Kategoriarkiv: samtida lyrik

Ta det lungt, ha inte så bråttom!

Posted on by
Svara

- nu blommar körsbär, plommon, lönn, slån, maskros och sommargyllen, näktergalar sjunger som tosingar. Allt är grönt i de mest förunderliga nyanser – men björkarna i Blekinge har redan fått sin mättade djupgröna högsommarfärg och blommen börjar snöa ner i gräset – snart är det över ….

Läser Yeats’ ”Till Bysans” ur ”Tornet” (Brombergs, med förord och redaktör Horace Engdahl). Den lilla fördelen med en bristfällig bildning är att så mycket fantastisk läsning återstår att upptäcka!

Till Bysans

I

Inget land för gamla män. De unga -
se dem i varandras famn och hör
fåglar i träden, döende släkten, sjunga
se laxforsar, se makrillfyllda hav -
fisk, kött, fågel prisar sommaren lång
vad än det är som avlas, föds och dör.
Snärjd av ljuv musik har ingen känt
en aldrig åldrad tankes monument.

II

En åldrad man är ett eländigt ting
en uppsatt sliten rock, om ej själen ger akt,
klappar händer, sjunger, sjunger högre varje gång
den finner en reva i sin dödliga dräkt,
och ingen annan skola finns för sång
än studier i monumentet över dess prakt -
därför har jag seglat över hav
och landstigit i Bysans heliga stad.

…

william_butler_yeats-3Inget land för gamla män – är inte det en filmtitel? Jo, inget är nytt under solen. No Country for Old Men, som uppenbarligen har lånat titel av Yeats, är en mycket våldsam film av bröderna Coen.

Ett drastiskt stilbrott mot den ljuva försommaren kan tyckas – men näktergalssången handlar inte bara om livslust utan också om konkurrens och revirstrid.

Världspoesidagen …

Posted on by
1

… borde kanske firas med någonting högstämt om livet, döden och evigheten. I stället hittar jag den här ramsan om ensamhet och längtan, anspråkslös som en visa. En bön om att det borde finnas någon att be till, en fråga om vad man ska ta sig till med sig själv.

Om jag går vid min sida
vem går vid min sida
var är vännen som såg mig gå
som såg mig gå
dit jag längtar så

Om jag går tättintill mig
trygg tättintill mig
när jag går dit jag måste gå
när jag måste gå
för jag längtar så

Om jag följer min längtan
rädd med min längtan
om jag går dit min längtan går
om jag måste gå
för jag längtar så

Finns det någon som ser mig
någon som ser mig
finns det någon som ser mig gå
när jag måste gå
dit min längtan går

Går jag ensam om natten
vem går här i natten
var är vägen jag måste gå
jag som måste gå
dit jag längtar så.

Kristina Lugn ur Hej då, ha det så bra!

Försenad julklapp

Posted on by
3

Nyss hemkommen från min vinterresa vittjar jag posthögen som har byggts upp på dörrmattan. Jag hittar, som en ljusglimt i vinterrusket, nr 6/2012 av Lyrikvännen. Det har temat nonsens och är fyllt av bubblande ordglädje! Alla de godaste nonsensrussinen utpillade ur den svenska litteraturhistorien och serverade med välkryddade kommentarer; Spirituellt nonsens av en lång rad författare, från Amqvist och Ekelöf till Ida Börjel och Joakim Pirinen, från A:lfr-d V:stl-nd till Sonja Åkesson ryms i den lilla volymen. Kan inte beskrivas, måste läsas! Kommer absolut att bli bruksläsning i livets alla skeden, kanske framförallt när det är motigt!

Vad är nonsens – det är inte parodi, inte absurdism, inte parafras, inte parodi och inte pekoral men kan vara allt detta också. Björn Sundmark försöker reda ut begreppen vilket inte är så lätt för en nästan definitionsmässigt svårfångad konstart. Nonsens är enligt SAOL ”meningslöst innehåll, struntprat” men på något underligt sätt, kan också till synes slumpmässigt staplade ord och bokstäver få ett innehåll. För att bokstavsmassan ska kunna kittla gommen på det lustfyllda sätt som vackert nonsens gör, krävs en koppling, om än aldrig så subtil, till någon erkänd genre eller form. ”… det är i balansen mellan sans och sanslöshet som spänning och kreativitet uppstår.”

