Nog känner man en stark doft av sommar när man hör de här två fantastiska musikanterna! Och visst behöver vi det väldigt mycket en sån här isande kall marsdag!
Kategoriarkiv: musik
Till er som det regnar på …
Notering
Regn är inte alltid tråkigt!
Inte bara sex & drugs — bebop också
Följ med till Birdland nyåret 48-49! D.v.s. vi följer med Sal, alias Jack Kerouac och Dean, alias Neal Cassidy:
Dean och jag var och lyssnade till Shearing mitt under den långa, galna helgen. Stället var tomt på folk, klockan var tio, vi var de första gästerna. Den blinde Shearing kom in och leddes vid handen till pianot. Han var engelsman med distingerad utstrålning: vit stärkkrage, ganska kraftig, blond, med en skir atmosfär omkring sig av engelsk sommarkväll, som blommade ut i den första porlande vackra låt han spelade medan basisten lutade sig uppmärksamt mot honom och höll tempot. Trumslagaren, Densil Best, satt orörlig förutom att handlederna snärtade fram accenter med visparna. Och så började Shearing att svänga; ett leende trängde fram i hans extatiska anlete, han började gunga fram och tillbaka på pianostolen, långsamt först; sen gick de över i dubbeltempo, han började gunga hastigare, vänstra foten flög upp för varje beat, halsen började vrida sig hit och dit, han böjde ansiktet ner mot tangenterna, den välkammade frisyren upplöstes, han började svettas. Shearing började spela blockackord; de vällde fram ur pianot i ymniga flöden, man fann det märkligt att karln hann med att forma dem. De gungade och svängde som havsvågor. ”Go ropade folk. Dean svettades; svetten rann ner innanför kragen. ”Nu är han hemma! Nu är han lös! Gamle Gud! Gamle guden Shearing! Yes, Yes! Yes!”/… /
… detta var hans storhetstid, innan han blev sval och kommersiell.
ur On the road, början av del två, Jack Kerouac
.
Youtube-videon är litet fusk, inspelat 1955. Stämningen är i alla fall rätt.
Nedanstående film visar en svalare Shearing, det är inspelat så sent som 1987, men vackrare kan det nästan inte bli:
Det här är de musiker som Sal och Dean lyssnade på den där kvällen, originaluppsättningen av George Shearing Quintet.:
Sedan drog de iväg söderut mot träsken i Louisiana. Bildliga och faktiska träsk.
Pianomästare
Notering
Harmonies du soir av Liszt spelades i den vackra galjonshallen på marinmuseum här i Karlskrona i går kväll. Vid pianot satt Julius Kim, Koreas främste pianist. Hans fingrar dansade balett över tangenterna; ibland lät det som om han hade 20 fingrar. Precision och stor känsla. Han drar 1000-hövdad publik hemma i Söul, här var vi en liten grupp på ca 100 som hörde honom. Vi är så glada att Peter Jablonsky, som är konstnärlig ledare för Carscrona Chamber Music Festival lockar hit sina fantastiska vänner.
Musik x text
Ur Johannesevangeliet:
Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en på varje soldat. De tog också långskjortan, men den hade inga sömmar utan var vävd i ett enda stycke. De sade därför till varandra: ”Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som skall ha den.” Ty skriftordet skulle uppfyllas: De delade upp mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.
Det var vad soldaterna gjorde.
Johannespassionen uppfördes i Trefaldighetskyrkan i förrgår kväll av sex fantastiska sångare och Rebaroque på barockinstrument. Bach var ett geni! Hade han levt idag skulle han ha skrivit musikaler som dragit fulla hus. Men till saken, vid den passage, som jag har citerat ovanför, hajade jag till. Det är ju exakt samma motiv som i Yan Lis dikt, som jag länkade till förra veckan! Dikten handlar om en offentlig avrättning i Kina:
/…/
På håll såg det ut som om soldaterna exercerade när de gav sig av i trupp
och folket vällde in över liken som en flodvåg
Var det så många som ville ta hand om kropparna?Efter bara en minut
drog sig tidvattenvågen tillbaka
och lämnade fem rena nakna kroppar
att återförenas med naturenKläderna
gick fortfarande att använda
Det är märkligt hur texter kan berika varandra över stora avstånd i tid och rum. Förmodligen beskriver Johannesevangeliet hur det faktiskt gick till vid avrättningar. De avrättades kläder var en slags bonus till soldaterna i den romerska vaktstyrkan; de var nog inte särskilt väl avlönade. Liksom i Yan Lis dikt var bödlarna också offer; för fattigdom.
PS: Besöket av Rebaroque och alla andra eminenta musiker i Karlskrona just nu är i anledning av Lyckå Kammarmusikfestival som pågår hela veckan. Ett semestertips för muskälskare. Festivalen går av stapeln varje år den här tiden när vår stad är som vackrast.
