Kategoriarkiv: äldre lyrik

Pensionärsläsning

Posted on by
2

Såg på biblioteket att Akademien har gett ut Illiaden och Oddyséen i Lagerlöfs gamla översättning, originalet oförvanskat. Fina band – jag gillar det anspråkslösa gråbruna omslaget. Dessutom har ”A room of my own” tipsat att det har kommit ut en ny Petrarcabok! – Både Homeros och Petrarca – det är som julafton. Har beställt till högen ”pensionärsläsning” – nu har jag 14 arbetsdagar kvar!!!

Bild

Jag firar mitt inträde i en mer lust- och lättje-fylld tillvaro med en språkresa till Venedig. Ska försöka lära mig Petrarcas och Dantes ädla språk! (Åtminstone litet turistitalienska!) Tänk er 2 hela veckor i denna förtrollande stad och sen Pompeji och Florens – jag önskade att jag fick resa i morgon! Har laddat upp med en del läsning om Venedig naturligtvis. Återkommer till det.

Försenad julklapp

Posted on by
3

Nyss hemkommen från min vinterresa vittjar jag posthögen som har byggts upp på dörrmattan. Jag hittar, som en ljusglimt i vinterrusket, nr 6/2012 av Lyrikvännen. Det har temat nonsens och är fyllt av bubblande ordglädje! Alla de godaste nonsensrussinen utpillade ur den svenska litteraturhistorien och serverade med välkryddade kommentarer; Spirituellt nonsens av en lång rad författare, från Amqvist och Ekelöf till Ida Börjel och Joakim Pirinen, från A:lfr-d V:stl-nd till Sonja Åkesson ryms i den lilla volymen. Kan inte beskrivas, måste läsas! Kommer absolut att bli bruksläsning i livets alla skeden, kanske framförallt när det är motigt!

Vad är nonsens – det är inte parodi, inte absurdism, inte parafras, inte parodi och inte pekoral men kan vara allt detta också. Björn Sundmark försöker reda ut begreppen vilket inte är så lätt för en nästan definitionsmässigt svårfångad konstart. Nonsens är enligt SAOL ”meningslöst innehåll, struntprat” men på något underligt sätt, kan också till synes slumpmässigt staplade ord och bokstäver få ett innehåll. För att bokstavsmassan ska kunna kittla gommen på det lustfyllda sätt som vackert nonsens gör, krävs en koppling, om än aldrig så subtil, till någon erkänd genre eller form. ”… det är i balansen mellan sans och sanslöshet som spänning och kreativitet uppstår.”

Anders Mortensson skriver om de två stora nonsensskribenterna Almqvist och Ekelöf på ett sätt som lockar till att leta rätt på vad nonsens (eller ”strunt” som de kallade fenomenet) som kan finnas i bokhyllan av dessa mångsidiga författare. Här ett exempel på kvasivetenskapligt strunt av Almqvist, ur ”Svenska rim”:

Glöm ej min vän, uti din Poesi
att göra allting plastiskt.
Medsamma laga ock att allt däri
blir drastiskt.
Behandla dina ämnen ett-tu-tri-
idiosynkrastiskt.
systemets asymptoter gå förbi
rent parafrastiskt,
och utför hela din peripati
paronomastiskt,
men avhugg motståndspunkterna häri
ikonoklastiskt:
Då ska du slutligen ditt verk få si
fullt kolokvastiskt.

Fullt av underbara ord! Jag roade mig att slå upp dem jag i min okunnighet inte kunde betydelsen av i SAOL (se nedan) och konstaterar att det är min okunnighet som gör dikten nonsifierad – kanske ska den hellre kallas parodisk. Under alla omständigheter är det ett recept på hur strunt kan skapas.

