Nog känner man en stark doft av sommar när man hör de här två fantastiska musikanterna! Och visst behöver vi det väldigt mycket en sån här isande kall marsdag!
Fader Bach fyller år idag!
1
Kategoriarkiv: barock till klassisism
Kinesisk litteratur i tiden
Nobelpriset till Mo Yan har skapat en ingång till ett kinesiskt tema – kom jag på! Med hjälp av den mycket kunniga och inspirerande bloggen Bokberget går det att sätta ihop en frestande läslista:
Jag tror jag väljer att börja med den klassiska Det röda fältet av Mo Yan (kan förhandsbeställas), sedan en eller ett par kvinnliga författare, Can Xue, Genombrottet kanske, eller Flodens dotter av Hong Ying (hittas på Bokbörsen eller bibliotek). Song of Everlasting Sorrow av Wang Anyi frestar – den utspelar sig i Shanghais gränder. Finns på engelska hos svenska nätbokhandlare. I bokhyllan ligger den vackra diktsamlingen Den gröne riddaren och väntar. En klassiker måste vara med; på 1500-talet skrevs Den gyllene cikadan. Författaren hette troligen Wu Cheng’en; Den har nyligen kommit ut på Tranan-
— Det skulle kunna bli ett varierat och fascinerande tema. En värld att utforska!
Musik x text
Ur Johannesevangeliet:
Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en på varje soldat. De tog också långskjortan, men den hade inga sömmar utan var vävd i ett enda stycke. De sade därför till varandra: ”Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som skall ha den.” Ty skriftordet skulle uppfyllas: De delade upp mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.
Det var vad soldaterna gjorde.
Johannespassionen uppfördes i Trefaldighetskyrkan i förrgår kväll av sex fantastiska sångare och Rebaroque på barockinstrument. Bach var ett geni! Hade han levt idag skulle han ha skrivit musikaler som dragit fulla hus. Men till saken, vid den passage, som jag har citerat ovanför, hajade jag till. Det är ju exakt samma motiv som i Yan Lis dikt, som jag länkade till förra veckan! Dikten handlar om en offentlig avrättning i Kina:
/…/
På håll såg det ut som om soldaterna exercerade när de gav sig av i trupp
och folket vällde in över liken som en flodvåg
Var det så många som ville ta hand om kropparna?Efter bara en minut
drog sig tidvattenvågen tillbaka
och lämnade fem rena nakna kroppar
att återförenas med naturenKläderna
gick fortfarande att använda
Det är märkligt hur texter kan berika varandra över stora avstånd i tid och rum. Förmodligen beskriver Johannesevangeliet hur det faktiskt gick till vid avrättningar. De avrättades kläder var en slags bonus till soldaterna i den romerska vaktstyrkan; de var nog inte särskilt väl avlönade. Liksom i Yan Lis dikt var bödlarna också offer; för fattigdom.
PS: Besöket av Rebaroque och alla andra eminenta musiker i Karlskrona just nu är i anledning av Lyckå Kammarmusikfestival som pågår hela veckan. Ett semestertips för muskälskare. Festivalen går av stapeln varje år den här tiden när vår stad är som vackrast.
.
Kvinnodagen borde kunna firas!
Kanske kommer det, någon gång i framtiden, en tid då kvinnodagen bara är en dag för fest; då vi inte längre behöver kämpa mot sexistiska orättvisor. Fortfarande är vi inte där, ens här hemma, och de flesta av jordens kvinnor är utsatta för ett hårt förtryck. Enligt O har utlyst en bloggstafett i anledning av dagen: ”Skriv om en en eller flera kvinnor som haft betydelse för dig!” Detta är mitt bidrag.
Som 16-17-åring läste jag Eve Curies biografi över hennes mamma, Marie. Jag minns hur gripen jag blev över att hon var så orättvist behandlad av manliga forskare och imponerad över att hon ändå var så tapper. Vilken passion för vetenskapen hon måste ha haft, för att trots alla motgångar kunna hålla fast vid sina idéer, sin väg. Och triumfen – två nobelpris! Mina bästa ämnen i skolan var matematik och fysik – jag älskade matte. Marie blev min hjältinna! (Hon fick senare sällskap av Sofia Kovalevskaja - matematikern.)
