anna-achmatova
comments 2

Några mil nordväst om Jalta …

… på Krim ligger Chersones, den gamla grekiska staden med sina vackra antika ruiner. Anna Achmatova, Rysslands så högt älskade poet, tillbringade somrarna där som barn:

*

Och in i bukten flöt medusor,
likt stjärnor som fallit om natten
lyste de blå i vattnet.
Ofta såg jag henne i drömmen,
med smala armband och i knäkort klänning
i svala händer höll hon en herdepipa.

Achmatova var en av dem som levde genom förra seklets alla fasor, hon föddes i Odessa 1889, dog i Moskva 1966. Hon var redan som ung före revolutionen en mycket älskad poet och fortsatte att skriva och läsa sina dikter till 1926, då hon förbjöds. Jag tyckte inte att jag kunde göra en litterär resa genom Östeuropa utan att avlägga visit hos Achmatova i Tsarskoje selo söder om St Petersburg, där hon bodde större delen av sitt liv. (Detta tillhör min reseberättelse från Lyrans jordenruntresa.)

Hon var född tidigt nog för att ha minnen från tiden före revolutionen – från Dostojevskijs, Tolstojs och Tjechovs Ryssland. Minnen som hon har fäst på papper och därmed räddat åt eftervärlden. Dikten ”Förhistoria” började hon skriva i Leningrad under den fruktansvärda belägringen 41 – 44. Sovjet behövde henne då – hennes och Sjostakovitjs röster hördes i Leningrads radio, hon fick publicera dikter igen. Den är mättad med referenser till platser och personer som jag, och förmodligen de flesta av er som läser detta, bara delvis känner till. Man kan naturligtvis leta information men på något sätt känns det inte som nödvändigt. Namnen blir besvärjelser som kanske hos någon, några kan locka fram en bild eller tanke. Det är husen, platserna, tingen som berättar, de finns ju kvar. Achmatova fyller dem med innebörd. Dikten är inte alls nostalgisk (kanske handlar den om nostalgi) – den pekar så tydligt framåt mot det som skulle komma sen.

Förhistoria

Dostojevskijs Ryssland. Månen
döljs till en fjärdedel av kyrkans klocktorn.
Full kommers på krogen, droskorna ilar
femvåningsjättar växer upp
på Gorochovaja, vid Znamenj och Smolnyj.
Dansskolor överallt, växelkontor,
skyltar: ”Henriette”, ”Basile”, ”André”
och lyxiga likkistor: ”Sjumilov d.ä.”.
Egentligen har staden knappt förändrats.
Även andra, inte bara jag, har märkt att den ibland kan likna
en gammal litografi,
inte av bästa sort, men ändå rätt bra,
från sjuttiotalet ungefär.

I synnehet på vintern, före gryningen,
eller i skymningen, då utanför porten
den stränga klassiska Litejenyj mörknar,
helt oförvanskad av all jugend,
och mittemot mig bor Nekrasov,
Saltykov … En minnesplatta
har satts upp på väggen. Så hemskt
det vore som om de själva såg den Jag går förbi.

I Staraja Russa blommar dikena,
och i parken ruttnar lusthusen
med fönster svarta som en isvak,
en aning säger mig att här har något hänt
som det är bäst att inte känna till, vi lämnar stället.
En plats kan vägra öppna sig
och envist ruva på sin hemlighet
(till Optin-klostret far jag aldrig mer …).

Frasande kjolar, rutiga plädar,
speglar i valnötsram, fulla
av häpnad inför Kareninas skönhet
och i de smala korridorerna
vår barndoms älskade tapeter,
fotogenlampans gula ljus
och samma plysch på stolarna …

Litet hafsigt, stillöst …
Fäder och söner förstår inte varann.
Egendomen intecknad. Roulette i Baden-Baden.

Och kvinnan med sin klara blick
(ögon så blå att man minns havet
när man ser in i dem),
ett sällsynt namn och vita händer,
och godhet som jag troligtvis har fått i arv av henne
- bortkastad gåva i mitt krassa liv …

Landet skakat av feberfrossa
och straffången i Omsk har insett allt
och ritat kors därover.
Nu rör han till det
och lyfter som en ande
över detta primitiva kaos.
Det är midnatt.
Pennan raspar, flera sidor
bär med sig lukten av Semjonovplatsen.

Sådan var tiden då vi kom till världen
och vi tog noggrant mått på den,
för att få se det aldrig förut skådade
lämnade vi icke-varat..

1940-43 Leningrad-Tasjkent

Achmatova var personligen hårt drabbad av Stalins repression. Hennes man sköts för förment förräderi 1921, sonen Lev satt under långa perioder i fångläger. Hennes vänner avrättades eller försvann. Hon skrev under hela den långa tid som hon var förbjuden. Hennes vän och nära förtrogna Lidija Tjukovskaja har i sina dagboksanteckningar berättat att Anna skrev, Lidija läste och memorerade (hon hade ett otroligt gott minne). Sedan brändes dikten. Sådan är historien bakom Requiem” (hela cykeln finns hos ”Blackbirds Nest”). Den kom till 1935 -40 men skrevs slutgiltigt ner först 1962.

Information och citat kommer från den lilla vackra volymen ”Anna Achmatova, dikter”, översatta och sammanställda av Barbara Lönnqvist, 2006, Lind&Co. Boken innehåller också välskrivna notiser om Achmatova och ”Requiem”. Den rekommenderas varmt och finns faktiskt att köpa både på bokus och adlibris!

Maili Öst har skrivit en lång och mycket intressant anmälan av diktsamlingen. Läs den – den är en bra ingång till Anna Achmatovas diktning!

2 Comments

  1. Vilken rik och intressant text Du författat! ”Anna Achmatova, dikter” står allaredan parat att ta emot mig i bokhyllan, men dessförinnan ska jag på Din inrådan läsa Maili Östs anmälan. Jag vet i stort sett ingenting mer om Achmatova än att hon var poet, så en ingång till hennes diktning är i sanning av nöden. Tack!

    • lustigkulle

      Tack för beröm!
      Achmatova är en mycket intressant poet. Hon är inte svår – men det kan nog vara bra att veta något om tiden och historien runt hennes dikter.

      (Det blev för mycket årtal, tycker jag själv.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s