Ett till Almqvistcitat: ”det är svårt, det är otroligt och obegripligt svårt, det överskrider nästan mänskliga krafter, att skriva strunt.”

idiosynkrastiskt = överkänsligt mot något, ofrivillig motvilja
peripati = peripatetiska skolan var en filosofisk skola i det antika grekland
paronomastiskt = som bygger på ljudlikhet
ikonoklastiskt = ikonoklast är en bildstormare
kolokvastiskt = hittar jag inte men kan nog härledas till kollokvium som betyder vetenskapligt samtal

nonsens

Tid

Posted on by
2

Tyst är lunden, och sjön, som kysst
strandens somnade ros, är tyst.
Aftonskimret, som milt besken
tempelkullen, har bleknat ren
stilla, drömmande stilla.

Tysta stjärnor ur havet gå,
stilla palmernas kronor stå,
sen därunder i myrtenskog
vinden suckade nyss och dog
stilla, drömmande stilla.

Tyst najad har på mossig bädd
sjunkit ned vid sin urnas brädd,
sövd av sorlande källans sus:
barmen häves i månens ljus
stilla, drömmande stilla,

medan hon ser i ljuvlig dröm
stelnad, kristallren, tidens ström
och all världen från ve och harm
somnad in på Allfaders arm
stilla, drömmande stilla.

I dikten I Natten har Viktor Rydberg skildrat det fulländade ögonblicket — då tiden hejdas och världen håller andan. En fin nyårsdikt, så lågmäld i jämförelse med Tennysons och Tegners mer pompöst storslagna ödesbesvärjelser. Också olik den dikt av Rydberg som traditionsenligt läses i Sveriges Radio som dagens dikt den 31/12 och som många känner igen:

Ur nattomhöljda tider
emot ett mål, fördolt för dig,
o mänsklighet, du skrider
i sekler fram din ökenstig!
Din dag är blott en strimma,
som lyser blek och matt —
se, framom henne dimma
och bakom henne natt!
Och släkten, där du tågar,
i öknen segna ned,
och bävande du frågar:
allsmäktige, vart bär min led?

Början av Kantat vid jubelfestpromotionen i Uppsala 6 september 1877.

blue-moon-night-sky-1

Viktor Rydberg är en av våra stora diktare och var en intressant människa. Saxat från Svensk Lyrik:

”Hans sanningsträngtan och hans lågande hat till allt förtryck, allt tvång, varhelst han än mötte det, drevo honom i härnad mot övergrepp och orättvisa. Han var städse en kämpe för humanitet och bildning, för den fria forskningens rätt. Men den eld, som värmde hans ord, brast sällan ut i lågor. Särskilt under senare år var hans stridssätt stilla, och känslan av att skärvor av sanningen, som av en söndersprungen ädelsten, letat sig väg till alla läger, gjorde hans hand mild och varsam. Därför blev hans ord gärna det avgörande, och det för vilket alla böjde sig.”

Hörde ni, i morse …

Posted on by
2

på Lundströms bokradio?
Susanna Alakoski var där och pratade om sin nya bok, ”Oktober i fattigsverige”. Så hjärtskärande. Den måste man läsa!

Emily Dickinsson har kommit i ny översättning av Ann Jäderlund, ”Gång på gång är skogarna rosa”. Hon läste så vackert, Ann. Som Dickinson-fan blir man entusiastisk. Så kul, måste beställas! (Kanske kan de bli en ingång till Ann Jäderlunds poesi också – som jag har vissa problem med) Ett smakprov:

Jag plundrade Skogarna —
De tillitsfulla Skogarna —
De godtrogna Träden
Bar fram sina kottar och mossor
För att tillfredställa min fantasi —
Jag granskade nyfiken deras krimskrams —
Jag grep — Jag bar iväg —
Vad ska den allvarliga Granen —
Vad ska Eken säga?

I Collected poems … hittar jag Dickinsons version. Upptäcker att Jäderlund har bytt perspektiv i sin tolkning. Orginalets mystiska ”He” har blivit ”Jag”.

Who robbed the woods
the trusting woods?
The unsuspected trees
Brought out their burrs and mosses
His fantasy to please.
He scanned their trinkets, curious,
He grasped, he bore away.
What will the solemn hemlock.
What will the fir-tree say?

