Ta det lungt, ha inte så bråttom!

Posted on 18 maj 2013 by lustigkulle

Svara

- nu blommar körsbär, plommon, lönn, slån, maskros och sommargyllen, näktergalar sjunger som tosingar. Allt är grönt i de mest förunderliga nyanser – men björkarna i Blekinge har redan fått sin mättade djupgröna högsommarfärg och blommen börjar snöa ner i gräset – snart är det över ….

Läser Yeats’ ”Till Bysans” ur ”Tornet” (Brombergs, med förord och redaktör Horace Engdahl). Den lilla fördelen med en bristfällig bildning är att så mycket fantastisk läsning återstår att upptäcka!

Till Bysans

I

Inget land för gamla män. De unga -
se dem i varandras famn och hör
fåglar i träden, döende släkten, sjunga
se laxforsar, se makrillfyllda hav -
fisk, kött, fågel prisar sommaren lång
vad än det är som avlas, föds och dör.
Snärjd av ljuv musik har ingen känt
en aldrig åldrad tankes monument.

II

En åldrad man är ett eländigt ting
en uppsatt sliten rock, om ej själen ger akt,
klappar händer, sjunger, sjunger högre varje gång
den finner en reva i sin dödliga dräkt,
och ingen annan skola finns för sång
än studier i monumentet över dess prakt -
därför har jag seglat över hav
och landstigit i Bysans heliga stad.

…

william_butler_yeats-3 Inget land för gamla män – är inte det en filmtitel? Jo, inget är nytt under solen. No Country for Old Men, som uppenbarligen har lånat titel av Yeats, är en mycket våldsam film av bröderna Coen.

Ett drastiskt stilbrott mot den ljuva försommaren kan tyckas – men näktergalssången handlar inte bara om livslust utan också om konkurrens och revirstrid.

En ”minor classic”?

Posted on 27 juni 2012 by lustigkulle

There’s a whisper down the line at 11.39
When the Night Mail’s ready to depart,
Saying ”Skimble where is Skimble has he gone to hunt the thimble?
We must find him or the train can’t start.

Om Skimbleshanks: The Railway Cat ur T S Eliots Old Possums book of practical cats

Midsommarhelgen firades hos mina föräldrar i Vadstena och i mors och fars bokhylla hittar man en och annan godbit — detta är en riktig pärla. Den platsar absolut bland sommarklassikerna i Lyrans utmaning.

I dikten om järnvägskatten finns följande förtjusande skildring av hur det en gång i tiden var att åka nattåg. Om man bara en gång hade fått prova en sådan tågresa! Kanske finns det någonstans i världen nattåg med så förnämlig service. Men knappast med en katt som Skimbleshanks.

Oh, it’s very pleasant when you have found your little den
With your name written up on the door.
And the berth is very neat with a newly folded sheet
And there’s not a speck of dust on the floor.
There is every sort of light-you can make it dark or bright;
There’s a handle that you turn to make a breeze.
There’s a funny little basin you’re supposed to wash your face in
And a crank to shut the window if you sneeze.
Then the guard looks in politely and will ask you very brightly
”Do you like your morning tea weak or strong?”
But Skimble’s just behind him and was ready to remind him,
For Skimble won’t let anything go wrong.

And when you creep into your cosy berth
And pull up the counterpane,
You ought to reflect that it’s very nice
To know that you won’t be bothered by mice–
You can leave all that to the Railway Cat,
The Cat of the Railway Train!

T. S. Eliots kattbok finns i en ganska ny utgåva på svenska. Britt G Hallqvists klassiska översättning.

Vinjettbilden på förstasidan är ritad av min vän Ingrid Bergehed

Februarihimmel

Posted on 4 februari 2012 by lustigkulle

Svara

Det är inte längre helt mörkt när jag står och väntar på bussen på morgnarna. Himlen är djupt, djupt blå och längst bort över östra fjärden anas gryningen i en blekröd strimma. – Ljuset är tillbaka, på riktigt! Jag vill fira det med dikter om tröst och hopp. Men först ett stycke ur Jeanette Winterson’s Passionen. Villanelle, en båtförares dotter i Venedig, filosoferar om natt och dag:

Jag brukade tänka att mörker och död antagligen var samma sak. Att död var frånvaron av ljus. Att döden inte var något annat än det skugglandskap där folk köpte och sålde och älskade precis som vanligt men med mindre övertygelse. Natten tycktes mer tillfällig än dagen, särskilt för de älskande, och den tycks också mer osäker. På det sättet sammanfattar den våra liv, som också är osäkra och tillfälliga. Vi glömmer bort det på dagen. På dagen fortsätter vi för evigt. …

Men mörker och död är inte samma sak.