Jag arbetar idag inom ett stort, tekniktungt industriföretag – de kvinnor som jobbar i produktionen kan räknas på ena handens fingrar, kanske 2-3% och 2 av ca 12 i ledningsgruppen är kvinnor (gissa vilka, kvalitets- och personal-cheferna naturligtvis!) Varför är det fortfarande så? Ingenting har hänt på den här fronten sedan 70-talet, då varven i Göteborg skapade rubriker genom att ta in ett antal kvinnor till sin svetsarutbildning. Då var jag optimistisk. Föräldraförsäkringen och daghemmen borde ha gett kvinnor samma möjlighet som män att ta sig in på välbetalda skiftarbetsplatser eller göra karriär som tekniker. Så blev det alltså inte. Men visst – något litet har hänt, det förekommer nuförtiden (40 år, 2 generationer senare) att män diskuterar barnsjukdomar och dagisproblem på kafferasten. Det hörde man aldrig då.
Eftersom jag själv är tekniker och hela mitt arbetsliv befunnit mig på en manlig arbetsmarknad, har jag litet erfarenhet av de subtila mekanismer, som sakta men säkert underminerar ens självförtroende och stryper ens ambitioner. Så ”Några ord til min k. Dotter, i fall jag hade någon” blir, anno 2012:
—Försök inte storma de manliga bastionerna om du inte är beredd på att du alltid, alltid måste bevisa att du duger – du kommer aldrig att hitta någon gynnsam våg att surfa på.
—Dessutom måste du få det att se ut som om du inte gör just det – ingen gillar underdogbeteende – du måste komma ihåg att le, i alla lägen!
—Bered dig på ett ganska ensamt liv med få kvinnliga arbetskamrater. Man blir inte kompis med karlarna på lika villkor – Inte så konstigt, kanske, men det är ett pris att betala.
Här är Anna-Marias Lenngrens bitande satir, 225 år gammal:
…En Lärd i stubb (det är et rön)Satirens udd ej undanslipper,och witterheten hos wårt könbör höra blott til wåra nipper.
.Lyd, Betti, lyd bestämmelsen,
sök ej at mannabragder hinna;och kän din wärdighet, min wän,i äran af at wara qwinna.
.Se denna mor i huslig krets,som wet sit sanna kall bewaka,fullt med den ärelust tilfredsat wara wärdig mor och maka..Se ordning, mildhet, treflighet,
med blomster hennes fotspår hölja,och heder, kärlek, tacksamhetdeß lefnad och deß minne följa.…Försigtigt äfwen undanwikal brydsam forskning i gazetten:wårt hushåll är wår republik,wår politik är toiletten..Blif wid din bågsöm, dina band,stick af dit mönster emot rutan,och tro, mit barn, at folk och landmed guds hjelp styras oß förutan..När sig en qwinna nitisk terat Staters styrselsätt ransaka,gud wet, så tycks mig at jag seret skäggbrådd skugga hennes haka..Nej, slika wärf ej stå oß an,lät aldrig dem din håg förwilla;du skal bli gift – då wil din man
med tacksamhet min lärdom gilla..
Det här blev nästan för bittert och pessimistiskt – men någon gång måste det sägas. Vi har lång väg kvar.
;-)
PS. Jag måste lägga till den här solskenshistorien – I rättvisans namn:
I morse när min kvinnliga kollega och jag kom in på vårt kontor var det första vi såg två jättefina ljusstakar, tillverkade av glödgad plåt som hänger på väggen. Som present från våra manliga arbetskamrater på Internationella Kvinnodagen. Vi jobbar på en underhållsavdelning bland elektriker och mekaniker, bara karlar. Någon av dem har, flera timmar igår kväll, bankat och klippt och svetsat för att tillverka dem bara för att glädja oss. Jag blev rörd till tårar.
