norstrom-varberg-763x537
comments 3

Symbolism – Att ha vingar vid själen

Marina Tsvetajeva, april 1923

Marina Tsvetajeva, april 1923

Marina Tsvetajeva var en av poeterna under den ryska poesins ”silverålder”, samtida med Osip Mandelstam, Alexander Blok, Anna Achmatova, Vladimir Majakovskij, … Ytterligare en av hennes samtida diktarvänner, Boris Pasternak mindes, i sin självbiografi, första gången han läste hennes samling ”Milstolpar”; det var 1922:

Man måste läsa henne grundligt, göra sig verkligt förtrogen med henne. När jag gjorde detta häpnade jag inför de omätliga djup av renhet och kraft som öppnade sig. Något liknande existerade överhuvud taget inte. / … / med undantag av Annetskij och Blok och, med några inskränkningar, Andrej Belyi var den tidiga Tvetajeva just det som alla de övriga symbolisterna, tagna tillsammans, hade velat vara men inte var.

Boris och Marina brevväxlade flitigt. De hade ungefär samma bakgrund och var jämnåriga. (f. 1890 resp 1892) Båda kom från bildade och välbärgade akademikerhem i Moskva, bägges mödrar var hyllade pianister. Och de drabbades båda av revolutionen 1917. Pasternak överlevde, periodvis tystad, periodvis i exil. Han skrev småningom Doktor Zhivago, fick nobelpriset 1958Tsvetajeva lämnade Sovjet 1922 och flyttade sedan runt i Europa. Hon återvände 1939. Hennes dotter och man fängslades samma år. 1941 gav hon upp, hon hängde sig. De tillhörde den generation av ryska författare som slutade ”… isolerade i inre exil, borttynade i sibiriska läger, dinglande i en repstump …”. (B. Jangfeldt i Den trettonde aposteln)

1918 skrev Marina Tsvetajeva nedanstående dikt, hon var 24 år och arbetade under en kort period för bolsjevikregeringen. Hennes man, som var militär, slogs för de vita i inbördeskriget. Mycket snart blev livet kärvare. 1920 dog hennes yngsta dotter Irina av svält.

Vingar vid själen

Marina Tsvetajeva, aug 1918

1926 utspelades en intensiv brevväxling mellan Pasternak, Tsvetajeva och Rainer Maria Rilke. Pasternak bodde i Moskva (det fanns brevcensur att ta hänsyn till) och Tsvetajeva i St Gille sur Vie, Frankrike. Rilke var vid den här tiden bosatt i Schweitz, 1926 blev hans sista år i livet.
Både Pasternak, Tsvetajeva och många andra ansåg att Rilke var den störste av alla
han var avgudad. Han ansågs vara inkarnationen av poesin, kulturen och det sanna skapandet i denna tid med revolutioner, fattigdom och elände. Tsvetajeva skrev:

Rilke är varken vår tids krav eller signatur – han är dess motvikt.

Krigen, blodbaden, tvedräktens krossade kött – och Rilke.
För vår tid kommer jorden tack vare Rilke att bli förlåten.
Som en motsats, det vill säga en nödvändighet, det vill säga som ett motgift mot vår tid kunde Rilke bara födas i den.

Däri hans tidsenlighet.

Breven finns samlade i en bok: Boris Pasternak, Rainer Maria Rilke, Marina Tsvetajeva, Korrespondens 1926, förlag Erzats, 1996 översatt av Ola Wallin. De skrev nästan 50 brev till varandra under det här året. Vackra brev, det var en tid då man bemödade sig om att skriva väl också privat. (Avståndet till dagens facebook-notiser är enormt!) Bokens inledning ger en bred skildring av kulturlivet i Europa under 20-talet. Man blir förflyttad till en mycket turbulent tid. Konstnärer och författare flackade runt mellan Europas storstäder och en stor del av den ryska intelligentian befann sig i exil. Umgänget var livligt och kreativt. Jag kan inte låta bli att citera ur de första breven, man var  inte rädd för stora känslouttryck:

Pasternak till Rilke, 12 april:

Store, älskade diktare!
/ … / Jag har Er att tacka för grunddraget i min karaktär, för själva formen av min andliga existens. De är Era skapelser. / .. / Den magiska tillfälligheten att jag hamnat inom Ert blickfång hade en omskakande verkan på mig. Meddelandet om detta var som en elektrisk själskortslutning.