Anders Mortensson skriver om de två stora nonsensskribenterna Almqvist och Ekelöf på ett sätt som lockar till att leta rätt på vad nonsens (eller ”strunt” som de kallade fenomenet) som kan finnas i bokhyllan av dessa mångsidiga författare. Här ett exempel på kvasivetenskapligt strunt av Almqvist, ur ”Svenska rim”:

Glöm ej min vän, uti din Poesi
att göra allting plastiskt.
Medsamma laga ock att allt däri
blir drastiskt.
Behandla dina ämnen ett-tu-tri-
idiosynkrastiskt.
systemets asymptoter gå förbi
rent parafrastiskt,
och utför hela din peripati
paronomastiskt,
men avhugg motståndspunkterna häri
ikonoklastiskt:
Då ska du slutligen ditt verk få si
fullt kolokvastiskt.

Fullt av underbara ord! Jag roade mig att slå upp dem jag i min okunnighet inte kunde betydelsen av i SAOL (se nedan) och konstaterar att det är min okunnighet som gör dikten nonsifierad – kanske ska den hellre kallas parodisk. Under alla omständigheter är det ett recept på hur strunt kan skapas.

Ett till Almqvistcitat: ”det är svårt, det är otroligt och obegripligt svårt, det överskrider nästan mänskliga krafter, att skriva strunt.”

idiosynkrastiskt = överkänsligt mot något, ofrivillig motvilja
peripati = peripatetiska skolan var en filosofisk skola i det antika grekland
paronomastiskt = som bygger på ljudlikhet
ikonoklastiskt = ikonoklast är en bildstormare
kolokvastiskt = hittar jag inte men kan nog härledas till kollokvium som betyder vetenskapligt samtal

nonsens

Att i mörkaste november …

Posted on by
Svara

… en kulen natt, kunna öppna en ny diktbok och läsa:

Ett foderblad, kronblad, och en tagg
En vanlig sommarmorgon —
En kolv med Dagg — ett Bi eller två —
En Bris — ett glädjeskutt i träden —
Och jag är en ros!

Det värmer gott. Fyra rader kondenserad sommar från Emily Dickinson förmedlade av Ann Jäderlund.

Ur Gång på gång är skogarna rosa, en behaglig liten volym. Man har använt ett typsnitt utan seriffer vilket ger ett ljust och lätt intryck. Dikter lätta som fjärilar men av samma vikt som minnet av en fladdrande blåvinge i den varma sommarsolen.

Kinesisk litteratur i tiden

Posted on by
Svara

Nobelpriset till Mo Yan har skapat en ingång till ett kinesiskt tema – kom jag på! Med hjälp av den mycket kunniga och inspirerande bloggen Bokberget går det att sätta ihop en frestande läslista:

Jag tror jag väljer att börja med den klassiska Det röda fältet av Mo Yan (kan förhandsbeställas), sedan en eller ett par kvinnliga författare, Can Xue, Genombrottet kanske, eller Flodens dotter av Hong Ying (hittas på Bokbörsen eller bibliotek). Song of Everlasting Sorrow av Wang Anyi frestar – den utspelar sig i Shanghais gränder. Finns på engelska hos svenska nätbokhandlare. I bokhyllan ligger den vackra diktsamlingen Den gröne riddaren och väntar. En klassiker måste vara med; på 1500-talet skrevs Den gyllene cikadan. Författaren hette troligen Wu Cheng’en; Den har nyligen kommit ut på Tranan-

— Det skulle kunna bli ett varierat och fascinerande tema. En värld att utforska!

Hörde ni, i morse …

Posted on by
2

på Lundströms bokradio?
Susanna Alakoski var där och pratade om sin nya bok, ”Oktober i fattigsverige”. Så hjärtskärande. Den måste man läsa!

Emily Dickinsson har kommit i ny översättning av Ann Jäderlund, ”Gång på gång är skogarna rosa”. Hon läste så vackert, Ann. Som Dickinson-fan blir man entusiastisk. Så kul, måste beställas! (Kanske kan de bli en ingång till Ann Jäderlunds poesi också – som jag har vissa problem med) Ett smakprov:

Jag plundrade Skogarna —
De tillitsfulla Skogarna —
De godtrogna Träden
Bar fram sina kottar och mossor
För att tillfredställa min fantasi —
Jag granskade nyfiken deras krimskrams —
Jag grep — Jag bar iväg —
Vad ska den allvarliga Granen —
Vad ska Eken säga?

I Collected poems … hittar jag Dickinsons version. Upptäcker att Jäderlund har bytt perspektiv i sin tolkning. Orginalets mystiska ”He” har blivit ”Jag”.

