Hoppat över

Bo Setterlinds diktning har jag aldrig brytt mig om. Den där slängkappan och slokhatten var avskräckande – mera fåfänga är poesi, har jag tänkt. Men i det lilla antikvariatet i Vadstena hittade jag den här. Jag är svag för vackra omslag …

Bild… och på insidan av pärmen finns en dedikation av författaren! Litet kul! Dessutom är boken jämnårig med mig. Alltså har Setterlind fått en chans.

Bland allt det litet för vackra hittar jag den här:

Tystnaden

Ingen har mött tystnaden
som den vilar i en sjö om aftonen
vi har känt på glasblå ytan
sval den bär sin vattenkula i sin hand

Ingen har sett tystnaden
som den lyser djup i våra ögon
vita svanmoln i en spegel
glider in mot land.

Kunde vara vid Vättern en klar och sval sensommarkväll.

Tiden går

Strax innanför entrén i vårt bibliotek har man i år haft miniutställningar om 1900-talets olika decennier – några få föremål, en möbel, böcker bilder musik. Vid mitt besök i fredags fastnade jag där. Temat är 70-tal och det var en ögonblicksbild ur mitt eget 70-tal jag såg. Ola Magnell och Nationalteatern, Erica Jong och Susanne Brøgger, kortkort skjortblusklänning, keramikkopparna, ryakudden … Det är länge sen.

Vad läste jag mer på 70-talet? Jag minns Ove Allanssons skildringar av sjömanslivet – bland de bästa som finns om arbetet i handelsflottan. Tillsammans med Joseph Conrads böcker om den sista segelfartygstiden och Harry Martinssons berättelser från 30-talets sjöfart, de enda trovärdiga skildringarna jag har läst av havets yrken och människor. Titlar: Resan till Honduras, Ombordarna. Han verkar vara bortglömd nu liksom den danska konstnären och författaren Dea Trier Mørch. Hennes bok Kastanjeallén är en av de vackraste skildringarna av förhållandet mellan barnbarn och mormor jag har läst. Den är illustrerad av Dea själv. Vinterbarn var en självklar present till blivande mödrar. Andra böcker av henne känns mer tidsbundna – de är så naiva i sin tro på den socialistiska rörelsen. Men de är fina tidsdokument och hon skrev bra om nära relationer.

  

Om ett halvår går jag i pension. Det är en större omställning än jag trodde. Jag som alltid tror att jag är så planerad och förutseende. Mitt lilla hus är sålt, jag bor numer i mer lagom minilägenhet. Jag har kontaktat pensionsmyndigheten, planerat för hur den sista inarbetade ledigheten ska tas ut, o.s.v. Det är svårare att ta till sig tanken på alla kommande lediga dagar, en lång tid att använda precis som jag själv vill. Det känns som att ta avstamp till något (??). Litet på samma sätt, faktiskt, som då när man just blivit vuxen och hela livet låg framför en.

Det går dåligt med klassikerläsningen – jag har för mycket runt mig för att det ska bli något skrivet. Men hösten och mörkret kommer igen (tyvärr) och därmed läs- och skrivlusten.

Grovkornig brukspoesi

Notering

På min arbetsplats finns 25 män, ingenjörer, elektriker och mekaniker och två kvinnor. Efter en del vänskapligt gnabb lyckades vi lägga beslag på avdelningens ena toalett för oss själva. (Den andra har sk pissränna!)

Dasskontroversen trappades upp när herrarna installerade musik på sin toa. Hmm… ett gravt fall av könsdiskriminering menade undertecknad på ett morgonmöte. – Idag har vi fått musik också! Och följande rara dikt på insidan dörren:

Ännu ett bevis på poesins förmåga att bilägga konflikter.

Pianomästare

Notering

Harmonies du soir av Liszt spelades i den vackra galjonshallen på marinmuseum här i Karlskrona i går kväll. Vid pianot satt Julius Kim, Koreas främste pianist. Hans fingrar dansade balett över tangenterna; ibland lät det som om han hade 20 fingrar. Precision och stor känsla. Han drar 1000-hövdad publik hemma i Söul, här var vi en liten grupp på ca 100 som hörde honom. Vi är så glada att Peter Jablonsky, som är konstnärlig ledare för Carscrona Chamber Music Festival lockar hit sina fantastiska vänner.