Rilke till Tsvetajeva, 3 maj:

Kära diktarinna,
Jag mottar i detta ögonblick ett oändligt gripande, ett av glädje, av strömmande känsla överflödande brev från Bois Pasternak. Allt vad detta hans brev väcker av rörelse och tacksamhet inom mig skall, det förstår jag av hans rader, gå till Er …

I samma brev skickade Rilke Duinoelegierna, med en dedikation:

Vi rör oss. Med vad? Med vingslag,
med avstånden själva rör vi vid varandra.
En diktare blott lever, och då och då
kommer den bärande honom, som bar, tillmötes.

Tsvetajeva till Rilke, 9 maj:

Rainer Maria Rilke!
Får jag kalla er så? Ni, den förkroppsligade diktningen, måste dock veta att Ert blotta namn — är en dikt. Rainer Maria, det klingar kyrkligt — och barnsligt — och ridderligt.

Ett urval av Marina Tsvetajevas poesi finns i samlingen Med gröna ögon, förlag Akvilon 2010. Översättare är Annika Bäckström. Jag hittade den på biblioteket, läste och är trollbunden. Det är inte så ofta jag sträckläser en diktsamling. Jag har också hittat en biografi över Tsvetajeva av Viktoria Schweitzer. Den väntar i bokhyllan.
Däremot har jag fått leta förgäves efter Pasternaks lyrik. Han skrev tidigt, 22 år gammal, ”Livet min syster” som är översatt av Hans Björkegren, W&W 1977. Den finns dock i handeln — och i min önskelista.
Rilkes verk är inte svåra att hitta. Mycket är översatt, en hel del finns att köpa: Duinoelegier 2010, Rekviem 2010, Orfeussonetterna 2009, Malte Laurids Brigges anteckningar 2005, Timmarnas Bok / Das Stunden-Buch 2005,  Pilgrimsboken 2002.

Marina Tsvetajeva växte upp med musik. En favoritkompositör var Alexander Skrjabin.

Under våren kommer jag att delta i en läsecirkel med temat symbolismen. Symbolismen i litteraturen närmare bestämt och, har jag förstått av cirkelledarens presentation, symbolismen i den ryska litteraturen med Petersburg av Andrej Belyi som huvudbok. Det här är en nästan helt vit fläck på min litterära karta – jag måste börja med att ringa in vad begreppet står för och vilka de var, symbolisterna. Det var så jag hittade Tsvetajeva och Pasternak mm, mm. Jag återkommer till symbolismen.

551-12.jpg

Rainer Maria Rilke

tumblr_l39f7gf2F71qalfpvo1_500

Boris Pasternak

Marina_Tsvetaeva

Marina Tsvetajeva

3 Comments

  1. Mycket intressant läsning du bjuder på och inspirerar till. Korrespondensen från 1926 (mellan de tre poeterna) känns som ett måste att läsa (det får bli fjärrlån). Jag har precis läst ”Letters to Monica” (Philip Larkin) och den korrespondensen är kanske inte i samma stil som poeternas på fotona ovan men ändå ett minne av en tid som inte kommer tillbaka. Idag lever vi (tyvärr) i snabbmeddelandenas era- ett handskrivet brev är och förblir (förmodligen) en sällsynthet.

  2. Du är en trogen läsare, Ingrid! Trots att jag så gruvligt har försummat min blogg. Tack för din kommentar. Jag ska kolla upp Philip Larkin – men som du förstår har jag fullt upp under våren. ”Petersburg” är en tegelsten.

  3. Pingback: Tysk Torsdag | Stänk och flikar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s