Erik Johan Stagnelius var en poet som ofta uppehöll sig i mörkrets och tungsinnets landskap. Hans dikter talar om ett fornt, försvunnet paradis som har raserats. Vi måste ständigt sörja det förlorade ljuset och skönheten, som vi så villigt lät oss bedåras av. En vandring i skuggan är vad som till sist gives oss -

… Verkligheten tänder
Sin stränga fackla i min skymning opp.
Hvad ser jag där? Blott spår af forna fröjder,
Blott hamnar af ett flyktat lif, som gyckla
Likt hemska irrbloss kring begravningsplatsen.?

ur Elegi

Men diktjaget på sin dystra ort, ska inte enkelt identifieras med poeten själv; i så fall vore dikten omöjlig. I Stagnelius depressionslandskap kan inga dikter uppstå. Poeten måste ha tagit sig ur det här tillståndet. Alltså vittnar, paradoxalt, Stagnelius mörkaste visioner om diktandets livgivande kraft! (En infallsvinkel lånad ur H Engdahls Den romantiska texten)

Vän ! i förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
När i ett afgrundsdjup minne och aning förgå,
Tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
Hjertat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
Och du till Intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
Säg vem räddar dig då? – Hvem är den vänliga ängel,
Som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
Bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
Altaret, tändande der flamman med presterlig hand? -
Endast det mäktiga Väsen, som först ur den eviga natten
Kysste Seraphen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt verldarna: ”Blifven!” -
Och i vars lefvande kraft verldarne röras ännu.
Derföre gläds, o vän! och sjung i bedröfvelsens mörker:
Natten är dagens mor, Chaos är granne med Gud.

Åh – den sista raden kan jag inte läsa utan en välbehagsrysning.

Med den här läsningen blir diktkonsten den makt som skingrar det inre urtidsmörkret. Den liknas vid det skapande gudsordet. Näst sista raden i Vän, i förödelsens stund ger anledning till den tolkningen. Fantasien, förmågan att minnas och berätta räddar oss ur kaos och förtappelse.

Samma tema finns i Tranströmers dikt Gläntan:

Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv.
Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb.
De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några enstaka gröna kvistar vidrör ljuset.
Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer.
Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande.
Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus,
jag kanske tar fel.
Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det.
Namnen finns någonstans i ett arkiv som ingen öppnar (det är bara arkiven som håller sig unga).
Den muntliga traditionen är död och därmed minnena. Zigenarstammen minns men de skrivkunniga glömmer.
Anteckna och glöm.
Torpet sorlar av röster, det är världens centrum.
Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör.
Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx.
Till slut är allt borta utom grundstenarna.
På något sätt har jag varit här förut, men måste gå nu.
Jag dyker in bland snåren. Det går bara att tränga ig igenom med ett steg framåt och två åt sidan,
som en schackspringare.
Så småningom glesnar det och ljusnar. Stegen blir längre. En gångstig smyger sig fram till mig.
Jag är tillbaka i kommunikationsnätet.
På den nynnande kraftledningsstolpen sitter en skalbagge i solen.
Under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade
lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.

Metaforerna är andra: Storskog i stället för natt, stenarna spelar ordens roll, kommunikationsnät i stället för Seraph. Men tilltron till diktens kraft är densamma.

I väntan på …

Posted on 22 december 2011 by lustigkulle

Svara

Bläddrar i Selma Lagerlöfs Kristuslegender för att hitta litet julstämning – här i Sydsverige är det väldigt grönt och rödhakesångarna sjunger!
Den här är klassisk – tänk om man kunde få höra henne själv läsa den!

Klicka! Hela novellen finns på projekt Runeberg.

Mera Lagerlöf – en söt film men kanske inte så ”lagerlöfsk” i stilen!

(Jag tog bort Körkarlen – den är ju en milstolpe och på sitt sätt fantastisk, men ganska tråkig! Om någon saknar den finns länken här.)

