Om kvinnliga sjömän

Var på en koncert i Marinmuséets vackra galjonshall denna regniga lördagseftermiddag. Ingrid Kaijser: Kvinnliga sjömän - finns dom?Per Tengstrand spelade Mozart, Beethoven, Schubert – mycket känsligt och nyansrikt. Efteråt gick jag ett varv genom museishopen, slötittade och (!) får ögon på en bok: ”Kvinnliga sjömän – finns dom?”. Ett gammalt minne börjar röra sig i bakhuvudet; var det inte någon kvinnlig forskare som för länge sedan ringde och frågade om min tid som sjöman? Visst skrev jag ihop något och skickade till henne? Jag bläddrar litet, boken är full av citat. Och – jo – det här är väl mina ord:

När jag läser igenom min text inser jag att det är just ett sjökvinnoliv jag har skrivit om. Jag har hållit mig hårt till den vinklingen. Jag hade kunnat skriva en berättelse om ett sjömansliv också. Det hade blivit delvis en annan historia, också den sann

Det var omtumlande att plötsligt stöta på sitt gamla sjömansliv – som att bli ”teleporterad” till 80-talet och till något maskinrum därute på havet.  Och att läsa sina egna ord i tryck! Jag hade totalt glömt det där telefonsamtalet och det jag skrev – det är en ren slump att jag hittade boken. Sent omsider, måste man säga, den kom ut redan 2005.

Litet senare satt jag och läste över en bit mat på en krog men fick ge upp efter en stund – tårarna började trilla. Jag blev så rörd och så stolt över att få vara med i en så fin bok och för att någon har lagt ner så mycket möda på att berätta om oss. Till min förvåning är minnena från den tiden fortfarande starka. Det är faktiskt 20 – 30 år sedan. Det är starkt att möta de andra tjejerna, vi träffades ju nästan aldrig därute eftersom vi var så få. Det är lätt att känna igen sig också i deras berättelser trots skillnad i ålder och jobb.

maskin

Ingrid Kaijser, som forskaren och författaren heter, gjorde en grundlig undersökning – boken bygger på 57 intervjuer av kvinnliga ombordare. Dessutom har hon fått brev, mejl och dagböcker. Jag har bara hunnit läsa litet här och där men får intrycket av en mycket väl genomarbetad och levande skriven skildring av en liten grupp kvinnor med speciella erfarenheter. Hon vet vad hon skriver om, jag har hittills inte hittat något faktafel eller fel teknisk term, sådant är viktigt. Det är också en vacker bok med fina illustrationer, både teckningar och foton. Hon har med rätta, blivit prisbelönad för den.

Boken finns i handeln och på större bibliotek.

styrman

Ett till citat. Maskinist, f 1957:

När man lever med så mycket män i en manlig miljö verkar det mycket enklare om man tar till sig det här manliga och man liksom, utplånar sin egen kvinnlighet. Men jag har varit mycket noga med och är fortfarande noga med att behålla min kvinnlighet, att inte förlora den på vägen någonstans för det var väldigt lätt att man gjorde det.

Maskinist, f 1948 (gissa vem det är!) skriver:

Att höra en stor långslagig, direktkopplad tvåtaktsdiesel dra igång … det är många ton stål som sätts i rörelse … ett djupt rytmiskt rytande … jag älskade mitt jobb.

Tack, Ingrid Kaijser!

5 små böcker

Som kanske någon läsare har noterat har jag varit på resa – tre veckor i Venedig; två veckor deltog jag i en kurs i italienska. I resedagboken ”Grand Tour” har jag skrivit om resan. Naturligtvis hittade jag till några bokhandlare. För en bokälskare mycket trivsamma ställen med stor bredd och djup i utbudet och där man bara säljer böcker. Inte pennor, skrivgrejor, reklamprylar, papper, etc utan bara böcker. Visserligen är Venedig ingen liten stad (dock mindre än Göteborg) och en universitetsstad och turiststad men skillnaden mot svenska förhållanden är ändå stor.

Mina kunskaper i italienska är ännu inte så djupa att jag kan läsa en text utan vidare, men med ihärdighet kommer jag väl dit så småningom. Så jag försåg mig med några intressanta småböcker:

5 små böcker

Kokböckerna med Venezianska specialiteter hittade jag i Doge-palatsets shop. Lagom svårt med ett bra lexikon och bra praktisk språkträning. Jag åt mycket god mat, fisk och skaldjur, i Venedig.

