En ny dag genomtindrad. Ljuset varken bär eller brister.
Ur mörkret gror ett fjäll, finner sin form.
Plogbilen klämmer sitt slamrande eko mellan fjällsidorna.
Stunder stilla som minusgrader. Och inte så mycket som ett
musfjät på trappan.
En morgonkråkas ensamhet …
(I mörkertiden är det sällskap också i kråkan.)
Ur Mellan husen, bilder från lofoten
Jag är hemma hos mor och far, bläddrar i mors konstböcker. Han är inte bara en gudabenådad akvarellist, Lars Lerin, han kan skriva också. Boklistan är imponerande.
Såg ni senaste ”Kobra” på SVT1? Man berättade om Vivian Meier — ett märkligt livsöde. Hon var en passionerad amatörfotograf som tog fantastiska bilder. Många, en rulle om dagen ungefär. Hon skildrade främst New York och Chicago under 50- och 60-talet, publicerade inte en enda bild utan försörjde sig som barnjungfru i rika familjer. Hennes bilder hittades av en slump på en auktion av John Maloof som gudskelov insåg vilken skatt har hade kommit över.
Det finns naturligtvis en hemsida där man kan läsa hela historien och se något av hennes verk.
Här är ett av många självporträtt (från flickr).
Alla hennes bilder rymmer en historia, det är omöjligt att inte börja undra och fundera. Alla handlar på ett eller annat sätt om människor.
Att komma till Göteborg är för mig att komma hem. Det var viktiga år i livet, 60 – 70-talet, då jag bodde där. Att flanera längs Haga Nygata en regning försommardag känns ljuvt vemodigt . Gamla Haga går att känna igen trots att det har blivit en av Göteborgs finare stadsdelar. Då stod striden om varje hus som hotades av rivning, stadsdelen sjöd av liv. Det fanns allaktivitetshus, många av de nya politiska rörelserna hade sin hemvist här – vänsterns alla schatteringar, kvinnorörelsen, miljörörelsen. De flesta hus finns kvar, en och annan butik och restaurang går att känna igen. Välkommen till Haga Nygata!
(Klicka för bildspel)
Keramikpottor vid hörnet Haga Nygata – Landsvägsgatan
Det finns kaféer i varje hörn – här är det första
Vackra gamla stiftelsehus …
… här ville man bo!
Längst till vänster låg fram till mitten av 80-talet Kvinnobokhandeln Bröd och Rosor, som jag hade äran och nöjet att vara en del av
Idag säljs det läckra praliner här – Bräutigam hette en gång Göteborgs flottaste wienerkafé med pianist och allt. Men det låg inte i Haga.
Vi kikar in på härligheten!
Observera Göteborgsvitsen – med ett kontokort hyr man en cykel för liten peng och ställer den sedan tillbaka i något av alla ”Styr-och-ställ”-ställen.
Det var länge sedan jag såg en postiljon på cykel.
Världens största kanelbullar?
Läderbutiken finns kvar …
… säljer fortfarande näbbstövlar …
… och mysiga alpackasockar!
Det var inte så lätt att lotsa hela gänget förbi leksaksaffären.
Affisch för cykelfestival!
Glittrig antikaffär
Här i slutet av Haga Nygata vid Sprängkullsgatan, låg ”Mosters” som hade de bästa mackorna.
På andra sidan Sprängkullsgatan, på Haga kyrkoplan står Charlotte Gyllenhammars monument över Raoul Wallenberg.
Baksidan av Göteborgs gamla Stadsbibliotek som har renoverats pietetsfullt och nu är en del av Göteborgs Universitetsbibliotek.
Jag fick smyga in i den vackra läsesalen – här är det tyst!
Handelshögskolan på andra sidan Vasagatan – här våndades jag i 4 år.
Bilden kommer från den fantastiskt vackra utställningen i Pilane på Tjörn 2009. Jaume Plensa heter skulptören. Han är representerad på deras utställning i år igen. Jag hoppas få se den snart – min semester börjar nästa vecka!