Väverskor

Posted on by
Svara

Den första väverskan:

Vävstolen ställde hon upp och vävde i ovangemaket
fint och vidunderligt långt, men talte så till oss alla:
‘Ädlingar unga, som gilja till mig, sen Odysseus gått under,
styr er längtan att få mig till brud, tills väven är färdig,
så att den sköna spånaden ej må ha börjats förgäves.’ /…/
Därpå hon vävde om dagarna jämt på den väldiga väven,
men under nätternas lopp rev hon upp den vid skenet av facklor.

Penelope vävde för att rädda sig undan att bli tvångsgift och bortförd; hon vävde för sitt liv, för sin man och sin son. En av friarna berättar om Penelopes listiga trick för att fördröja det till synes oundvikliga; ur Odysséen i Erland Lagerlöfs översättning, andra sången.

Under sekler har skicklighet vid slända och vävstol varit själva kännetecknet på dygdig kvinnlighet. Att tillverka kläder har varit en krävande och otroligt tidsödande verksamhet, hela vintern igenom till långt in på nätterna har vävstolar slamrat och spinnrockar surrat i alla bondehem. Det var ett livuppehållande hantverk i Europas kalla klimat.

Jo det ska jag tala om för dig. Jag ska göra en vit vadmalsväv, ett riktigt högfärdstyg, och låta sömma rock och väst och byxbracka av det. Det ska han hava till välkommen när han kommer. Den här flickan, min ålders tröst och stav, hon ska bära in lammen åt mig. Så fort dem komma hem med fårhopen från skogen och värsta skyggheten tuktats ihop, ska hon få bära in dem, de vita, och hon ska hjälpa mig hålla dem medan jag klipper. Skrubba och karda och spinna och tvinna det får hon göra – under mitt överinseende. Jag betror ingen annan.

Hon slickade på långfingrat och tummen och gned dem mot varandra med en tänkt ulltråd emellan. Han såg på Anna-Stava, hennes långa händer och om hon slicka tråden när hon tvinnade den – en tråd som hon sedan vävde in i ett plagg åt honom – han blev matt vid tanken på hur hennes spott skulle bränna honom i ett sådant tyg.

‘a Catrina-mor berättar för Didrik om hur hans älskade Anna-Stava från Månliden ska tillverka fästmanskläderna. Sara Lidman har skrivit sagan om en av litteraturens stora kärlekspar i sin Järnbanesvit. Citatet är från andra delen, Vredens barn.

Gammelfarmors särk, farmors handdukar, mormors paradhandduk, som jag skrev om i förra inlägget, är de sista minnena jag har från den här långa traditionen av kvinnligt arbete. Minnen av mödrar.

Det avtryck hon lämnat i stolen:
en röd skugga
som lutar sin tinning mot handen -
fast hon för längesen gått.

En stämning som tonar ut sin tystnad ur rummet -
tills hon slutligen, i sin kvardröjande form,
har gått – och stolen är tom.

Gösta Friberg 

Mors spår

hon går på vägen och sjunger
hon går på vägen och sjunger
hon går på vägen och sjunger

grässträngen

Hon vänder sig om
och slår ut
mitt i vintern

mitt i vintern slår hon ut
snökristallansikte
hon vänder sig bort från mig ett tag för alltid

Katarina Frostensson

Dikter ur Den nyaste ordmusiken, En bok för alla.

Världens förste sportjournalist …

Posted on by
Svara

… skulle man kunna kalla Pindaros, som besjöng segrarna i sin samtids olympiska spel  i Olympia på Peloponnesos. Efter den överdådiga och påkostade invigningsfesten i London känns hans dikter som ett svalkande balsam:

Hieron, som hyllas här, vann kappridningen vid olympiaden 476 fKr. Eller mera exakt, hans slav gjorde det – det är inte ryttaren utan ägaren till ekipaget, som Pindaros odödliggör. Man får inte veta mycket om själva tävlingen, dikten handlar mer allmänt om att tävla och vinna, om den berömmelse som segrarna medförde. Hierons slav gav, med Pindaros hjälp, sin ägare evig ryktbarhet. Eller, för att vara exakt, 2488-årig. Hur många av dagens sportjournalister kommer att läsas om 25 sekler?