Tiziano Scarpas ”guidebok” som jag har skrivit om tidigare, är definitivt inte en vanlig turisthandledning utan en orginell kärleksförklaring till hans hemstad. Den finns också översatt till svenska. Rekommenderas till alla men naturligtvis särskilt till Venedigresenärer.

Två fynd, som jag än så länge bara kan stava mig fram i mycket långsamt:

  1. Tullia d’Aragona var en 1500-tals poet men också filosof. Hon skrev den här långa essän om den eviga kärleken och om kvinnors och mäns roller i kärleksspelet. Jag har skrivit om henne i resedagboken. Hittade boken i bokhandeln ”Libraria Goldoni
  2. Min favorit Francesco Petrarca skrev 100-tals brev. Mycket få är översatta till svenska (vilket är ett gott skäl att lära sig italienska). Så lyckan var stor när bokhandlaren i ”La Toletta Libreria” hittade denna samling av resebrev någonstans i labyrinten av bokhyllor.

I Grand Tour finns ett inlägg om La Toletta Libreria.

IMG_0394

De här mycket små böckerna hittades inte i bokhandel utan i en butik med handtryckt papper

Pensionärsläsning

Såg på biblioteket att Akademien har gett ut Illiaden och Oddyséen i Lagerlöfs gamla översättning, originalet oförvanskat. Fina band – jag gillar det anspråkslösa gråbruna omslaget. Dessutom har ”A room of my own” tipsat att det har kommit ut en ny Petrarcabok! – Både Homeros och Petrarca – det är som julafton. Har beställt till högen ”pensionärsläsning” – nu har jag 14 arbetsdagar kvar!!!

Bild

Jag firar mitt inträde i en mer lust- och lättje-fylld tillvaro med en språkresa till Venedig. Ska försöka lära mig Petrarcas och Dantes ädla språk! (Åtminstone litet turistitalienska!) Tänk er 2 hela veckor i denna förtrollande stad och sen Pompeji och Florens – jag önskade att jag fick resa i morgon! Har laddat upp med en del läsning om Venedig naturligtvis. Återkommer till det.

8e mars igen!

Jag brukar skriva något för att påminna om Internationella Kvinnodagen – så jag tar mig i kragen och blåser liv i den stackars bloggen som nästan håller på att tyna bort!

KVINNOKAMP- Glad bild av Barbro Andrén

Glad bild av Barbro Andrén – gammal affisch som jag hittat i gömmorna!

Hittade på biblioteket, så lägligt: Bland hondjävlar och bitterfittor, Kvinnokamp i litteraturen av Maria Ehrenborg. Den är alldeles färsk och, hittills, sorgligt ignorerad av recensenterna – kanske för att den kommer ut på BTJ, kanske är det ett för smalt ämne (Det skulle inte förvåna mig om kulturredaktörerna tyckte så!) Boken behandlar kvinnliga författare som slog igenom på 1970-talet burna av ”kvinnorörelsens andra våg”. En rad av dem som vi läste då:

Erica Jong svepte in som en uppfriskande stormvind och gjorde för alltid upp med hycklande förtryckande dygdighet; Marilyn French dokumenterade 1900-talets kvinnogenerationer i USA;  Fay Weldon var så drastiskt rolig; Suzanne Brøgger, chockerande skandalös och skabrös; Kerstin Thorvall trotsade modig alla konventioner; Gun-Britt Sundströms briljanta analys av äktenskap och tvåsamhet. Lisa Alther, Inger Alfvén och Anne-Charlotte Alverfors har jag ingen egen relation till, de fatsnade inte i mitt medvetande men var och är älskade av många.

Jag har inte hunnit mer än en snabbgenombläddring än. Efter en beskrivning av det historiska sammanhanget följer en presentation av varje författarskap, sist gör E. en övergripande genomlysning utifrån några temata: Självbekännelse, sexualitet, kärlek, äktenskap, moderskap, uppbrott. Det här är en viktig och användbar genomgång av skönlitteratur som jag inte tycker ska glömmas. Mycket bra underlag för bokcirklar, handbok för lärare och bibliotekarier. Men … jag, som fångades av omslagets kvinnomärke med knuten näve, mindes plötsligt kampglöden, entusiasmen, den glada och fria kreativiteten som jag tror vi upplevde som var aktiva i 70-talets kvinnorörelse. Den atmosfären finns inte i Bland hondjävlar och bitterfittor, boken är nyttig men litet tråkig, knaster mellan tänderna. Kanske finns det bibliotekarier och lärare som kan blåsa liv i texten – det behövs om 70-talets kvinnolitteratur ska hitta nya läsare. Böckerna hon skriver om är definitivt inte tråkiga!

Glad 8e mars!