.
Trollflöjt utan trolleri
I går kväll fick jag chansen att se sista föreställningen av Trollflöjten på Göteborgsoperan. Det är så sällan jag får tillfälle att gå på opera, så förväntningarna var i taket, men jag blev litet besviken.
Fantastiska sångare (Karolina Andersons Nattens Drottning!), underbart lekfullt och dramatiskt musciserande från orkestern, ovanligt bra skådespeleri för att vara opera (Marcus Schwartz’ Papageno!) och Trollflöjten är ju best of the best, essensen av Mozarts espri och skicklighet – men jag kände mig inte förtrollad. Jag tyckte inte om scenografin, trots kreativ ljussättning och snurrande på vridscener. Det var för tjusigt, inga häpnadsväckande eller burleska effekter. Det blir enformigt med samma ganska tråkiga dekor genom hela operan. Jag vill att Trollflöjten ska vara fyrverkeri, trolleri, fantasteri och fyllt av poesi.
Enstaka scener var bra, mycket bra, framförallt på grund av kombinationen av skicklig gestaltning och ljuvlig sång: När Papageno och Papagena var på scen lyfte stämningen – det var roligt. Ballettens fåglar var hur bra som helst, och kören, vilken klang! Aldrig tidigare har jag sett Nattens drottnings aria göras så att man faktiskt förstår vad hon sjunger om – det var glänsande, säkert, nyanserat!
Självfallet är rätt jag rätt nöjd andå; operakvoten är påfylld. - Nu ska jag ut på museirunda.
PS: GP har en artikel av Lisbeth Larsson om ”Ett eget rum”. Det ska studeras under nästa fikapaus!
Det här är en sång för mig …
(Men jag kommer att heja på Loreen ikväll!)
Emily Dickinson-feber
En duns i brevlådan – det var Emily and I, Sofie Livebrants fina skiva med 12 Dickinsondikter; förpackad i en liten bok på 50 sidor med dikterna i orginal och nyöversättning av Ann-Marie Vinde, texter om Emily och Sofie och reproduktioner av Lerin-akvareller. Jag har lyssnat om och om igen.
Sofie Livebrants tonsättnngar är geniala – i mjuk folkviseton tolkar hon dikterna ”rakt upp och ner” utan krusiduller, hennes röst är böjlig, ibland klar och ren ibland sträv. Känsligt ackompanjerat av hennes egen gitarr och Johan Lindström på slagverk och diverse instrument. Lisa Rydberg är med på ett spår med sin fiol.
Besök Sofie Livebrandts fina hemsida! Man kan lyssna, smygläsa boken, se turnéprogrammet, mm.

Min favorit (det är nästan omöjligt att välja):
Heart, we will forget him!
You an I, tonight!
You may forget the warmth he gave,
I will forget the light.When you have done, pray tell me
That I my thoughts may dim;
Haste! lest while you’re lagging.
I may remember him!Hjärta! vi glömmer honom!
Du och jag – ikväll!
Du får glömma värmen som han gett -
jag tänker glömma ljusetVar snäll och säg till när du är klar,
så att jag strax kan börja!
Skynda dig, så att jag inte
kommer ihåg honom, medan du sölar!
Jag förutspår en Emily Dickinsson-feber! Hoppas att bokhandlarna har laddat upp med t.ex.:
En flod flyter mot dig, övers. Ann-Marie Vinde, Bokverket eller
The Collected Poems of Emily Dickinson m förord av Rachel Wetzsteon (Barnes & Noble Classics Series) Standardutgåvan, den kompletta.
Fotnot: Emily DIckinson skrev sina dikter i versmåttet ”common meter” (på svenska ”ballad”) eller varianter av det. Många engelska och amerikanska folkvisor, hymner och annan äldre poesi använder balladformen. Det är nog ingen slump, det är en form som passar den engelska språkmelodin perfekt och är mycket lätt att sjunga. En hel del svenska visor och psalmer använder samma meter. Mer om detta hos Poemshape.
På ungdomens dag
Jag är en smula betagen i Clara Schumanns musik. Det kan lätt bli så när man har anledning att fördjupa sig – plötsligt hör man något speciellt som man aldrig har uppmärksammat förut. Hon var bra, kort sagt!
17 år gammal komponerade hon sin pianokonsert i a-moll. Den uruppfördes i Leipzig två år senare. Felix Mendelsson dirigerade, Clara Schumann satt vid flygeln.
Bilden länkar till sista satsen, ett glatt och pampigt stycke, Allegro non troppo. Det tycker jag passar för Valborgsmäss!
(Dessutom var hon mycket vacker!)