.
..
Inlägget är en del av en bloggstafett för att uppmärksamma Internationella Kvinnodagen där följande bloggare deltar:
enligt O, Marias stickning och läsning , Böcker x 3, Hanneles Bokparadis , Nina Ruthström, Sofies Bokblogg , Mind the Book, Calle Brunell, Andra intryck, Ord och inga visor, Boktjuven, Mimmimariesböcker, What you readin?, Pantalaimone, Matildas Läshörna, Peter Andersson, *malins bokblogg*, A room of my own, Madeleines bokhörna, thecuriouscaseofthebooks, Erica – en dröm i rosa, Tvärtemot, …och dagarna går, Fix Me Up, TinaO, Bokodyssé, Med näsan i en bok, alice bröms, Beroende av böcker, Den var bra, Olika sidor, Dantes Bibliotek, Lyrans Noblesser, Livet mellan två evigheter, Den läsande kaninen, Breakfast Bookclub, Lottens bokblogg, Kill your darlings, Sandra Gustafsson, Desirée Fredlund, …and then there was Beatrix, Lingonhjärta, Gunillas Blogg, Stänk och flikar, Fiktiviteter, Bokmilaskogen, Saris blogg, Böcker emellan
Kärlekslycka
Säg mig, stenar, ett ord, tala, ni stolta fasader!
Gator ge mig en ton! Genius, varför så stum?
Ty besjälat är allt inom dina heliga murar,
eviga Rom, blott för mig tiger staden ännu.
Ack vem ger mig en vink, från vilket fönster ska jag
känna en blick av eld träffa mig som en blixt?
…..
För du må vara en värld, stolta Rom – utan kärlek
vore vår värld ingen värld, vore Rom inte Rom.
1788 var Goethe i Rom. Han var knappt fyrtio år gammal och ansvarstyngd ämbetsman vid hertig Carl Augusts hov i Weimar. Han hade brutit upp från en långvarig olycklig kärlekshistoria, ville leva igen och sökte sig till ljuset och skönheten i den eviga staden. Resan blev en pånyttfödelse och en vändpunkt i hans liv. I ”Romerska Elegier” besjunger han staden, kärleken, lyckan … Kärlekens alla sidor beskrivs så öppenhjärtigt att hans samtid uppfattade dikterna som skandalösa, vilket den store poeten inte brydde sig ett dugg om. Vem var den älskade? Det har naturligtvis spekulerats om detta – det verkar som om hon hette Charlotte Vulpius, den kvinna som skulle komma att dela hans liv till hennes död 28 år senare.
Romerska Elegier finns i en nätt volym från förlaget Symposium, 2000. De är översatta av Lars Bjurman som också skrivit det fylliga efterordet. Hendrik Nyberg har bidragit med ljuvliga illustrationer. Dikterna är lättillgängliga och lekfulla – om man har svårt att hänga med i alla referenser till den klassiska mytologin kan man ta hjälp av pedagogiska kommentarer. Boken finns faktiskt fortfarande att köpa!
Det är en lycklig man som skriver – elegierna är helt igenom ljusa, sinnliga, älskliga … Den Johan Wolfgang som skymtar i dikterna var en ömsint och levnadsglad älskare. Rom med sina antika minnen och vackra palats är ständigt närvarande bakgrund, olympens alla gudar är åskådare och samtalspartners. Här för Amor själv ordet, Elegi nr XIV:
Amor förblir en skälm, den som litar på honom blir lurad!
”Tro mig för en gångs skull”, sa han idag, helt lömskt.
”Jag menar allvar med dig och din diktning
har du ägnat mitt lov, tacksamt medger jag det.
Ända til Rom har jag därför följt dig /…./Än mer beundrar du de stora skulptörernas snille,
I vilkas verkstäder jag dagligen har min gång.
De skulpturerna är mitt verk! Du tror att jag skryter?