Tematrio – Nobel

Posted on 13 december 2011 by lustigkulle

Lyran har tematrio på nobelpristafare i litteratur den här veckan – jag hänger på! Alltså:

Berätta om tre Nobelpristagare du gillar eller är nyfiken på!

1. Gabriel Garcia Marques – självklart nr 1. Hundra år av ensamhet, (Cien años de soledad), hörde jag som radioföljetong innan jag läste den. Den repriserades flera gånger i SR. Om den lilla byn Macondo i Colombias djungler och dess innevånare. Fantastisk – man borde läsa om den igen det var ett tag sen sist.

2. Doris Lessing – för Martha-sviten som jag läste när den kom ut på svenska. Man väntade på varje ny del. Hon är mycket klok, Doris Lessing. Jag minns exakt när jag hörde på radion att hon fått priset – jag skrev mitt första blogginlägg om det!

3. Harry Martinsson – en av huspoeterna men också de första prosaböckerna Vägen ut och Kap Farväl har lästs om och om och om.

Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkul Karman !

Posted on 10 december 2011 by lustigkulle

Svara

Tack!

Tack Ellen för din visdom, Leymah för ditt mod, Tawakkul för din trosvisshet och till alla tre för den inspiration ni ger alla som lyssnar på er!

Jag är förstummad av beundran och så tacksam för att under eftermiddagen idag ha fått lyssna på er. Det var länge sedan vi fick höra kvinnors rättigheter försvaras med sådan kunskap och passion och att få kvinnokampen insatt i sitt rätta sammanhang – som en nödvändig del i kampen för alla människors rättighet till fred och demokrati.

När jag lyssnade på Tawakkul Karman gick tankarna til Adonis’ dikt ”Vaggan” som handlar om hans jemenitiska rötter. Det är en lång, rik dikt. Läs den!
Dessa rader tillägnar jag Tawakkul:

…

Jag säger Aden och Sanaa och menar 
               dessa rikedomars vagga:
"...Vi, Afrika och Asien, har tvåtts i framtidens 
vatten iklädda begynnelsens palmblad. Vi tillhör inte 
metallernas tid, Vi tillhör människans."

…

Nu förstår vi hur en jemenitiska får hjälp
                                 av sina tårar
när hon ska damma av horisontens ansikte,
hur hon skyler sina axlar med historien
                    som vore den en grön slöja.
Nu vet vi hur man gifter bort havets jungfrur
      med bergstopparna.
Vi känner fröet som enar och mångfaldigar.
Vi vet hur berget arbetar för att bli ett träd.
      Nu kan vi kalla minnet för ett skepp
och säga att natten är en källa och dagen
                                en vattenkruka.

…

Jag talar inte om mysteriet utan om detta lilla
universum, människan, och hennes längtan efter att
omfamna det stora universum, att ikläda sig
oändligheten.

Jag tar dess visdomsord från mänsklighetens
värmande strålar, från tvivlets skepp:
"Det är inte människan som dignar
                    under bördan utan vägen." 

Vi kommer att lysa i denna arabiska solförmörkelse,
visa en annan väg och skicka upp vår andra sol.
Stunderna blommar i öknens ansikte
och tingen är explosioner av ljus.
Kroppen är större än sin rymd,
ögat vidare än sin synkrets.

Att läsa med andra

Posted on 5 november 2011 by lustigkulle

I tisdags träffades vi för sista gången i Gösta-Berling-bokcirkeln och jag längtar redan efter nästa cirkel! Det är uppfriskande, upplyftande och litet omtumlande att bli konfronterad med andras uppfattning om en kär bok. Att sitta runt ett bord över en kaffekopp och se varandras ansikten ger så mycket mer än att ”mötas” här i datorn. Man måste satsa sig själv i diskussionen, det blir svårare att hålla det där svala avståndet till sina samtalspartners som man har här. Man vet ju detta – men det är trevligt att bli praktiskt påmind om det!

Jag tror att de flesta tyckte om Gösta Berlings Saga. Jag är litet dubbel. Den är spretig och bitvis väldigt pladdrig. Tänk om hon hade jobbat litet längre med den och rensat, komprimerat, kanske gjort en novellsamling av den i stället! Samtidigt innehåller den några svindlande vackra avsnitt. Kapitlet ”Torkan” är mästerligt, eller början av ”Mamsell Marie”:

Åh, tyst, för all del tyst!

