Året 1853 hade Clara och Robert Schumann varit gifta 13 år, de bodde med de sju barnen i Dusseldorf. Robert var anställd som stadens musikdirektör, ett arbete som han under året fick allt svårare att utföra på grund av sitt svåra psykiska lidande. Han var djupt depressiv. Till Claras stora förtvivlan ledde hans sjukdom till att han blev uppsagd. Den stora familjen blev sedan helt beroende av hennes inkomster som koncertpianist, hon var en av sin tids mest hyllade pianister. Trots sjukdom genomförde paret en koncerttur i Holland under året.

Clara Schumann hade en produktiv tid – hon var en flitig komponist även om bekymmer och arbete med barn och hushåll tog det mesta av hennes tid.

”Att komponera bereder mig stort nöje…ingenting kan överträffa glädjen att skapa , om så bara för att man får timmar då man kan glömma sig själv och leva i en värld av ljud.”

—Clara Schumann.

”Clara har komponerat en serie småstycken som visar ett musikaliskt och känsligt gení som hon aldrig har uppnått tidigare. Men att ha barn och en make som alltid lever i ett fantasivärld går inte ihop med att komponera.
Hon kan inte arbeta med det regelbundet och jag störs ofta av tanken på hur många enastående idéer som förloras på grund av att hon inte kan utveckla dem.”

—Robert Schumann 

.
En rad av hennes kompositioner publicerades det här året. Här spelar Cristina Ortiz Romans i A moll:

.

1853 år komponerade hon också Tre romanser för violin and piano. (Följ länken – det är mästerverk!) Hon dedicerade dem till violinisten Joseph Joachim, som hon ofta spelade tillsammans med.

Samme Joachim hade i början av 1850-talet mött en ung mycket lovande kompositör och violinist, Johannes Brahms, som han övertalade att uppsöka paret Schumann i Dusseldorf. I september -53 blev det av. Robert Schumann var djupt imponerad av Brahms musik och skrev en artikel om honom i Neue Zeitschrift für Musik. Genom Schumanns stöd fich Brahms karriär en flygande start.

”Han har kommit, den unge man, vid vars vagga gracer och hjältar hållit vakt”

Johannes blev mycket fäst vid Clara, en vänskap som, trots åldersskillnad och Claras ställning som maka och mor, utvecklades till hängiven förälskelse. Johannes bodde under flera år av och till hos familjen Schumann.

I augusti 1853 publicerades Brahms’ Piano Sonata No.3 in F Minor. Helene Grimaud spelar här den passionerade tredje satsen:

.
Robert Schumann komponerade Introduktion och koncert för piano och orkester, op. 134, det här året. Det var ett av hans sista verk. Han dedicerade det till Johannes Brahms.

.
Ett halvår senare drevs Robert av en ångestattack ut ur huset under ett häftigt regnväder, ner till Rehn där han försökte dränka sig. Han räddades men var tvungen att tillbringa sina sista två år på sinnessjukhus. Han dog i juli1856.

Johannes och Claras djupa vänskap bestod. Hans kärlek till henne varade flera decennier.  I brev till Clara från maj 1856 skriver han:

„Meine geliebte Clara, ich möchte, ich könnte dir so zärtlich schreiben, wie ich dich liebe, und so viel Liebes und Gutes tun, wie ich dir’s wünsche. Du bist mir so unendlich lieb, dass ich es gar nicht sagen kann. […] Deine Briefe sind mir wie Küsse.“

(Min älskade Clara, jag ville kunna skriva till dig med samma innerlighet som jag älskar dig, och vara lika god och kärleksfull mot dig, som jag önskar. Du är mig så oändligt kär, att jag alls inte förmår uttrycka det. /…/ Dina brev är som kyssar.)

Vi vet inte om Clara besvarade hans kärlek. En kärleksaffär mellan dem var naturligtvis helt omöjlig. Claras rykte skulle ha ruinerats, hon skulle inte ha haft någon möjlighet att försörja sig och sina barn om något sådant hade kommit ut. Hon levde länge, ett liv som innehöll både sorger och skapande. Fyra av hennes åtta barn dog före henne, en av sönerna på sinnessjukhus liksom sin far. Hon arbetade hela livet som koncertpianist, den sista koncerten gav hon1891.

Clara Schumann dog 76 år gammal i maj 1896.

* * * *

Det börjar bli dags att avsluta den här serien om romantiken. Jag ska försöka få till ett inlägg om den gotiska romanen också innan jag byter tema. Kanske Brontë, kanske Shelley. Vi får se.

PS: Jag hittade en CD med musik av alla tre kompositörerna och Ann-Sofie von Otter och den eminenta pianisten Hélène Grimaud: Reflexions. Vad mer kan man önska sig!

”reflects the close personal and musical relationship between Robert Schumann, his wife Clara, and their friend Johannes Brahms”