Världens förste sportjournalist …

… skulle man kunna kalla Pindaros, som besjöng segrarna i sin samtids olympiska spel  i Olympia på Peloponnesos. Efter den överdådiga och påkostade invigningsfesten i London känns hans dikter som ett svalkande balsam:

Hieron, som hyllas här, vann kappridningen vid olympiaden 476 fKr. Eller mera exakt, hans slav gjorde det – det är inte ryttaren utan ägaren till ekipaget, som Pindaros odödliggör. Man får inte veta mycket om själva tävlingen, dikten handlar mer allmänt om att tävla och vinna, om den berömmelse som segrarna medförde. Hierons slav gav, med Pindaros hjälp, sin ägare evig ryktbarhet. Eller, för att vara exakt, 2488-årig. Hur många av dagens sportjournalister kommer att läsas om 25 sekler?

Jag funderar på ryttaren – hade han ens något namn? Det var troligen en pojke, ett barn. Man använde barn som ryttare för att de är lätta. Fick han något extra att äta den dagen? Blev han överhuvud taget uppmärksammad? — En anonym skulptör från ca 200 fKr har i alla fall förevigat någon av ryttarpojkens medbröder i en bronsstaty. Modellen var troligen afrikan, ca 10 år gammal. Den finns att se i Athen, på arkeologiska muséet.

Pindaros, Olympiska och Pythiska oden, Natur och Kultur 2008.
Mästerligt översatt av Ingvar Björkeson, mycket intressant förord av Sture Linnér.

P.S: Jag måste lägga till en bild till. Bildhuggaren Heinrich Eder har gjort en skulpturgrupp för att hedra den lille ryttaren från Artemision. Han har fått vingar, det är fint. Och hur det nu kom sig – det tycks som att han med tiden har överglänst sin ägare i ryktbarhet.

Klassikerrum

Missa inte Sveriges Radios sommarrepriser av Marja Talgres samtal med utvalda gäster om klassiker ur världslitteraturen.
Ett lättsamt och intressant sätt att få läsinspiration. Jag är förtjust i Marja Talgres litet torra humor och koncisa kommentarer.

Om man lyssnar direkt:
31/7   Farmor och vår herre av Hjalmar Bergman
7/8   Självbiografierna av Thomas Bernard
14/8   Äcklet av Jean-Paul Sartre

I datorn kan man lyssna på tidigare program:
26/6   Älskaren av Marguerite Duras
3/7   Svindlande höjder av Emily Brontë
10/7   Grundgropen av Andrej Platonov
17/7   Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
24/7   Swanns värld av Marcel Proust

Musik x text

Ur Johannesevangeliet:

Soldaterna som hade korsfäst Jesus tog hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en på varje soldat. De tog också långskjortan, men den hade inga sömmar utan var vävd i ett enda stycke. De sade därför till varandra: ”Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som skall ha den.” Ty skriftordet skulle uppfyllas: De delade upp mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad.
Det var vad soldaterna gjorde.

Johannespassionen uppfördes i Trefaldighetskyrkan i förrgår kväll av sex fantastiska sångare och Rebaroque på barockinstrument. Bach var ett geni! Hade han levt idag skulle han ha skrivit musikaler som dragit fulla hus. Men till saken, vid den passage, som jag har citerat ovanför, hajade jag till. Det är ju exakt samma motiv som i Yan Lis dikt, som jag länkade till förra veckan! Dikten handlar om en offentlig avrättning i Kina:

/…/

På håll såg det ut som om soldaterna exercerade när de gav sig av i trupp
och folket vällde in över liken som en flodvåg
Var det så många som ville ta hand om kropparna?

Efter bara en minut
drog sig tidvattenvågen tillbaka
och lämnade fem rena nakna kroppar
att återförenas med naturen

Kläderna
gick fortfarande att använda

Det är märkligt hur texter kan berika varandra över stora avstånd i tid och rum. Förmodligen beskriver Johannesevangeliet hur det faktiskt gick till vid avrättningar. De avrättades kläder var en slags bonus till soldaterna i den romerska vaktstyrkan; de var nog inte särskilt väl avlönade. Liksom i Yan Lis dikt var bödlarna också offer; för fattigdom.

PS: Besöket av Rebaroque och alla andra eminenta musiker i Karlskrona just nu är i anledning av Lyckå Kammarmusikfestival som pågår hela veckan. Ett semestertips för muskälskare. Festivalen går av stapeln varje år den här tiden när vår stad är som vackrast.
.