Tänk bara efter! Du ser: vart ord jag säger är sant.
Ginge du här utan mig, vad vore då dessa gestalter,
var deras färg och glans, var din inspiration? /…/Minns att antiken var ung när dessa lyckliga levde;
lever du lycklig själv, lever antiken i dig!
Ämnen till sång, om de fattas dig, ska jag ge dig;
och en bevingad stil lär du bara av mig.”
Det är en lång dikt, jag måste klippa. Dikten avslutas med den här ljuvliga morgonscenen:
Dig Aurora jag känt som musernas kyska väninna,
har min odygdige gud nu förfört även dig?
För på hans altare väcker du mig nu som oftast,
som vore ni i förbund, till en ny dag i hans tjänst.
Lockarnas svall mot mitt bröst! och ett älskat huvud
på min domnande arm, slingrad omkring hennes hals
- ack att vakna och finna bevarat av er, tysta timmar,
inseglet på den lust som vaggat oss i sömn!
Tyst hon rör sig i sömnen och makar sig utåt i sängen,
vänder till hälften sig bort, släpper dock inte min hand.
Ty förbundna av kärlek och varaktig åtrå,
omväxling fordrade blott lustens nyckfulla kast.
Ett litet tryck av min hand, så ser jag två himmelsblå ögon
öppnas, långsamt – o nej! Låt mig njuta i fred!
Blunda, ni gör mig yr, förvirrad, berusad, berövar
mig alltför snabbt den fröjd det rena skådandet ger.
Sov, Ariadne så skönt, hur kunde Tesevs då fly?
En enda kyss på dessa läppar och så – nej hon vaknar
och hennes strålande blick håller för evigt dig fast!
På den här mycket vackra hemsidan kan man både läsa och lyssna på Elegierna på tyska. (Dvs – i min Mac vill inte ljudet fungera – men det går säkert i en PC)
Om St Valentin: Ett mycket otydligt helgon – ingen verkar veta vem man firar. Men Chauser skrev 1382 en hyllningsdikt till Richard II och hans fästmö Anne, Parlement of Foules, som är det äldsta litterära omnämnandet av romantisk kärlek i samband med St Valentin. Enligt Wikipedia.
(Bilderna är från min egen Romresa 2010. Också en kärleksresa på sätt och vis – men tyvärr inte med lika lyckosamt resultat som Goethes … )
Januaridikt – en frostblomma
Så isande fasanfull är stämningen i den här dikten – därför tycker jag att den passar som januaridikt, speciellt en stormig och regnig morgon som denna..
Erlkönig
Wer reitet so spät durch Nacht und Wind?
Es ist der Vater mit seinem Kind;
Er hat den Knaben wohl in dem Arm,
Er faßt ihn sicher, er hält ihn warm.«Mein Sohn, was birgst du so bang dein Gesicht?» -
«Siehst, Vater, du den Erlkönig nicht?
Den Erlenkönig mit Kron’ und Schweif?»
«Mein Sohn, es ist ein Nebelstreif.»”Du liebes Kind, komm, geh mit mir!
Gar schöne Spiele spiel ich mit dir;
Manch bunte Blumen sind an dem Strand,
Meine Mutter hat manch gülden Gewand.”«Mein Vater, mein Vater, und hörest du nicht,
Was Erlenkönig mir leise verspricht?»
«Sei ruhig, bleibe ruhig, mein Kind:
In dürren Blättern säuselt der Wind.»”Willst, feiner Knabe, du mit mir gehn?
Meine Töchter sollen dich warten schön;
Meine Töchter führen den nächtlichen Reihn
Und wiegen und tanzen und singen dich ein.”«Mein Vater, mein Vater, und siehst du nicht dort
Erlkönigs Töchter am düstern Ort?»
«Mein Sohn, mein Sohn, ich seh es genau:
Es scheinen die alten Weiden so grau.»”Ich liebe dich, mich reizt deine schöne Gestalt;
Und bist du nicht willig, so brauch ich Gewalt.”
