There is a good modern game, to buy an ancient church or house in Europe, to number its stones, demolish it, and set it up again in New York, California or Florida. But something is always missing in the rebuilding. The ghost of the house has been left behind; the church has lost its Holy Ghost. Similarly the biographer tries to demolish a man, number his qualities, and put them together again. He always fails, for half the qualities are always mislaid or wrongly numbered. And even if his structure crazily stands, the ghost comes not to inhabit it.

Så har jag kommit till slutet av Morris Bishops färgstarka och mycket levande Petrarca-biografi ”Petrach and his world”. Citatet inleder hans slutsummering. Det är mycket träffande; han kunde också ha tillagt, att en levnadstecknare inte bara tappar bort utan också ofta omedvetet lägger till något som inte fanns där. Så frestande att förse det rekonstruerade huset med modern puts, en rabatt med rosor på framsidan … Det är nästan omöjligt att hindra sin egen hjärna från att automatiskt fylla ut sprickorna i vetandet med stoff från ens egen tid. Bishop har säkert också gjort det; för att åstadkomma en så fängslande berättelse, måste man göra vissa antaganden om verkligheten. Om det nu överhuvud taget är möjligt att tala om ”verklighet” när det gäller människor och händelser som sjönk bakom tidshorisonten för mer än 600 år sedan.

Boken om Francesco Petrarca är populärt hållen, Bishop har uttryckligen inte velat skriva en bok för ”de lärde”. Och det är mycket underhållande läsning, jag sträckläste den, bara nödvändiga pauser för arbete, sömn och mat. Man måste inte alls vara Petrarcafrälst för att tycka om den, det är en fängslande berättelse om högmedeltidens Sydeuropa. Men jag saknar en kritisk diskussion om källmaterialet. Någonstans har jag läst att mängden källmaterial om Francesco Petrarca inte är något problem, det finns tusentals sidor. Problemet är att nästa alla samtida källor kommer från Petrarcas egen penna. (Jag hittar inte tillbaka till var jag läste detta.) Han skrev själv sin historia, framför allt i de mer än 600 brev som finns bevarade. Man kan nog inte utan vidare lita på att Petrarca var helt sanningsenlig, allt han skrev är mer eller mindre fiktion – han reviderade allt, om och om igen, också breven. Han skrev mycket medvetet för eftervärlden, till oss. Nå, Bishop är en välrenommerad författare och litteraturvetare, och han är försiktig med fakta.

Försättsbladet till Petrarcas egen kopia av Virgilius Aeneiden. Det målades på hans uppdrag av vännen Simone Martini 1336. De båda välklädda ynglingarna kanske föreställer Francesco själv och hans bror Gherardo som unga.

Petrarca var en mycket fascinerande personlighet. Poet, essäist, brevskrivare, retoriker, filolog, han var sin tids absolut främste kännare av den romerska antikens litteratur. Hans inställning till den gamla litteraturen var banbrytande och vi är honom stort tack skyldig för hans ihärdiga arbete med att samla, kopiera och förmedla Europas äldsta litteratur. En komplicerad, mångsidig man, ständigt i rörelse både i tanken och rent fysiskt, han flyttade runt mellan furstehoven i Sydfrankrike och Norditalien, band aldrig upp sig till någon eller något. Visst, han levererade insmickrande orationer till de herrar han stod i tjänst hos, också på 1300-talet var det nödvändigt för en författare att sälja sig för brödfödan. Det fanns ju ingen massmarknad för litteratur och varje enskild bok var en hantverksprodukt. Men han vägrade att inordna sig, bröt alltid upp, bröt egen mark.

Han föddes 1304 i exil och han befann sig hela livet mer eller mindre i exil. Hans far, jurist från Florens, var tvungen att fly till Avignon av politiska skäl. Modern dog när han var i tonåren, han var 22 när fadern dog. Hemlös och utan tillgångar eller en familj som kunde backa upp honom, var han helt hänvisad till sin egen förmåga att skapa vänskapsband och hitta välgörare. Han var bra på det, hade många vänner och lyckades ta sig in i mäktiga kretsar. En stor del av livet levde han på nåder, ur hand i mun, först som gammal hade han uppnått berömmelse och aktning nog för att kunna skaffa sig ett eget hem. Han dog dagen innan sin 70-årsdag i Arqua utanför Padua. Jag tror att hans rotlöshet bidrog starkt till att forma mannen som vi kallar ”renässansens fader”. Han stod i ingången till den tid då människan började utforska sig själv och inte längre inordnade sig i stela, dogmatiska tankesystem.

