i128216
comments 5

En resa till världens ände

Den av Vargas Llosas böcker som gjort störst intryck är ”Kriget vid världens ände” och det är av mycket speciella skäl.

När jag var 14 år bodde jag ett år med min familj i Sao Paolo, Brasilien. Det var inte så lätt, jag kunde ingen portugisiska, kulturskillnaden mellan en frimodig tonårsflicka från Sverige och mina dygdiga skolkamrater från den brasilianska överklassen var enorm. Men en ljuspunkt som hjälpte mig att stå ut, var lektionerna i portugisiska och litteratur. Vi hade en mycket engagerad och sympatisk lärare. Han läste för oss varje fredag ur världslitteraturens klassiska verk – och som han läste! Han agerade, gick fram och tillbaka och gestikulerande, hade en underbar röst. Trots att jag förstod mycket litet av innehållet så blev jag helt absorberad av hans vackra språk, artikulation, frasering. Jag har aldrig sedan hört någon behandla den brasilianska portugisiskan så väl som han. Klassen var andäktig, vi älskade honom.

Nå – en fredag läste han ur Euclides da Cunhas stora bok ”Markerna brinna” (Os sertões). Det första kapitlet där det karga landskapet i nordöstra Brasilien beskrivs. Just denna text är fantastisk; med en skarp detaljrikedom och oerhörd pregnans, mycket exakt i konturerna framträder den torra dammiga marken, magra kreatur, på gränsen till utplåning fattiga människor. Jag har fortfarande ett mycket starkt minne av den lektionen – kan nästan höra lärarens melodiska röst. När jag så småningom hade lärt tillräckligt för att kunna läsa portugisiska läste jag boken (Nåja – delar av den, det är en tegelsten!) Den finns översatt till svenska.

da Cunha var egentligen ingenjör men också skribent, verksam vid förra sekelskiftet. Han blev som journalist vittne till en av de mest dramatiska händelserna i Brasiliens historia nämligen kriget mot den religösa kolonin Canudos i inlandet uppe i nordost. Hans bok skildrar detta och vad som ledde fram till det.

Händelseföroppet utspelade sig 1896-97. Människorna levde av sockerrörsodling och kreatursskötsel, förtrycket av lantarbetare på storgodsen var extremt hårt. Bland de mest fattiga och utstötta samlade en kringvandrande förkunnare, ”Rådgivaren”, anhängare som slog sig ner på en övergiven gård, Canudos. Tillströmningen av pilgrimer, lantarbetare, trashankar, som i Rådgivaren såg ett hopp, var enorm. Kolonin växte till delstaten Bahias andra stad på mycket kort tid. Man bestämde sig för att inte betala skatt till regeringen – vilket snabbt fick våldsamma följder. Regeringen sände militär till den avlägsna landsändan. Ett regelrätt krig mellan de hängivna kolonisterna, en armé av trashankar, och de totalt hänsynslösa regeringsstyrkorna utvecklades.  Det blodiga slutet kom i oktober 1897 – då massakrerades 30 000 människor av en välutrustad styrka på 8000 man. På grund av arméns totala övermakt och det långa avståndet lyckades man avfärda Canudosmassakern som en nödvändig årgärd för att komma tillrätta med farlig religös fanatism. (Fotot visar överlevande fångar efter massakern. Det är autentiskt, från Leituras da história)

Min brasilianske lärare menade att da Cunha var naturalist, starkt influerad av Zola. Det stämmer nog. Han var en nykter iakttagare och som intellektuell från Sao Paolo ganska främmande inför vidskepligheten och det religösa svärmeriet som var en del av det folkliga upproret. Han följde regeringsstyrkorna som journalist (”embedded” skulle vi säga idag) och rapporterade i flera artiklar. Boken ”Os sertões”  går dock långt utöver ett enkelt reportage. Den kom 1902, avsikten var att protestera mot regeringens brutalitet.

Låna ”Markerna brinna” och läs i alla fall första kapitlet! Euclides da Cunha var en stor stilist. Det ger bakgrund till Vargas Llosas bok. ”Kriget vid världens ände” är en roman, da Cunha är nog modell för en av karaktärerna i den. Såvitt jag minns, det är ett tag sen jag läste den, följer han det verkliga händelseförloppet som Euclides da Cunha dokumenterade mycket nära. Det handlar om förtryck och uppror, om fattigdom, hängivenhet, fanatism, okunnighet om tyrraniets obeveklighet, trångsynthet, brutalitet och stupiditet.

Mer och bättre info om Euclides da Cunha.
En recension av Kriget vid världens ände”.

Bakom solen (Abril Despedaçado) av Walter Salles är en oerhört bra brasiliansk film som skildrar samma grymma, mytomspunna landsända på 1910-talet. Den går att få tag på om man rotar bland de billiga filmerna i livsmedelsaffärerna.

Hela filmen ligger på YouTube, otextad.

Vinjettbild på förstasidan från Leituras da história

5 Comments

  1. Så intressant att få ta del av din berättelse och jag ska leta efter ”Markerna brinna”. Jag avundas dig som kan läsa på portugisiska…

    • Nu för tiden stavar jag mig fram med hjälp av lexikon – man glömmer ju och tyvärr har jag inte underhållit kunskaperna. Men jag är ändå tacksam för att ha kommit i kontakt med den rika brasilianska kulturen.

  2. Vilken intressant text! Jag var helt ovetandes om den har handelsen och da Cunha som forfattare, men nu kommer jag absolut inte all glomma!

  3. Eva Skoog

    Välkommen hit Emma, tack för din kommentar! – Latinamerikas historia lär man sig inte så mycket om i svenska skolor.

  4. Pingback: Kappan av Gogol | Stänk och flikar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s