«Mein Vater, mein Vater, jetzt faßt er mich an!
Erlkönig hat mir ein Leids getan!»Dem Vater grauset’s, er reitet geschwind,
Er hält in Armen das ächzende Kind,
Erreicht den Hof mit Müh’ und Not:
In seinen Armen das Kind war tot
Erlkönig, på svenska Älvkungen, är en ballad från 1792 av Johann Wolfgang v. Goethe. Den är en högt älskad dikt. Goethe har skapat ett drama i miniatyr – genom att skildra händelseförloppet både ur faderns och sonens perspektiv dras vi in i den ångestfyllda stämningen. Jag vet inte vad som är mest gripande; faderns hetsiga ritt för att att rädda sin febersjuke son, hans sammanbitna försök att lugna honom och kanske sig själv också, eller den lilles ångest över att hans far inte tycks höra honom, inte verkar förstå dödsfaran som hotar dem. En dikt om att förlora ett barn, det är så jag läser den.
Det finns de som vill se den som en skildring av en ung mans initiering till vuxenlivet – Älvkungen och hans döttrar frestar med ljuvligheter som hör vuxenlivet till och det är inte barnet utan barndomen som dör. Jag har väldigt svårt att se det, det känns som en påklistrad tolkning. Barnet är så litet och utsatt i sin fars famn – nej det fungerar inte!
Längst ner på sidan finns en svensk översättning! Naturligtvis kan den inte göra orginalet rättvisa – på tyska, speciellt vid högläsning, hör man hur rytm och klang samspelar med innehållet på ett makalöst sätt. Jag har hittat en anonym inläsning på YouTube, på den allra vackraste tyska:
Dikten har tonsatts av Franz Schubert. På www.schubertlied.de finns en inspelning för baryton och piano. (Klicka på den lilla röda pilen!) Hör hur pianot hamrar på som hästhovar mot en frusen skogsväg och hur följsamt melodi och rytm illustrerar texten!
En mycket mer dramatisk version har pianoduon Anderson & Roe skapat – de har tagit fasta på det demoniska:
Anne Sofie von Otter har gjort en fantasktisk version – tilsammans med Claudio Abbado och Chamber Orchestra of Europe skruvas dramatiken upp ytterligare. Vi har kommit ganska långt från den lågmälda tonen i inläsningen ovanför.
* * *
Poeten ”Poemshape” från Vermont har skrivit en parafras eller åtminstone inspirerats av Goethe i sin dikt ”Erlkönigin” - om en liten febersjuk flicka som hör Älvadrottningens klor i ljudet från kala trädgrenar som vinden får att knacka och skrapa mot fönstret. Också mycket gripande. Hela hans hemsida är intressant för alla poesiälskare – läs hans analyser av framförallt engelsk renässanslyrik!
Älvkungen
Vem rider så sent i stormens dån?
En fader det är med sin späde son.
Och gossen har det så gott på hans arm:
den känns så fast, och hans famn är varm.Min son, varför döljer du rädd din syn?
Älvkungen, far , där vid skogens bryn,
Älvkungen med krona och släp du väl ser? —
Ett töcken, min son, och intet mer!”Du väna barn, kom, följ mig åt!
Av mig får du lära mång lek och låt.
Av brokiga blommor står stranden full,
min moder ska klä dig i skrudar av gull.”Min far, min far, du hör väl ändå,
vad älvakungen lovar mig att få? —
Var lugn, var lugn, min älskade pilt! —
i vissna löven susar det milt.”Kom, fagra gosse, kom, följ mig blott!
Mina döttrar vårda dig ömt och gott.
Mina döttrar, de svinga i ring var natt
och vagga och söva dig in, min skatt.” —Min far, min far, du ser då väl nog
älvkungens döttrar i dyster skog? —
Min son, min son, nu ser jag det gott:
de gamla pilar, skymta så grått. —”Din fägring mig lockar, jag har dig så kär,
jag tar dig med våld, om ej villig du är.”–
Min far, min far, han hårt i mig tar,
älvkungen gjort mig så illa, far!Sin häst han rysande sporrar i hast
och håller det kvidande barnet fast.