Paret Schumann och vännen Brahms
Året 1853 hade Clara och Robert Schumann varit gifta 13 år, de bodde med de sju barnen i Dusseldorf. Robert var anställd som stadens musikdirektör, ett arbete som han under året fick allt svårare att utföra på grund av sitt svåra psykiska lidande. Han var djupt depressiv. Till Claras stora förtvivlan ledde hans sjukdom till att han blev uppsagd. Den stora familjen blev sedan helt beroende av hennes inkomster som koncertpianist, hon var en av sin tids mest hyllade pianister. Trots sjukdom genomförde paret en koncerttur i Holland under året.
Clara Schumann hade en produktiv tid – hon var en flitig komponist även om bekymmer och arbete med barn och hushåll tog det mesta av hennes tid.
”Att komponera bereder mig stort nöje…ingenting kan överträffa glädjen att skapa , om så bara för att man får timmar då man kan glömma sig själv och leva i en värld av ljud.”
—Clara Schumann.
”Clara har komponerat en serie småstycken som visar ett musikaliskt och känsligt gení som hon aldrig har uppnått tidigare. Men att ha barn och en make som alltid lever i ett fantasivärld går inte ihop med att komponera.
Hon kan inte arbeta med det regelbundet och jag störs ofta av tanken på hur många enastående idéer som förloras på grund av att hon inte kan utveckla dem.”—Robert Schumann
.
En rad av hennes kompositioner publicerades det här året. Här spelar Cristina Ortiz Romans i A moll:
.
1853 år komponerade hon också Tre romanser för violin and piano. (Följ länken – det är mästerverk!) Hon dedicerade dem till violinisten Joseph Joachim, som hon ofta spelade tillsammans med.
Samme Joachim hade i början av 1850-talet mött en ung mycket lovande kompositör och violinist, Johannes Brahms, som han övertalade att uppsöka paret Schumann i Dusseldorf. I september -53 blev det av. Robert Schumann var djupt imponerad av Brahms musik och skrev en artikel om honom i Neue Zeitschrift für Musik. Genom Schumanns stöd fich Brahms karriär en flygande start.
”Han har kommit, den unge man, vid vars vagga gracer och hjältar hållit vakt”
Johannes blev mycket fäst vid Clara, en vänskap som, trots åldersskillnad och Claras ställning som maka och mor, utvecklades till hängiven förälskelse. Johannes bodde under flera år av och till hos familjen Schumann.
I augusti 1853 publicerades Brahms’ Piano Sonata No.3 in F Minor. Helene Grimaud spelar här den passionerade tredje satsen:
.
Robert Schumann komponerade Introduktion och koncert för piano och orkester, op. 134, det här året. Det var ett av hans sista verk. Han dedicerade det till Johannes Brahms.
.
Ett halvår senare drevs Robert av en ångestattack ut ur huset under ett häftigt regnväder, ner till Rehn där han försökte dränka sig. Han räddades men var tvungen att tillbringa sina sista två år på sinnessjukhus. Han dog i juli1856.
Johannes och Claras djupa vänskap bestod. Hans kärlek till henne varade flera decennier. I brev till Clara från maj 1856 skriver han:
„Meine geliebte Clara, ich möchte, ich könnte dir so zärtlich schreiben, wie ich dich liebe, und so viel Liebes und Gutes tun, wie ich dir’s wünsche. Du bist mir so unendlich lieb, dass ich es gar nicht sagen kann. […] Deine Briefe sind mir wie Küsse.“
(Min älskade Clara, jag ville kunna skriva till dig med samma innerlighet som jag älskar dig, och vara lika god och kärleksfull mot dig, som jag önskar. Du är mig så oändligt kär, att jag alls inte förmår uttrycka det. /…/ Dina brev är som kyssar.)
Vi vet inte om Clara besvarade hans kärlek. En kärleksaffär mellan dem var naturligtvis helt omöjlig. Claras rykte skulle ha ruinerats, hon skulle inte ha haft någon möjlighet att försörja sig och sina barn om något sådant hade kommit ut. Hon levde länge, ett liv som innehöll både sorger och skapande. Fyra av hennes åtta barn dog före henne, en av sönerna på sinnessjukhus liksom sin far. Hon arbetade hela livet som koncertpianist, den sista koncerten gav hon1891.
Clara Schumann dog 76 år gammal i maj 1896.
* * * *
Det börjar bli dags att avsluta den här serien om romantiken. Jag ska försöka få till ett inlägg om den gotiska romanen också innan jag byter tema. Kanske Brontë, kanske Shelley. Vi får se.
PS: Jag hittade en CD med musik av alla tre kompositörerna och Ann-Sofie von Otter och den eminenta pianisten Hélène Grimaud: Reflexions. Vad mer kan man önska sig!
”reflects the close personal and musical relationship between Robert Schumann, his wife Clara, and their friend Johannes Brahms”