Det surrar öfver mitt hufvud. Det måste vara en humla, som kommer flygande. Nej, stilla bara! Känn en sådan doft! Så sant jag lefver, är det ej åbrodd och lavendel och hägg och syren och pingstliljor. Det är en härlighet att erfara detta i den grå höstkvällen midt inne i staden. Bara jag ställer fram den där lilla välsignade jordbiten för mina tankar, strax börjar det surra och dofta rundt omkring mig, och jag flyttar helt oförmärkt in i ett litet fyrkantigt roskvarter, fylldt af blommor och skyddadt af en ligusterhäck.

Vi återkom flera gånger till, och var alltid oeniga om, vilken betydelse kunskap om författarens liv och tankar har för läsandet. Är det överhuvud taget intressant, ska inte boken läsas ”som den är”, rakt av. Jag tycker både och: Vill gärna läsa utan förutfattade meningar eller givna analyser men en bra bok väcker nyfikenhet om hur den kom till, i alla fall om det är en gammal bok. Att resa i tiden är ett av läsandets stora nöjen och att försöka förstå tiden då en bok skrevs är en spännande utmaning.

Selma Lagerlöf vann en pristävling i Idun i november 1890 med några av kapitlen i det som skulle bli Gösta Berlings saga. I januari 1891 fick hon det fantastiska erbjudandet från Sofie Adlersparre (också en mycket spännande kvinna!): ”Jag skaffar pengar, tag dig en vikarie” - Hon fick ett år. 6 juli skriver hon till sin vän Anna Ooms:

Jag är i det stadiet då jag kan gå i döden för dig när som helst, men skriva brev kan jag icke. /…/ Min hjärna är öm som en sjuk tand värker vid minsta beröring med något främmande. Saken är den att jag håller på med att afsluta romanen och mina fantasiceller äro i sådan verksamhet att jag i allt annat är en komplett idiot.

20/10 var det ”för sent att stryka ett helt kapitel”. I slutet av året kom så boken ut. 7/1-92 har Wirsén, Svenska akademiens ständige sekreterare, publicerat sin nedgörande recension och Selma skrev till Anna:

Har du läst Wirsén? Jag ännu ej, men jag vet att den är nedrig och rent af oförskämd. Bättre var ej att vänta. Eget nog gör det mig ingen sorg. Jag frågar litet efter vad folk, som jag ej tycker om, bär sig illa åt.

Själv var hon nöjd med sin debutbok – och sig själv:

Vet du man börjar kalla mig snille både i pressen och i enskilda uttalanden. Det är ett ord som knappast sagts om en svensk författarinna sedan fru Lenngren. /…/ Jag är lugn nu och förtroendefull. Likgiltiga och motståndare skola alltid finnas, men till sist skall jag nog finna min rätta plats.

Det gjorde hon ju så småningom.

Hela Gösta Berlings Saga, förstautgåvan finns i Litteraturbanken – men köp den, föralldel! Den bör inte saknas i någon bokälskares hylla och finns antikvariskt i flera mycket vackra utgåvor.

Brevcitat ur Selma, Anna och Elise. Brevväxling mellan Selma Lagerlöf, Anna Oom och Elise Malmros, red Lena Carlsson.

Författaregot

Posted on 16 oktober 2011 by lustigkulle

I veckans Babel presenterades Kerstin Ekmans senaste bok, som handlar om författarens mediaroll. (Den verkar oemotståndligt rolig!) Läsningen av Gösta Berlings saga fick plötsligt ny belysning.

Jag läste om En saga om en saga, letar litet på nätet och en ganska motsägelsefull bild framträder. Den föreställning som jag hade, av en ung och ganska ensam kvinna som längtade tillbaka till ett förlorat barndomshem och använde kvällarna till att skriva ner sina minnen, stämmer nog inte alls. Det verkar vara så att Selma mycket medvetet gestaltade sig själv som författare. Den kloka sagotanten, barnens vän och uppfostrare, berättare av legender och sägner var nog hon men det fanns också en annan Selma … Selma Lagerlöf var mycket medveten om sin författar-”persona”, som Ekman uttrycker det.