Sin gård omsider når han med nöd.
Då låg i hans armar gossen död.ur Goethe, Skrifter i urval, del I, Bonniers, 1932, övers. Gösta Montelin,
Den här svenska översättningen är inget vidare; den finns med för förståelsens skull.
Att berätta historia -er
Lesbias sparv dyker upp då och då i mitt minne
ty Catullus har skrivit om denne en dikt som jag kan.
Den har kvittrat i sekler i alla latinares sinne,
men snart rycker den eviga glömskan och tystnaden an.
Inför släktled som slutat förvalta sitt klassiska arv
moltiger Lesbias sparv.Alf Henriksson, ur ”Sakta mak”, 1968
.…historieskrivningen som förr i tiden närmast var en specialgren inom berättarkonsten, är numera vorden en vetenskap utan förbarmande. … Så kommer det sig att vaken skolungdom, som vet en del om Platons filosofi och de sociala förhållandena i Rom, inte nödvändigtvis har hört talas om kung Midas med åsneöronen … I själva verket torde de människor numera inte vara många som är i stånd att utan vidare uppfatta innehållet i en balett av Sternhjelm eller en tavla av Rubens.
Alf Henriksson, ur ”Antikens historier”, 1958
.
Klagomål från en gammal klassisist.
Man kan tillägga att oförståelsen också gäller Händels operor, Shakespeares dramer, och en hel del av 1800-talets poesi och bildkonst. Långt in på 1900-talet kunde man förutsätta att en bildad allmänhet kände till de gamla sagorna och myterna – nu verkar det som om denna sagoskatt försvinner in i glömskans dimmor. Och med dem riskerar också intresset för historia att försvinna – det är sorgligt. Man kan hävda att vi ska vara tacksamma för att man idag försöker lära barnen fakta och inte gammal nattstånden nationalromantik och falsk patriotism. Jo absolut – men berättelserna är viktiga för att de förmår gripa tag i fantasien och sinnena. Bara man gör klart att det är sagor kan de få den viktiga funktionen att väcka och vidmakthålla intresse för att lära sig mera … och det är ju bra (nödvändigt).
En förtvival Xerxes uppe till vänster inser att han håller på att förlora slaget vid Salamis medan Themistokles stolt poserar som vinnare till höger. De nakna damer som passade på att ta sig ett bad under slaget gjorde nog en dumhet.
Blomsterbekransade spartaner förbereder sig för slaget vid Thermopyle - de är i alla fall nakna vilket torde vara det enda historiskt korrekta faktumet i bilden
Jag tror att intresset för för historierna har en koppling till intresset för historia.
Varje tid berättar sina sagor – vem skriver sagorna idag? För att vi ska kunna bli klokare och genomskåda dem måste förbindelsen bakåt till de gamla finnas. Tyvärr verkar det vara tvärtom. Finns den vakna skolungdom kvar ”som vet en del om Platons filosofi och de sociala förhållandena i Rom”? Om inte riskerar en modern saga som filmen 300 från 2006 att stå oemotsagd. En film som använder slaget vid Thermopyle som en bakgrund för att på ett fruktansvärt enögt och ohistoriskt sätt demonisera den orientaliske kung Xerxes och heroisera den spartanske (läs västerländske) härföraren Leonidas. Parallellerna till vår samtid är uppenbar.
Aiskylos och Herodotos, som levde när det begav sig och märk väl var hellener skrev mer mångfacetterade porträtt av Xerxes. De demoniserade inte folken från öster utan var genuint intresserade. Vi tappar mycket om vi tappar dem – även om deras historier också var sagor, gav de oss sin samtids syn på perserkriget – det gamla kriget mellan öst och väst – och kan hjälpa oss att nyansera vår.
