.. under den mörka sommaren 1816, ”året utan sommar”. En grupp vänner, ungdomar, som bodde tillsammans i Maison Chapuis vid Genèvesjöns norra strand satt vid brasan, ute skvalade regnet ner, som vanligt den här sommaren. Det var Percy Bysshe Shelley (den inte helt obekante poeten), Mary Wollstonecraft Godwin och deras lille son, Marys styvsyster Claire Clairmont. och hennes älskare George Gordon Byron (den likaså välbekante poeten) samt John William Polidori (inte lika känd författare av vampyrhistorier). För att fördriva tiden roade de sig med att berätta spökhistorier för varandra. Någon fick idén att de skulle försöka skriva något liknande själva. Marys bidrag var en novell, det första utkastet till Frankenstein eller den moderne Prometevs.

Mary var den här sommaren bara 18 år ung men hade en gedigen utbildning. Hon växte upp i ett intellektuellt, liberalt hem där filosofi och litteratur ständigt diskuterades. Hennes mor hette Mary Wollstonecraft, hon som skrev Till försvar för kvinnans rättigheter, fadern var den kände radikale litteratören och filosofen William Godwin. Hon var en rebellisk ung dam (man tror inte det när man ser hennes porträtt!) – till och med hennes så radikala föräldrar bör ha blivit rejält oroliga när hon 16 år gammal rymde till Schweiz med den fem år äldre Percy Shelley, som lämnade sin flickhustru Harriet Westbrook kvar i Skottland. I Schweitz levde man bohemliv, det här var den tidens unga radikala intellektuella. Man trodde inte på äktenskapet, man och kvinna skulle vara jämlika, etc, etc. Ett vilt skandalomsusat liv, säkert mycket inspirerande men det fanns också baksidor (flickorna blev gravida, spädbarn dog, pengabrist). Det finns naturligtvis mycket skrivet om det här gänget och deras liv och dikt. I Gunnar Hardings ”En katedral av målat glas” t. ex.

Percy och Mary gifte sig så småningom. De levde ett kringflackande liv, i Italien mest. När Percy hade omkommit i en båtolycka 1822, återvände Mary till England, 25 år gammal. Hon hade då fött 5 barn, skrivit tre romaner och två dramer, och varit på resande fot i mer än fem år. Endast ett av barnen levde fortfarande.

Jag trodde att det skulle bli jobbigt att ta mig igenom den här gamla historien – en rövarhistoria befolkad av en galen vetenskapsman och hans monster, som hasar runt och är hemskt. Jag hade helt fel. Frankenstein är en charmerande roman med många bottnar. Jag har spenderat några trivsamma timmar med den, hade svårt att lägga den ifrån mig. Fast, det ska medges, det finns avsnitt som är litet för mycket, onödiga utsvävningar som ögonen gled över rätt hastigt. Andra delar av boken är underbara, beskrivningarna av det Schweiziska alplandskapet t. ex. Jag tror att de flesta känner till händelseförloppet men här finns en resumé för den som vill friska upp minnet.

Victor Frankenstein är en sympatisk man. Boken handlar om honom och hans utveckling, från vetgirig polke till fartblind ung vetenskapsman och sedan till en nedbruten man med ett liv i spillror. Hans skapelse, ”Varelsen”, är i större delen av boken en bifigur som dväljs i skuggorna, en katalysator för katastrofer, som då och då dyker upp med död och förstörelse som resultat. Frankenstein har en svaghet – han låter sig uppslukas av sin vetenskap och glömmer livet, det riktiga livet med kärlek, vänner och familj. Han isolerar sig, tappar perspektivet på vad han håller på med och så går han för långt. En människotyp som ju inte är så ovanlig.

Varelsen är inte ond eller god, han blir vad människorna i hans omgivning gör honom till. Hans skapare, Victor, hade menat att åstadkomma något vackert och banbrytande men blev dödsförskräckt av sin vederstyggliga skapelse, stötte bort honom omedelbart. Alla andra människor flydde i fruktan eller kastade sten på honom. Som läsare blir man snarare rörd än rädd. Det är synd om honom.

O, Frankenstein, var inte rättvis mot alla andra samtidigt som du trampar endast på mig, som du är skyldig att vara rättvis mot och till och med ha förbarmande och vara tillgiven gentemot. Kom ihåg att jag är din skapelse. Jag borde vara din Adam men jag är snarare den fallna ängeln som du tvingar bort från glädjen utan att någon försyndelse har begåtts.

De plötsliga våldsdåden beskrivs inte i detalj utan antyds, vi hör buller och kvävda skrik. Obehagligt men inte skräckinjagande. Det skrämmande i historien, det som får det att krypa längs ryggraden när man läser, är vad som inte är utskrivet, vad vi förväntar oss ska hända. Alltså: monstret skapas av våra föreställningar och vår fantasi.

Det jag tror att Mary Godwin ville visa med sin roman, om hon nu ville något mer än att bara roa,  är att enbart vetenskapen inte kan ge oss lyckan. Vår mänsklighet går förlorad om vi inte håller fast vid kärlek och gemenskap. Vetenskapen måste tämjas av civilisationen. Hon var ett barn av upplysningstiden då intellektet, förnuftet var allt men i sin bok punkterar hon den tron. I detta var hon en sann romantiker.

Hela romanen finns i Wikisource.

Jag har läst Måns Winberrgs översättning, utgiven av Bakhåll 2008 med ett efterord av John-Henri Holmberg.