Xerxes står här bakom fadern Darius på sin tron.

Herodotos – Händel – Henriksson. Den grekiske historikern Herodotos får först ordet. Hans texter når oss genom 23 sekler, från 400-talet f.kr.

Persernas segerrike kung Dareios härskade över hela världen utom Hellas. Han led ett bittert nederlag mot grekerna vid Marathon 490 f.kr. Tio år senare hade sonen Xerxes ärvt det enorma Perserriket. Herodotos’ skildrar hur sonen skulle hämnas sin far i ett nytt fälttåg mot Hellas. Livfullt och engagerat – han börjar med alla turer innan den enorma perserhären sätts i rörelse. De främsta perserna håller rådslag och Xerxes vacklar mellan sina båda rådgivare Mardonius, krigsivraren och Artabanos, som förespråkar fred.

Xerxes:

… Jag ämnar slå en bro över Hellesponten och föra en här genom Europa mot Hellas för att taga hämnd på athenarna för allt vad de gjort mot perserna och min fader. …  Om vi underkuvar dem och deras grannar, som bebo den frygiske Pelops land, skall vi göra Persiens land till gränsland mot Zeus’ himmel. Ty solen skall då inte komma att skåda något land, som gränsar till vårt, utan när jag jämte er genomtågat hela Europa, skall jag göra alla länder till ett enda. …  På så sätt skall både de skyldiga och de oskyldiga bära vårt ok.

Så här ”sockrade Mardonois in Xerxes’ mening”:

Vad är vi rädda för? Är det någon väldig människomassa? Eller några stora penningtillgångar? …  På befallning av din fader har jag även själv tågat mot dem. …  Jag tågade ända fram till Makedonien och hann nästan ända fram till själva Athen, utan att någon ställde sig i min väg att strida.  …  fastän hellenerna bär sig dumt åt, kom de dock aldrig, då jag tågade ända fram till Makedonien, på tanken att inlåta sig i strid med mig. Vem skall väl då möta dig i strid, konung, när du kommer med Asiens härar och hela din flotta? Nej så förvägna är hellenerna ej, tror jag …

Mardonois förlöjligar grekerna. De är lättsinniga oförnuftiga och dåraktiga. Alla de andra teg och vågade inte framställa en mening utom Artabanos, som genom att han var Xerxes’ farbror, dristade sig att yttra följande:

O konung, om inte olika meningar framställs, är det inte möjligt att välja ut den bästa, utan då måste man ta den som framställs. … alldeles som vi inte kan urskilja det oblandade guldet enbart på detta självt utan att först upptäcka dess halt när vi river det mot annat guld.

Kärnpunkten i Artabanos resonemang är att Hellesponten måste forceras – även om man bygger en bro, kan den ju lätt förstöras och då blir hela perserhären instängd i fiendeland. Han avråder därför, trots att hellenerna är numerärt mycket underlägsna.

Du ser hur gud låter blixten slå ner på de högsta varelserna och inte låter dem yvas, men de små retar honom inte till vrede. Du ser hur han kastar sina åskviggar alltid just mot de högsta husen och de högsta träden. Ty gud älskar att bräcka allt som vill växa för högt. …  Ty gud tillåter ingen annan än sig själv att vara stolt. Överilning i vilken sak som helst föder felsteg, varur svåra olyckor brukar komma. Men i återhållsamhet ligger fördelar, som kanske inte genast faller i ögonen …

Vidare vänder han sig mot Mardonois och varnar honom för att förtala grekerna – det kan förleda kungen till ett felaktigt beslut:

… nedsättande förtal är ett svårt ont. Där är det två som gör orätt och en som förorättas. Ty baktalaren gör orätt genom att anklaga en frånvarande, och även den gör orätt, som låter intala sig något innan han lärt känna det verkliga förhållandet. Men den frånvarande lider dubbel orätt, genom att förtalas av den ene och genom att betraktas som en dålig människa av den andre.

Xerxes brusar upp mot Artabanos: ”… du är min faders broder. Detta räddar dig från att få den lön som du förtjänade att få för dina dåraktiga ord”. Men i ensamhet under natten grips han av ruelse. Dagen därpå säger han:

Perser, tillgiv mig, att jag nu hastigt ändrat mening. Jag har ännu inte nått fram till min själs högsta mognad, och de, som rådde mig att fatta mitt beslut, lämnar mig inte ett ögonblick i fred. Då jag hörde Artabanos’ mening, brusade mitt ungdomliga sinne upp, så att jag for ut mot honom, en äldre man, med hårdare ord än som passade sig.

Världens härskare gör en pudel! Och perserna gladde sig över att slippa tåga mot Hellas.

I sin historiebok breder Herodotos ut sig över flera sidor om Xerxes tvekan. Han drömmer, får syner – den store historieberättaren ges tillfälle att excellera i argumentationskonst och träffande metaforer. En antik dokusåpa med många turer. Han för båda sidors talan på ett påfallande modernt sätt, och hans förmåga att skildra konflikten ur persernas, den grekiska arvfiendens, synvinkel är anmärkningsvärd. Han var ändå hellensk patriot, uppväxt i det av perserna ockuperade Helikarnassos.

När jag skriver detta har jag radioprogrammet ”Konflikt” i ena örat. Man diskuterar konsekvenserna av den senaste FN-rapporten om Irans eventuella innehav av kärnvapen. Det uppstår en märklig resonans mellan Herodotos’ text och orden jag hör. Hans Blix som en nutida Artabanos (?). En tanke – vem/vilka är Mardonois? Och vem bär, lika envist som Herodotos, upp strävan efter opartiskhet och mångsidighet? För 2300 år sedan fanns, precis som idag, en överlägsen stormakt som, precis som idag, verkade stå vid slutet av sin era.

Naturligtvis var inte Herodotos med vid persernas rådslag – hans Historia är fiktion med verklighetsbakgrund. Xerxes fanns dock, han korsade Hellesponten 4 år innan Herodotos föddes. Den är fängslande läsning, bitvis mycket rolig. Frågan är om någon annan historiker har varit bättre på att berätta historier.

Herodotos, Historia, Norstedts 2004, översatt av Claes Lindskog, förord av Sture Linnér.