Who robbed the woods
the trusting woods?
The unsuspected trees
Brought out their burrs and mosses
His fantasy to please.
He scanned their trinkets, curious,
He grasped, he bore away.
What will the solemn hemlock.
What will the fir-tree say?

Väverskor

Posted on by
Svara

Den första väverskan:

Vävstolen ställde hon upp och vävde i ovangemaket
fint och vidunderligt långt, men talte så till oss alla:
‘Ädlingar unga, som gilja till mig, sen Odysseus gått under,
styr er längtan att få mig till brud, tills väven är färdig,
så att den sköna spånaden ej må ha börjats förgäves.’ /…/
Därpå hon vävde om dagarna jämt på den väldiga väven,
men under nätternas lopp rev hon upp den vid skenet av facklor.

Penelope vävde för att rädda sig undan att bli tvångsgift och bortförd; hon vävde för sitt liv, för sin man och sin son. En av friarna berättar om Penelopes listiga trick för att fördröja det till synes oundvikliga; ur Odysséen i Erland Lagerlöfs översättning, andra sången.

Under sekler har skicklighet vid slända och vävstol varit själva kännetecknet på dygdig kvinnlighet. Att tillverka kläder har varit en krävande och otroligt tidsödande verksamhet, hela vintern igenom till långt in på nätterna har vävstolar slamrat och spinnrockar surrat i alla bondehem. Det var ett livuppehållande hantverk i Europas kalla klimat.

Jo det ska jag tala om för dig. Jag ska göra en vit vadmalsväv, ett riktigt högfärdstyg, och låta sömma rock och väst och byxbracka av det. Det ska han hava till välkommen när han kommer. Den här flickan, min ålders tröst och stav, hon ska bära in lammen åt mig. Så fort dem komma hem med fårhopen från skogen och värsta skyggheten tuktats ihop, ska hon få bära in dem, de vita, och hon ska hjälpa mig hålla dem medan jag klipper. Skrubba och karda och spinna och tvinna det får hon göra – under mitt överinseende. Jag betror ingen annan.

Hon slickade på långfingrat och tummen och gned dem mot varandra med en tänkt ulltråd emellan. Han såg på Anna-Stava, hennes långa händer och om hon slicka tråden när hon tvinnade den – en tråd som hon sedan vävde in i ett plagg åt honom – han blev matt vid tanken på hur hennes spott skulle bränna honom i ett sådant tyg.

‘a Catrina-mor berättar för Didrik om hur hans älskade Anna-Stava från Månliden ska tillverka fästmanskläderna. Sara Lidman har skrivit sagan om en av litteraturens stora kärlekspar i sin Järnbanesvit. Citatet är från andra delen, Vredens barn.

Gammelfarmors särk, farmors handdukar, mormors paradhandduk, som jag skrev om i förra inlägget, är de sista minnena jag har från den här långa traditionen av kvinnligt arbete. Minnen av mödrar.

Det avtryck hon lämnat i stolen:
en röd skugga
som lutar sin tinning mot handen -
fast hon för längesen gått.

En stämning som tonar ut sin tystnad ur rummet -
tills hon slutligen, i sin kvardröjande form,
har gått – och stolen är tom.

Gösta Friberg 

Mors spår

hon går på vägen och sjunger
hon går på vägen och sjunger
hon går på vägen och sjunger

grässträngen

Hon vänder sig om
och slår ut
mitt i vintern

mitt i vintern slår hon ut
snökristallansikte
hon vänder sig bort från mig ett tag för alltid

Katarina Frostensson

Dikter ur Den nyaste ordmusiken, En bok för alla.

Glad midsommar!

Posted on by
Svara

… önskar jag med några strofer av Eska K. Mathiesen.

Monsieur Satie. Kan ni säga mig
varför gulsparven envisas
med samma drill?

Det ska jag säga er. monsieur Renoir.
De övar sig på stillhetens
signaturmelodi och den är, i all sin
enkelhet, inte alls lätt.
Jag vet, för jag har själv
försökt lära mig den.
Man måste öva och öva.

Tack för upplysningen, monsieur Satie.
Jag tyckte nog att det var något bekant
med den drillen.

*

Plumsar en grå sten
i dammen

Plask!

Ett ögonblick senare
dyker den upp igen
och kravlar på fyra krumma ben
in i det höga gräset.

*

Det är inte likgiltigt
i vilken ordningsföljd rosorna på
rosenbusken under fönstret slår ut.
Men det är heller inte avgörande.
Det är något mitt emellan,
ett gott ting.

*