Jag funderar på ryttaren – hade han ens något namn? Det var troligen en pojke, ett barn. Man använde barn som ryttare för att de är lätta. Fick han något extra att äta den dagen? Blev han överhuvud taget uppmärksammad? — En anonym skulptör från ca 200 fKr har i alla fall förevigat någon av ryttarpojkens medbröder i en bronsstaty. Modellen var troligen afrikan, ca 10 år gammal. Den finns att se i Athen, på arkeologiska muséet.

Pindaros, Olympiska och Pythiska oden, Natur och Kultur 2008.
Mästerligt översatt av Ingvar Björkeson, mycket intressant förord av Sture Linnér.

P.S: Jag måste lägga till en bild till. Bildhuggaren Heinrich Eder har gjort en skulpturgrupp för att hedra den lille ryttaren från Artemision. Han har fått vingar, det är fint. Och hur det nu kom sig – det tycks som att han med tiden har överglänst sin ägare i ryktbarhet.

Om likgiltighet och feghet

Posted on by
3

Till skillnad från den ensamme Kristian Lundberg i Yarden, hade Dante sällskap vid sin nedstigning till helvetet, av Virgilius. Här beskriver han dem som vänder bort blicken, de fega och likgiltiga:

Och han: ”I detta jämmerliga tillstånd
befinner sig de olyckliga själar
som levt utan beröm och utan klander,
Blandade de är med den usla skara
av änglar vilka varken gjorde uppror
mot Gud eller var trogna, men neutrala.
Himlen försköt dem för att inte fläckas
därav, och helvetsdjupet vill ej ha dem,
ty då kunde de andra onda yvas.”

Och jag: ”O mästare, vad är så plågsamt
för dem att de beklagar sig så högljutt?”

”Det skall helt kort jag säga dig”, blev svaret.
”Allt hopp att få dö har de förlorat,
och deras blinda liv är så föraktligt
att avundsvärt dem syns vart annat öde.
Rykte förvägrar världen dem; Guds misskund
och rättvisa försmår dem; låt oss icke
orda om dem, men gå med öppna ögon.”

Och nu lade jag märke till en fana
som svängde runt och drog så hastigt framåt
att den såg ut att inte kunna stanna,
och bakom dem kom det ett ändlöst följe
av folk — jag hade inte kunnat ana
att döden redan slagit ner så många.
Efter att ha igenkänt några bland dem
fick jag där också se den mannens skugga
vilken av rädsla svek sitt höga uppdrag.
Med ens förstod jag då och blev förvissad
att detta var den fega hop som avskys
både av Gud och dem som honom hatar.
Dessa eländiga som aldrig levat
irrande nakna kring, och stora svärmar
av getingar och bromsar stack dem ständigt.
Från anletsdragen rann det blod ur stygnen,
blandat med tårar, ned mot deras fötter
där det blev vämjeliga maskars föda.

Dante Alguieri, Den gudomliga komedin, övers. Björkeson, N&K,  2006, Helvetet III, strof 33 – 63, bilden är klippt från  bokens omslag.

Man kan kanske tycka att det är ett hårt straff för att vara passiv, att inte ha agerat när man borde. Men Dantes förakt är gränslöst – de är värre än andra syndare. Inte ens helvetet vill kännas vid dem.

Det är en slump att jag råkade ha både Kristian Lundbergs böcker och Den gudomliga komedin i läshögen samtidigt. Kopplingen känns självklar.

Det svenska

Posted on by
2

Att lägga ut svenska flaggan som bakgrund krävde en del fundering. (Jag tog ner den igen på kvällen 6/6) Jag har aldrig firat 6 juni, är internationalist, närmast antinationalist. Egentligen tycker jag inte att det finns någon ”sund” nationalism. Det innebär alltid ett uteslutande av ”det utländska” att betona ”det svenska”. Och vad är svenskt mer än flaggan?