Stagnelius , Goethe och Shelley åker in i bokhyllan och tillbaka till biblioteket igen. Under hela våren har jag läst romantisk poesi och texter om romantiken. Det har varit intressant, svårt, förbryllande men också ibland en stor njutning. Jag har lärt mig tycka om dem litet mer, romantikerna. — John Keats! Tänk att ha levt så länge och inte ha hittat hans dikter förrän nu! Stagnelius däremot står jag nästan lika främmande inför som tidigare. Jag ”förstår” honom kanske litet bättre i någon litteraturvetenskaplig mening, men jag förstår fortfarande inte.
Det var en fascinerande tid, det sena 1700-talet och början av 1800-talet, industrialisering, urbanisering, den framväxande medelklassens tid. Det nya borgerskapet var romantikernas läsare. De behövde en litteratur som opponerade mot det gamla enväldets gränser och slog sönder stela aristokratiska former. Romantikerna var radikala, några var revolutionära. De spelade en viktig roll i den liberala frihetsrörelsen. Ett nyckelord för epoken var: Jag! Man krävde plats för subjektet, ville befria själen från yttre tvång. Också en dikt som handlar om näktergalens sång eller kärlekens väsen bar på detta sprängstoff genom att den hävdade vars och ens rätt att efter egen vilja och förmåga känna, se, uppleva — leva.
Jag har skrivit om Goethe, Stagnelius, Julia Nyberg, Charlotte Smith, Keats och Mary Shelley. Vi har lyssnat på musik av Schubert, paret Schumann och Brahms. Men det har bara varit ett kort besök i romantikens värld. Flera av de stora har jag knappast ens nämnt: Schiller, Hölderlin, Byron, Coleridge, Blake, Almqvist, Tegner, Geijer …. Det finns stor diktning att återkomma till.
För er som vill fördjupa sig har jag hittat en TV-serie från BBC, ”The Romantics” av Peter Ackroyd. En storsatsning om de brittiska romantikerna. Programmen presenterar hela kontexten, tiden, händelserna, idéerna.
De finns på You Tube:
Bara en dikt till, en mycket intressant dikt av Lord Byron, Darkness. (Kanske är det litet synd att avsluta i så dyster stämning men det finns en djup optimism i det faktum att dikten faktiskt skrevs och finns kvar. – När livets svåraste sidor förvandlats till litteratur, då har man kommit ut på andra sidan mörkret. Den skrevs under den mörka sommaren 1816 då hela norra halvklotet plågades av sviterna efter den indonesiska vulkanen Tamboras förödande utbrott året innan. Molnet av aska och svavelsyra sänkte temperaturen, det blev mörkt och kallt, hungersnöd — och ingen i Europa förstod varför.
Nej, det går inte an att sluta så – det får bli en entusiastisk strof till ur Det eviga av Esaias Tegner från 1810. Den dikten skulle kunna vara en programförklaring för romantiken.
Har ni sett programmet ”Konsten berättar”? Korta, inspirerade reflexioner kring en tanke om konst. —Sådana bloggposter skulle jag vilja (kunna) skriva.
João Cabral do Melo Neto, delstaten Pernambucos store poet har skrivit en dikt om floden Capibaribe, som rinner upp djupt i inlandet i nordöstra Brasilien och möter havet i miljonstaden Recife. Dikten heter Den fjäderlösa hunden (O Cão Sem Plumas). Den är en mycket realistisk men ändå poetisk skildring av den slamrika, mörka floden med sina lerbankar, bitvis täckt av vattenväxter. (Man kan följa den i google-maps!) Den flyter makligt förbi palats och kåkstäder, genom människors liv.
Dikten är lång, jag har klippt några strofer. Det är en mäktig och rik dikt, djupt gripande. Jag har läst den några gånger och är berörd.
Svensk översättning av Lasse Söderberg ur Lyrikvännen 1/12, den brasilianska texten från poesia.net. Bilder från Google-maps.
A cidade é passada pelo rio
como uma rua
é passada por um cachorro;
uma fruta
por uma espada.
En flod går genom staden
som en hundvalp
över en gata,
som ett svärd
genom en frukt.
Aquele rio
era como um cão sem plumas.