1300-talet var ett dramatiskt sekel – den feodala strukturen började spricka i fogarna, det var ständiga stora och små strider mellan feodalfurstar, blodiga, våldsamma och grymma. Småkrigen kulminerade i 100-årskriget mellan den engelske och franske kungen. Både land och stad härjades av herrelösa eller tillfälligt inhyrda knekthopar. En lukrativ inkomstkälla för arbetslösa soldater var att plundra och terrorisera landsbygden och belägra städer för lösen. Digerdöden slog till i mitten av seklet, den var en katastrof som ingen kunde fly från. Francesco som reste mycket, blev ofta stoppad av strider och faror och fick ibland smyga i skydd av mörkret. Vi ett par tillfällen var han tvungen att byta mecenat för att inte bli insyltad i konflikter mellan adelssläkter. Hans liv var äventyrligt och mångskiftande och det finns en mängd färgstarka anekdoter som skulle kunna ge stoff till t.ex. en fantastisk TV-serie! (Jag hoppas dock att den aldrig görs, man skulle förmodligen falla för frestelsen att bygga upp den kring hans kärleksaffär med en viss Laura – det vore förskräckligt om det blev en romantisk komedi.)

Bishop skriver att Petrarcas olika levnadstecknare har försökt hitta nyckelord som kan fånga hans karaktär: Någon menar att det är ”kärlek”- hans passionerade och varma väsen, andra har försökt med ”rastlöshet”- hans ständiga uppbrott, ”förgänglighet” – den alltid närvarande känslan av tidens flykt, ”smärta” – hans kamp mot alla själens demoner, ”misslyckande” – hans ständiga oro för att inte leva upp till samtidens, men framförallt eftervärldens, krav. Rädslan för att bli bortglömd. Bishop vill använda epitetet ”introspektion” och syftar på att han var den förste författaren i historien som har ägnat sig åt att analysera sin egen karaktär och beteende. Nyckelorden är ”Jag, Francesco”. Hans gigantiska självporträtt gör att vi lär känna honom lika bra eller tom bättre än våra närmaste vänner.

Mycket litet av Francesco Petrarcas verk finns översatt till svenska. Ingvar Björkeson har tolkat ett urval av Canzoniere, dvs dikterna på italienska om hans älskade Laura. Birger Bergh har översatt Secretum, på svenska Min hemlighet som är Petrarcas mest introspektiva bok, en diskussion mellan hans bättre och sämre jag om hans karaktärs svagheter. Den är bitsk, skarp, självutgivande och fantastisk läsning. Här är Svd:s recension. På antikvariat kan man få tag på Ur Francesco Petrarcas brev, Bonnier 1915, översatta av Vilhelm Ekelund. 16 brev, man får vara tacksam för det lilla! Den lilla fina volymen Sonetti som gavs ut av Radiotjänst 1955 som italiensk språkkurs för radio, svenska tolkningar av Göran O. Eriksson, finns också antikvariskt. Det är allt som finns utgivet från 1915 och senare. Frustrerande! Man skulle önska sig en rejäl utgåva med breven! På projekt Gutenberg finns Sonnets, Triumphs, and other Poems på engelska.

Det finns faktiskt en gammal Petrarca-biografi på svenska: Fredrik Wulff, En svensk Petrarca-bok till jubelfästen, 1905. Jag har bibliotekets 100-åriga exemplar här hemma, skör, gulnad. Den är väldigt gammal och ganska urdålig! Standardverket på engelska och en av Bishops viktigaste källor, är Ernest H. Wilkins, Life of Petrarch (1961).

Jag kommer att återkomma till vännen Francesco Petrarca! ”Stay tuned”, som Morris Bishops landsmän säger!

Illustrationerna (utom Virgilius) kommer från ett mycket vackert 1300-talsmanuskript som finns på Heidelbergs universitetsbibliotek och på nätet som faksimil, Codex Manesse . Det är en samling av trubadursånger som upptecknades i början av 1300-talet. Får kopieras på de villkor som anges i Creative Commons. (Generöst!) Möjligtvis kände Petrarca till manuskriptet genom sin gode vän från Belgien, Lodewyck Heyliger som var musiker. Petrarca spelade själv luta och sjöng gärna.