Det vackra landskapet, naturen? Det går utan vidare att hitta likadana landskapsvyer i Finland, Polen eller Danmark beroende på var i landet man befinner sig. Historien – vilken historia? Karl XII:s eller August Palms? Ingen av dem var särskilt svensk. RFSU som representant för vår öppna syn på sexualitet? (som en gång i tiden kallades ”den svenska synden”) Justitieombudsmannen, rättssamhällets försvarare? Grundlagen? Hur mycket är den värd nu när vi är EU-medlemmar? De kokta kräftorna som ofta är turkiska eller julskinkan? Fredliga Sverige? En gång var jag stolt över att bo i ett land som inte hade varit i krig på 200 år – nu är Sverige ett krigförande land. Och i Malmö står en massmördare inför rätta. Det börjar bli lika våldsamt här som överallt. Språket och litteraturen? Alla har sitt språk och sin litteratur, det svenska är väl knappast bättre än något annat.

Jamen yttrandefriheten då? Knappast en svensk uppfinning men, OK, den är jämförelsevis väl försvarad i vårt land, i alla fall, Offentlighetsprincipen, som däremot är en svensk uppfinning? (eller är den nordisk?) I detta kanske det finns något som kan vara värt att fira.

Föräldrapengen, daghemmen och P-pillren? När jag var ung på 70-talet tyckte jag att det var något svenskt att vara stolt över att inga unga kvinnor behövde bli desperata för att de blev gravida, att alla barn fick vara välkomna. Att alla kvinnor fick möjlighet att förena yrkesliv med familj och att vi fick tillgång till det offentliga livet. Efter en sen start – först 1921 fick svenska kvinnor rösta för första gången – blev Sverige under 50-60-70-talen ett föregångsland för kvinnors rättigheter. Värt att fira och att försvara.

När jag var till sjöss hörde jag uttrycket ”Den enda plats jag vill se en svensk flagga är i aktern på en båt – men där är den en prydnad!” Varför – jo för att den svenska flaggan representerade hyfsade löner och drägliga arbetsvillkor för sjömännen. Jämför man internationellt så jovisst – den svenska arbetarrörelsen, som gett oss ett av världens mest jämlika länder kan man vara stolt över.

Så alltså firar jag yttrandefriheten, rösträtten, jämställdheten och jämlikheten idag!
Biskop Tomas frihetsvisa från 1439:

Nu packar jag ihop romantiken

Posted on by
2

Stagnelius , Goethe och Shelley åker in i bokhyllan och tillbaka till biblioteket igen. Under hela våren har jag läst romantisk poesi och texter om romantiken. Det har varit intressant, svårt, förbryllande men också ibland en stor njutning. Jag har lärt mig tycka om dem litet mer, romantikerna. — John Keats! Tänk att ha levt så länge och inte ha hittat hans dikter förrän nu! Stagnelius däremot står jag nästan lika främmande inför som tidigare. Jag ”förstår” honom kanske litet bättre i någon litteraturvetenskaplig mening, men jag förstår fortfarande inte.

Det var en fascinerande tid, det sena 1700-talet och början av 1800-talet, industrialisering, urbanisering, den framväxande medelklassens tid. Det nya borgerskapet var romantikernas läsare. De behövde en litteratur som opponerade mot det gamla enväldets gränser och slog sönder stela aristokratiska former. Romantikerna var radikala, några var revolutionära. De spelade en viktig roll i den liberala frihetsrörelsen. Ett nyckelord för epoken var: Jag! Man krävde plats för subjektet, ville befria själen från yttre tvång. Också en dikt som handlar om näktergalens sång eller kärlekens väsen bar på detta sprängstoff genom att den hävdade vars och ens rätt att efter egen vilja och förmåga känna, se, uppleva — leva.

