad” vid en radioapparat nuförtiden. Ett 50-talsfenomen.

Länk till ”Mrs Dalloway” på Sveriges Radio.