Lärarinnan Selma Lagerlöf i Landskrona 1885 – 95 var en modern kvinna – hon levde av egna tjänade pengar, hade ett livligt umgänge med sina kollegor och vänner, uppträdde djärvt i kort shinglat hår. En av hennes vänner hette Elise Malmros, yrkeskvinna och lokal kvinnokampsaktivist; en annan var Anna Ooms, också lärare vid Elementar-läroverket för flickor. Breven mellan dessa tre väninnor finns publicerade i Selma, Anna och Elise. Brevväxling mellan Selma Lagerlöf, Anna Oom och Elise Malmros 1886 – 1937. i 2 band, 2009 – 10. Jag har inte läst dem men blir mycket nyfiken!

Knappt 30 år senare upptäder hon, nobelpristagare och magnifik som en drottning, på Internationella Rösträttsalliansens kongress i Stockholm 1911:

Tjugotvå nationers rösträttsföreningar hade sänt delegerade, och alla kände till Selma Lagerlöf, antingen de kom från Island eller Australien. När hon gick fram genom mittgången till sin hedersplats på podiet i Grand Hotells spegelsal, då bugade sig alla som säven vid stranden när en ångbåt går förbi.

Vi andra, som inte särskilt deltog i kongressen för att beundra Selma, vilket vi kunde göra då vi hade mer tid, tyckte det var underbart att på podiet ha en världsberömd författarinna och godsägare som saknade den medborgarrätt vilken den enklaste manliga författare och hemmansägare ägde på grund av sitt kön.

Det är en lång resa och en enastående karriär som självständig yrkeskvinna. Det krävdes inte bara hårt arbete och talang utan också en förmåga att manövrera på parnassen bland mäktiga patriarker och motståndare som Wirsén och Strindberg. Som författare var hon ingen aktivist. Anne-Charlotte Leffler och Victoria Benedictsson, samtida med Lagerlöf, kompromissade inte lika villigt med sina åsikter i sitt skrivande men Benedictsson tvingades skriva under pseudonym och Leffler hade en radikal äkta man som stöd.

Elin Wägner skrev en biografi om Selma Lagerlöf som verkar mycket läsvärd. (Citatet ovan är därifrån) Hon tar upp Selmas ovilja att ta ställning i aktuella politiska frågor i sina böcker, trots att hon privat och muntligen hade mycket artikulerade åsikter. I ett brev till Ida Bäckström 1917 skriver SL:

Jag känner också på mig, att vad man väntar av mig är att även jag skall skriva en världsförbättrarbok. Men det måtte inte ligga för mig, pennan vill inte röra sig då det är fråga om sådant. Jag får visst hålla mig till mindre storslagna saker.

På ett annat ställe skriver Wägner:

Hon ville nog, som hon sade, skriva åt sig själv för att rädda åt sig vad som ännu kunde räddas av hemmet (Mårbacka). Men hon ville också bli klassisk i svensk litteratur. Hon trodde mellan tvivlen att det skulle gå.

Mina citat kommer från Birger Schlaugs blogginlägg om Elin Wägners Lagerlöf-biografi.

I väntan på …

Posted on 14 april 2011 by lustigkulle

Svara

… Babel ikväll (man har lovat oss både Tranströmer och Ko Un!), ett visdomsord för dagen:

Att ge sig hemifrån

Om detta att ge sig hemifrån är vad som kännetecknar
en munk
då är detta att komma tillbaka vad som
verkligen
verkligen
kännetecknar en Budda.

Men inte kan man väl komma tillbaka
om man inte först har givit sig av.

ur Fråga månskenet om vägen av Ko Un

Två blivande Nobelpristagare (?) i samma program – får inte missas!

En resa till världens ände

Posted on 10 oktober 2010 by lustigkulle

Den av Vargas Llosas böcker som gjort störst intryck är ”Kriget vid världens ände” och det är av mycket speciella skäl.

