kommentarer 2

Författaregot

I veckans Babel presenterades Kerstin Ekmans senaste bok, som handlar om författarens mediaroll. (Den verkar oemotståndligt rolig!) Läsningen av Gösta Berlings saga fick plötsligt ny belysning.

Jag läste om En saga om en saga, letar litet på nätet och en ganska motsägelsefull bild framträder. Den föreställning som jag hade, av en ung och ganska ensam kvinna som längtade tillbaka till ett förlorat barndomshem och använde kvällarna till att skriva ner sina minnen, stämmer nog inte alls. Det verkar vara så att Selma mycket medvetet gestaltade sig själv som författare. Den kloka sagotanten, barnens vän och uppfostrare, berättare av legender och sägner var nog hon men det fanns också en annan Selma … Selma Lagerlöf var mycket medveten om sin författar-”persona”, som Ekman uttrycker det.

Lärarinnan Selma Lagerlöf i Landskrona 1885 – 95 var en modern kvinna – hon levde av egna tjänade pengar, hade ett livligt umgänge med sina kollegor och vänner, uppträdde djärvt i kort shinglat hår. En av hennes vänner hette Elise Malmros, yrkeskvinna och lokal kvinnokampsaktivist; en annan var Anna Ooms, också lärare vid Elementar-läroverket för flickor. Breven mellan dessa tre väninnor finns publicerade i Selma, Anna och Elise. Brevväxling mellan Selma Lagerlöf, Anna Oom och Elise Malmros 1886 – 1937. i 2 band, 2009 – 10. Jag har inte läst dem men blir mycket nyfiken!

Knappt 30 år senare upptäder hon, nobelpristagare och magnifik som en drottning, på Internationella Rösträttsalliansens kongress i Stockholm 1911:

Tjugotvå nationers rösträttsföreningar hade sänt delegerade, och alla kände till Selma Lagerlöf, antingen de kom från Island eller Australien. När hon gick fram genom mittgången till sin hedersplats på podiet i Grand Hotells spegelsal, då bugade sig alla som säven vid stranden när en ångbåt går förbi.

Vi andra, som inte särskilt deltog i kongressen för att beundra Selma, vilket vi kunde göra då vi hade mer tid, tyckte det var underbart att på podiet ha en världsberömd författarinna och godsägare som saknade den medborgarrätt vilken den enklaste manliga författare och hemmansägare ägde på grund av sitt kön.

Det är en lång resa och en enastående karriär som självständig yrkeskvinna. Det krävdes inte bara hårt arbete och talang utan också en förmåga att manövrera på parnassen bland mäktiga patriarker och motståndare som Wirsén och Strindberg. Som författare var hon ingen aktivist. Anne-Charlotte Leffler och Victoria Benedictsson, samtida med Lagerlöf, kompromissade inte lika villigt med sina åsikter i sitt skrivande men Benedictsson tvingades skriva under pseudonym och Leffler hade en radikal äkta man som stöd.

Elin Wägner skrev en biografi om Selma Lagerlöf som verkar mycket läsvärd. (Citatet ovan är därifrån) Hon tar upp Selmas ovilja att ta ställning i aktuella politiska frågor i sina böcker, trots att hon privat och muntligen hade mycket artikulerade åsikter. I ett brev till Ida Bäckström 1917 skriver SL:

Jag känner också på mig, att vad man väntar av mig är att även jag skall skriva en världsförbättrarbok. Men det måtte inte ligga för mig, pennan vill inte röra sig då det är fråga om sådant. Jag får visst hålla mig till mindre storslagna saker.

På ett annat ställe skriver Wägner:

Hon ville nog, som hon sade, skriva åt sig själv för att rädda åt sig vad som ännu kunde räddas av hemmet (Mårbacka). Men hon ville också bli klassisk i svensk litteratur. Hon trodde mellan tvivlen att det skulle gå.

Mina citat kommer från Birger Schlaugs blogginlägg om Elin Wägners Lagerlöf-biografi.

2 kommentarer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s