Nada sabia da chuva azul,
da fonte cor-de-rosa,
da água do copo de água,
da água de cântaro,
dos peixes de água,
da brisa na água.
. Sabia dos caranguejos
de lodo e ferrugem.
Sabia da lama
como de uma mucosa.
Devia saber
dos polvos.
Sabia seguramente
da mulher febril que habita as ostras.
Den floden
var som en fjäderlös hund.
Den kände inte till det blåa regnet,
inte den rosenfärgade källan
inte vattnet i vattenglaset,
inte vattnet i krukan,
inte fiskarna i vattnet,
inte vinden i vattnet.
.
Den kände til kräftorna
av rost och gyttja.
Den kände till gyttjan
lik en slemhinna.
Den måste ha känt till bläckfiskarna
Den kände säkert till
den febriga kvinnan som bor i ostronen.
Människorna skildras som en organisk del av flodlandskapet. De växer nästan fram ur landskapet.
Entre a paisagem
(fluía)
de homens plantados na lama;
de casas de lama
plantadas em ilhas
coaguladas na lama;
paisagem de anfíbios
de lama e lama.
. Como o rio
aqueles homens
são como cães sem plumas
(um cão sem plumas
é mais
que um cão saqueado;
é mais
que um cão assassinado.
Tvärs igenom landskapet
(flöt den)
med människor som placerats i gyttja
med hus av gyttja
som placerats på öar,
som koagulerat i gyttjan,
ett landskap med amfibier
av gyttja och gyttja.
.
Liksom floden
är dessa männisor
som fjäderlösa hundar
(en fjäderlös hund
är mer än en utplundrad hund
är mer
än en avlivad hund.
Floden möter havet i ett delta, genom laguner.
(Como o rio era um cachorro,
o mar podia ser uma bandeira
azul e branca
desdobrada
no extremo do curso
— ou do mastro — do rio.
(Eftersom floden var en hundvalp
kunde havet vara en flagga
blå och vit
vajande
i flodmynningen
eller högst upp på dess mast.
Uma bandeira
que tivesse dentes:
que o mar está sempre
com seus dentes e seu sabão
roendo suas praias.
En flagga
som kunde ha tänder
ty havet har alltid
sina tänder och sin tvål
att gnaga stränderna med.
O mar e seu incenso,
o mar e seus ácidos,
o mar e a boca de seus ácidos,
o mar e seu estômago
que come e se come,
o mar e sua carne
vidrada, de estátua,
eu silêncio, alcançado
à custa de sempre dizer
a mesma coisa,
o mar e seu tão puro
professor de geometria).
Havet och dess rökelse,
havet och dess syror,
havet och dess syrors mun,
havet och dess mage
som äter och äts,
havet och dess kött
glasartat som en staty
dess tystnad upnådd
till priset av att alltid säga
en och samma sak,
havet och dess högst rena
professor i geometri.)
Primeiro,
o mar devolve o rio.
Fecha o mar ao rio
seus brancos lençóis.
O mar se fecha
a tudo o que no rio
são flores de terra,
imagem de cão ou mendigo.
. Depois,
o mar invade o rio.
Quer
o mar
destruir no rio
suas flores de terra inchada,
tudo o que nessa terra
pode crescer e explodir,
como uma ilha,
uma fruta.
Först
ger havet floden tillbaka.
Havet utestänger floden
från sitt vita lakan.
Havet sluter sig
för allt som i floden
är blommor av jord,
bilden av hund eller tiggare.
.
Därefter
invaderar havet floden,
Havet
vill
fördärva floden
dess blommor av svullen jord,
allt det som växer på denna jord
kan växa och springa sönder
som en ö,
en frukt.
Jag hittade den här dokumentärfilmen som är inspirerad av Den fjäderlösa hunden. Tyvärr är kvalitén inte 100%, men den är så bra, en kongenial tolkning i bild och musik av João Cabrals dikt – och så vacker.
Filmens upphovskvinna heter Kátia Mesel, den är inspelad 1997. Geraldo Azevedo har gjort musiken. Ljudspåret består av sång och recitation ur O Cão Sem Plumas . (Jag har bytt till en annan, kortare version av filmen än den som fanns här tidigare.)