Strax innanför entrén i vårt bibliotek har man i år haft miniutställningar om 1900-talets olika decennier – några få föremål, en möbel, böcker bilder musik. Vid mitt besök i fredags fastnade jag där. Temat är 70-tal och det var en ögonblicksbild ur mitt eget 70-tal jag såg. Ola Magnell och Nationalteatern, Erica Jong och Susanne Brøgger, kortkort skjortblusklänning, keramikkopparna, ryakudden … Det är länge sen.

Vad läste jag mer på 70-talet? Jag minns Ove Allanssons skildringar av sjömanslivet – bland de bästa som finns om arbetet i handelsflottan. Tillsammans med Joseph Conrads böcker om den sista segelfartygstiden och Harry Martinssons berättelser från 30-talets sjöfart, de enda trovärdiga skildringarna jag har läst av havets yrken och människor. Titlar: Resan till Honduras, Ombordarna. Han verkar vara bortglömd nu liksom den danska konstnären och författaren Dea Trier Mørch. Hennes bok Kastanjeallén är en av de vackraste skildringarna av förhållandet mellan barnbarn och mormor jag har läst. Den är illustrerad av Dea själv. Vinterbarn var en självklar present till blivande mödrar. Andra böcker av henne känns mer tidsbundna – de är så naiva i sin tro på den socialistiska rörelsen. Men de är fina tidsdokument och hon skrev bra om nära relationer.

Om ett halvår går jag i pension. Det är en större omställning än jag trodde. Jag som alltid tror att jag är så planerad och förutseende. Mitt lilla hus är sålt, jag bor numer i mer lagom minilägenhet. Jag har kontaktat pensionsmyndigheten, planerat för hur den sista inarbetade ledigheten ska tas ut, o.s.v. Det är svårare att ta till sig tanken på alla kommande lediga dagar, en lång tid att använda precis som jag själv vill. Det känns som att ta avstamp till något (??). Litet på samma sätt, faktiskt, som då när man just blivit vuxen och hela livet låg framför en.

Det går dåligt med klassikerläsningen – jag har för mycket runt mig för att det ska bli något skrivet. Men hösten och mörkret kommer igen (tyvärr) och därmed läs- och skrivlusten.