Xerxes själv får sista ordet, hans ”namnteckning” så som den huggits in i en stentavla i närheten av Hamadan:
Lesbias sparv då? – Inte kvittrade den för mig men googling gav ”Latinsk poesi”, Radius förl. 2009. På sid 4, en mycket ekivok, men ganska söt, dikt av Catullus:
.
Lilla sparv, du min flickas älsklingsfågel,
som hon leker med, håller i sitt sköte
eller retas med, räcker fingertoppen
för att picka på med den skarpa näbben,
i de stunder när hon, min ljusa längtan,
vill få njuta av lekfull ljuvlig glädje.
Vad vet jag, kanske dämpas hennes plåga
så att elden släcks ned i hennes hjärta.
Ack, om jag liksom hon fick leka med dig
skulle skuggorna i mitt inre skingras.
Historieberättarna om Xerxes 2
15 april 1738 hade Händels opera Xerxes premiär på Kings’ Theatre, Haymarket, London. Den gjorde ett dundrande fiasko – operapubliken var inte van vid att man blandade allvar och humor på det sätt som Händel har roat sig med här. Han har lagt in element från den folkliga opera buffo, som utvecklats och blivit populär i Italien, i en hjälteopera med höga sopranstämmor och belcanto avsedda att sjungas av tidens skickligaste sopraner. Den samtida musikkännaren Charles Burney skrev: ”I have not been able to discover the author of the words of this drama: but it is one of the worst Handel ever set to Music: for besides feeble writing, there is a mixture of tragic-comedy and buffoonery in it, which Apostolo Zeno and Metastasio had banished from serious opera.”
Den store krigsherren har plockats ner på jorden, blivit indragen i en banal kärlekskomedi där han dessutom drar det kortaste strået till slut! Händels berättelse är delikat och fluffig som en gräddmunk, ett pärlband av underbara melodier – men intrigen är fånig och invecklad, knappt mödan värd att sätta sig in i. I introduktionen till orginallibrettot står det: ”Vissa idiotiska påhitt och dumdristigheter av Xerxes (som att bli förälskad i en platan och bygga en bro över Hellesponten för att förena Asien och Europa) är berättelsens grund, Resten är påhitt.”
Xerxes och Arsamenes, bröder och hätska rivaler.
Persongalleri:
Xerxes är trolovad med Amastris men förälskad i Romilda
- uppträder med kunglig bravur och arrogans mot henne och brodern
Arsamenes, som också är förälskad i
Romilda (populär tjej!), dotter till Ariodate och kär i Arsamenes, alltså
A ♥ R
Detta kärlekspar hotas också från andra hållet av
Atalante, Romildas syster som är hemligt förälskad i Arsamenes (populär kille!) Hon är ganska förslagen och intrigerar av alla krafter. Så småningom kommer också
Amastris, arvtagerska till ett gränsande kungarike och Xerxes officiella fästmö, in på scenen, förklädd i mansdräkt. Hon blir rätt sur när hon upptäcker vad fästmannen håller på med.
Amastris, vredgas över Xerxes svek
Under mycken skönsång utvecklas och invecklas ett händelseförlopp som
Elviro, Xerxes betjänt hjälper till att förvirra ytterligare. Vad
Ariodate, Romildas far har för funktion förstår jag inte riktigt – men operan behöver sannerligen en basstämma bland alla sopraner och altar.
Romilda och Atalante, intrigerande systrar.
Operan är en fest om man tycker om kvinnliga röster i alla schatteringar. Både Xerxes och Arsamenes brukar sjungas av mezzosopraner men Xerxes roll skrevs för en kastratröst. En fin inspelning av en genial uppsättning av operan från English National Opera finns på Youtube, ovanligt bra ljudkvalitet, litet suddig bild men helt acceptabel.
PS. Något Händels Xerxes har gemensamt med Herodotos’, är att han faktiskt också i operan gör en pudel – på slutet när han förstått att han inte kan få Romilda utan får nöja sig med Amastris vänder han på klacken och sjunger: ”Nu ångrar jag mig, förlåter du mig?” – Amastris godtar genast hans avbön och allt slutar lyckligt!