När jag var 14 år bodde jag ett år med min familj i Sao Paolo, Brasilien. Det var inte så lätt, jag kunde ingen portugisiska, kulturskillnaden mellan en frimodig tonårsflicka från Sverige och mina dygdiga skolkamrater från den brasilianska överklassen var enorm. Men en ljuspunkt som hjälpte mig att stå ut, var lektionerna i portugisiska och litteratur. Vi hade en mycket engagerad och sympatisk lärare. Han läste för oss varje fredag ur världslitteraturens klassiska verk – och som han läste! Han agerade, gick fram och tillbaka och gestikulerande, hade en underbar röst. Trots att jag förstod mycket litet av innehållet så blev jag helt absorberad av hans vackra språk, artikulation, frasering. Jag har aldrig sedan hört någon behandla den brasilianska portugisiskan så väl som han. Klassen var andäktig, vi älskade honom.

Nå – en fredag läste han ur Euclides da Cunhas stora bok ”Markerna brinna” (Os sertões). Det första kapitlet där det karga landskapet i nordöstra Brasilien beskrivs. Just denna text är fantastisk; med en skarp detaljrikedom och oerhörd pregnans, mycket exakt i konturerna framträder den torra dammiga marken, magra kreatur, på gränsen till utplåning fattiga människor. Jag har fortfarande ett mycket starkt minne av den lektionen – kan nästan höra lärarens melodiska röst. När jag så småningom hade lärt tillräckligt för att kunna läsa portugisiska läste jag boken (Nåja – delar av den, det är en tegelsten!) Den finns översatt till svenska.

da Cunha var egentligen ingenjör men också skribent, verksam vid förra sekelskiftet. Han blev som journalist vittne till en av de mest dramatiska händelserna i Brasiliens historia nämligen kriget mot den religösa kolonin Canudos i inlandet uppe i nordost. Hans bok skildrar detta och vad som ledde fram till det.

Händelseföroppet utspelade sig 1896-97. Människorna levde av sockerrörsodling och kreatursskötsel, förtrycket av lantarbetare på storgodsen var extremt hårt. Bland de mest fattiga och utstötta samlade en kringvandrande förkunnare, ”Rådgivaren”, anhängare som slog sig ner på en övergiven gård, Canudos. Tillströmningen av pilgrimer, lantarbetare, trashankar, som i Rådgivaren såg ett hopp, var enorm. Kolonin växte till delstaten Bahias andra stad på mycket kort tid. Man bestämde sig för att inte betala skatt till regeringen – vilket snabbt fick våldsamma följder. Regeringen sände militär till den avlägsna landsändan. Ett regelrätt krig mellan de hängivna kolonisterna, en armé av trashankar, och de totalt hänsynslösa regeringsstyrkorna utvecklades. Det blodiga slutet kom i oktober 1897 – då massakrerades 30 000 människor av en välutrustad styrka på 8000 man. På grund av arméns totala övermakt och det långa avståndet lyckades man avfärda Canudosmassakern som en nödvändig årgärd för att komma tillrätta med farlig religös fanatism. (Fotot visar överlevande fångar efter massakern. Det är autentiskt, från Leituras da história)

Min brasilianske lärare menade att da Cunha var naturalist, starkt influerad av Zola. Det stämmer nog. Han var en nykter iakttagare och som intellektuell från Sao Paolo ganska främmande inför vidskepligheten och det religösa svärmeriet som var en del av det folkliga upproret. Han följde regeringsstyrkorna som journalist (”embedded” skulle vi säga idag) och rapporterade i flera artiklar. Boken ”Os sertões” går dock långt utöver ett enkelt reportage. Den kom 1902, avsikten var att protestera mot regeringens brutalitet.

Låna ”Markerna brinna” och läs i alla fall första kapitlet! Euclides da Cunha var en stor stilist. Det ger bakgrund till Vargas Llosas bok. ”Kriget vid världens ände” är en roman, da Cunha är nog modell för en av karaktärerna i den. Såvitt jag minns, det är ett tag sen jag läste den, följer han det verkliga händelseförloppet som Euclides da Cunha dokumenterade mycket nära. Det handlar om förtryck och uppror, om fattigdom, hängivenhet, fanatism, okunnighet om tyrraniets obeveklighet, trångsynthet, brutalitet och stupiditet.

Mer och bättre info om Euclides da Cunha.
En recension av ”Kriget vid världens ände”.

”Bakom solen” (Abril Despedaçado) av Walter Salles är en oerhört bra brasiliansk film som skildrar samma grymma, mytomspunna landsända på 1910-talet. Den går att få tag på om man rotar bland de billiga filmerna i livsmedelsaffärerna.

Hela filmen ligger på YouTube, otextad.