Jag har skrivit om Goethe, Stagnelius, Julia Nyberg, Charlotte Smith, Keats och Mary Shelley. Vi har lyssnat på musik av Schubert, paret Schumann och Brahms. Men det har bara varit ett kort besök i romantikens värld. Flera av de stora har jag knappast ens nämnt: Schiller, Hölderlin, Byron, Coleridge, Blake, Almqvist, Tegner, Geijer …. Det finns stor diktning att återkomma till.

För er som vill fördjupa sig har jag hittat en TV-serie från BBC, ”The Romantics” av Peter Ackroyd. En storsatsning om de brittiska romantikerna. Programmen presenterar hela kontexten, tiden, händelserna, idéerna.
De finns på You Tube:

The Romantics, Liberty
The Romantics, Nature
The Romantics, Eternity 

 

Bara en dikt till, en mycket intressant dikt av Lord Byron, Darkness. (Kanske är det litet synd att avsluta i så dyster stämning men det finns en djup optimism i det faktum att dikten faktiskt skrevs och finns kvar. – När livets svåraste sidor förvandlats till litteratur, då har man kommit ut på andra sidan mörkret. Den skrevs under den mörka sommaren 1816 då hela norra halvklotet plågades av sviterna efter den indonesiska vulkanen Tamboras förödande utbrott året innan. Molnet av aska och svavelsyra sänkte temperaturen, det blev mörkt och kallt, hungersnöd — och ingen i Europa förstod varför.

Följ med i texten här.

Nej, det går inte an att sluta så – det får bli en entusiastisk strof till ur Det eviga av Esaias Tegner från 1810. Den dikten skulle kunna vara en programförklaring för romantiken.

Tack för den!

Emily Dickinson-feber

Posted on by
Svara

En duns i brevlådan – det var Emily and I, Sofie Livebrants fina skiva med 12 Dickinsondikter; förpackad i en liten bok på 50 sidor med dikterna i orginal och nyöversättning av Ann-Marie Vinde, texter om Emily och Sofie och reproduktioner av Lerin-akvareller. Jag har lyssnat om och om igen.

Sofie Livebrants tonsättnngar är geniala – i mjuk folkviseton tolkar hon dikterna ”rakt upp och ner” utan krusiduller, hennes röst är böjlig, ibland klar och ren ibland sträv. Känsligt ackompanjerat av hennes egen gitarr och Johan Lindström på slagverk och diverse instrument. Lisa Rydberg är med på ett spår med sin fiol.

Besök Sofie Livebrandts fina hemsida! Man kan lyssna, smygläsa boken, se turnéprogrammet, mm.

Min favorit (det är nästan omöjligt att välja):

Heart, we will forget him!
You an I, tonight!
You may forget the warmth he gave,
I will forget the light.

When you have done, pray tell me
That I my thoughts may dim;
Haste! lest while you’re lagging.
I may remember him!

Hjärta! vi glömmer honom!
Du och jag – ikväll!
Du får glömma värmen som han gett -
jag tänker glömma ljuset

Var snäll och säg till när du är klar,
så att jag strax kan börja!
Skynda dig, så att jag inte
kommer ihåg honom, medan du sölar!

Jag förutspår en Emily Dickinsson-feber! Hoppas att bokhandlarna har laddat upp med t.ex.:

En flod flyter mot dig, övers. Ann-Marie Vinde,  Bokverket  eller
The Collected Poems of Emily Dickinson m förord av Rachel Wetzsteon (Barnes & Noble Classics Series) Standardutgåvan, den kompletta.

Lars Lerins vackra värmländska björkskog finns i Emily and I

Fotnot: Emily DIckinson skrev sina dikter i versmåttet ”common meter” (på svenska ”ballad”) eller varianter av det. Många engelska och amerikanska folkvisor, hymner och annan äldre poesi använder balladformen. Det är nog ingen slump, det är en form som passar den engelska språkmelodin perfekt och är mycket lätt att sjunga. En hel del svenska visor och psalmer använder samma meter. Mer om detta hos Poemshape.