Försenade kineserier

Till min stora förtret glömde jag ”Det röda fältet” på malmötåget häromdagen. (#*%&* grr … ) med ca 1/4 kvar att läsa. Det är beställd igen men jag får ta tag i en annan kinesisk författare medan jag väntar. Det blir ”Genombrottet” av Can Xue. Kom ut i original 1988 och är nyöversatt av Alexis von Sydow, Lethe.

Ur baksidestexten:

Genombrottet berättar om livet på en gata i en fiktiv stad. Dess invånare spekulerar om den mystiska Fru X. Romanen väver samman deras ändlösa antaganden till ett verk som är både en politisk liknelse och en surrealistisk fantasi.

Can Xue

Försenad julklapp

Nyss hemkommen från min vinterresa vittjar jag posthögen som har byggts upp på dörrmattan. Jag hittar, som en ljusglimt i vinterrusket, nr 6/2012 av Lyrikvännen. Det har temat nonsens och är fyllt av bubblande ordglädje! Alla de godaste nonsensrussinen utpillade ur den svenska litteraturhistorien och serverade med välkryddade kommentarer; Spirituellt nonsens av en lång rad författare, från Amqvist och Ekelöf till Ida Börjel och Joakim Pirinen, från A:lfr-d V:stl-nd till Sonja Åkesson ryms i den lilla volymen. Kan inte beskrivas, måste läsas! Kommer absolut att bli bruksläsning i livets alla skeden, kanske framförallt när det är motigt!

Vad är nonsens – det är inte parodi, inte absurdism, inte parafras, inte parodi och inte pekoral men kan vara allt detta också. Björn Sundmark försöker reda ut begreppen vilket inte är så lätt för en nästan definitionsmässigt svårfångad konstart. Nonsens är enligt SAOL ”meningslöst innehåll, struntprat” men på något underligt sätt, kan också till synes slumpmässigt staplade ord och bokstäver få ett innehåll. För att bokstavsmassan ska kunna kittla gommen på det lustfyllda sätt som vackert nonsens gör, krävs en koppling, om än aldrig så subtil, till någon erkänd genre eller form. ”… det är i balansen mellan sans och sanslöshet som spänning och kreativitet uppstår.”

Anders Mortensson skriver om de två stora nonsensskribenterna Almqvist och Ekelöf på ett sätt som lockar till att leta rätt på vad nonsens (eller ”strunt” som de kallade fenomenet) som kan finnas i bokhyllan av dessa mångsidiga författare. Här ett exempel på kvasivetenskapligt strunt av Almqvist, ur ”Svenska rim”:

Glöm ej min vän, uti din Poesi
att göra allting plastiskt.
Medsamma laga ock att allt däri
blir drastiskt.
Behandla dina ämnen ett-tu-tri-
idiosynkrastiskt.
systemets asymptoter gå förbi
rent parafrastiskt,
och utför hela din peripati
paronomastiskt,
men avhugg motståndspunkterna häri
ikonoklastiskt:
Då ska du slutligen ditt verk få si
fullt kolokvastiskt.

Fullt av underbara ord! Jag roade mig att slå upp dem jag i min okunnighet inte kunde betydelsen av i SAOL (se nedan) och konstaterar att det är min okunnighet som gör dikten nonsifierad – kanske ska den hellre kallas parodisk. Under alla omständigheter är det ett recept på hur strunt kan skapas.

Ett till Almqvistcitat: ”det är svårt, det är otroligt och obegripligt svårt, det överskrider nästan mänskliga krafter, att skriva strunt.”

idiosynkrastiskt = överkänsligt mot något, ofrivillig motvilja
peripati = peripatetiska skolan var en filosofisk skola i det antika grekland
paronomastiskt = som bygger på ljudlikhet
ikonoklastiskt = ikonoklast är en bildstormare
kolokvastiskt = hittar jag inte men kan nog härledas till kollokvium som betyder vetenskapligt samtal

nonsens

När det är som mörkast …

En ny dag genomtindrad. Ljuset varken bär eller brister.
Ur mörkret gror ett fjäll, finner sin form.
Plogbilen klämmer sitt slamrande eko mellan fjällsidorna.

Stunder stilla som minusgrader. Och inte så mycket som ett
musfjät på trappan.
En morgonkråkas ensamhet …
(I mörkertiden är det sällskap också i kråkan.)

Ur Mellan husen, bilder från lofoten

Jag är hemma hos mor och far, bläddrar i mors konstböcker. Han är inte bara en gudabenådad akvarellist, Lars Lerin, han kan skriva också. Boklistan är imponerande.

Mellan husen