Man blir nyfiken …
Lars Wivallius är värd en närmare bekantskap – han var en av de mest fascinerande personligheterna i sin tid, ser jag efter att ha surfat runt litet. Född 1605 på Vivalla gård utanför Örebro där han också dog 61 år gammal efter ett mycket brokigt liv. Han läste i Uppsala som fattigstudent på det allmännas bekostnad, drog runt i Europa på äventyr, att studera språk var förevändningen. Han uppträdde inte sällan under falskt namn och lyckades t.o.m. bli gift med en dansk adelsfröken som ”friherre Erik Gyllensparre”, men avslöjades. Han satt upprepade gånger i fängelse, där han diktade sina vackra visor. Birger Berg har skrivit en bok om honom som jag skulle tro är mycket läsvärd. Klagovisan finns f.ö. som faksimil på Litteraturbanken.
Ett krigarhjärta
1692 befann sig unge greven Magnus Stenbock i Bryssel. Han skriver brev till sin hustru Eva Oxenstierna. De hade varit gifta två år och hade en liten son. Nästa barn var redan på väg.
Aldra kieresta ädla lilla hustru.
Min dygdiga dockas bref af den 1 augustij bekom jag i går aftes i dätt samma jag ville gå till sängs. Jag har där uppå gudh skee lof såwitt wäll (män pattrache ha wari krultij) Gudh skee lov du mår wäl min Engell jag mår och wäll gudi wari ärat. Om jag man wore hos dig så skulle jag leka söst och tåwa sost och in: sen anabe må pille Bettelson, will äta och dricka så mycke lill ha, potty mamma jumpan putta lilla bita, tralell. ( … )
Om du intett befinner dig wäl min hiertas docka, så blij där du är och spar din resa hos min så kunna wiij resa först i December tillsamman öwer Dannemark och Siöwegen i wår tillbakars, dock låter jag dig min hiertans unge lilla giöra hwad du sielf behagar. Låth mig weta min dygdiga Engell hwad du resolverar och achta dig för gudz skull, madame putkers är en god hustru, och henne är du wan, madame Gravendall är wäl så godh och tar achtt uppå dig och behåller den lilla om vi resa hem. Jag lemnar altt i din egen disposition, låth mig ändoch weta hwad som lärer skee. Jag har skrivit alla wekor 2 gånger. ( … )
Adieu min ädla docka lilla, Gudh den aldra högsta han welsigne och bewara dig på alla dina wegar han förläne dig en nådig förlossning uthij rettan thij hwilkett önskar min ädla alla kieresta gudhinna af din trogna och underdåniga man och tienare i döden.
M. Stenbock
Ett kort PS avslutas med: ”Sparren pussar din tiortell.” – vad nu det betyder (Jag rodnar och fnissar klädsamt!)
En kärleksfull, varm och omtänksam make! Det lekfulla äktenskapliga kodspråket är rart även om det nästan känns en smula indiskret att läsa ett så intimt brev. Paret fick elva barn, sju överlevde till vuxen ålder. Magnus Stenbock gjorde karriär som härförare under Karl XII, det är så man kommer ihåg honom från skolan, men han var också dåtidens främste offentlige talare, vår förste folkkäre idol, textförfattare och konstnär. Men så här på Valentins dag kan man ju tänka på honom som älskare och make.
Magnus och Eva hade nog varit roade av denna lilla vers av anonymt ursprung:
Duffuan och wallmon the gå i dantz
och duffuan dantzar i valmons handh.
- Här dantzar en lijthen duffua.Duffuan och wallmon the gå i sengh,
och duffuan dantzar i valmons fhampn.
- Här dantzar en lijthen dufua.Duffua, du dufua, du still dijn dantz!
Du tappar bårt dijn rosen kranss!
- Här dantzar en lijthen duffua.
Texter hämtade ur ”Svensk Litteratur”, del 1.
