Edward Burne-Jones, Atlas
comment 1

Tyngd

Jeanette Winterson, TyngdBonniers, 2006 ISBN 978-91-0-010209-8 övers. Ulla Rosén

J.W.:s bidrag till mytserien tar avstamp i historien om Herakles och Atlas. Vi är m.a.o. i det gamla Grekland och jag känner mig såå hemma.

Den här boken ingår också i Bokmanias läsutmaning ”Mytserien”

***

Atlas är i myten för evigt fjättrad vid sitt straff – att bära Kosmos på sina skuldror. Varför? Han var en av ledarna i jättarnas krig mot himlen.

Jag axlade bördan av hela världen, himlarna där ovanför och djupen där under. Allt som finns där är mitt, men ingenting av det har jag kontroll över. Det är detta som utgör min ohyggliga börda. Gränsen för det som är jag.

Och min längtan?
Oändlig rymd.

Innan kosmos lades på hans skuldror var han trädgårdsmästare. Han odlade en trädgård på Atlantis där han bodde med sina döttrar Hesperiderna. Hans mor var Gaia, jorden och Poseidon, havet var hans far. I ett förtrollande vackert kapitel beskriver W. kärleken mellan dem.

- Vi hoppar fram ett stycke i berättelsen:

Atlas såg sig om över det pussel som var jorden. Bitarna skars ständigt om och om igen, men bilden förblev densamma: En diamantblå planet med kalotter av is som virvlade runt i rymden. Det fanns ingenting så vackert. Inte ens den koleriske Mars eller den dimhöljda Venus, inte kometerna med sina solvindsblåsta svansar.

.

Då fick Atlas en märklig tanke.
Varför inte ställa ner den?

Där står alltså Atlas, hukad under den enorma tyngden, när en dag Herakles kommer förbi. Han är på väg att utföra sitt sista hjältedåd (om man nu kan kalla det så) nämligen att stjäla Heras gyllene äpplen som finns på ett träd i Atlas trädgård. Eftersom Herakles är dödligt rädd för Hera övertalar han Atlas att hjälpa honom. Herakles lovar bära kosmos under tiden. Atlas kan inte motstå frestelsen att för en stund befrias från sin tunga börda och, lättad, ger han sig av …

Jag valde den här historien framför alla andra därför att det är en historia som jag kämpar med att få ett slut på. Här är vi nu med alla bitar på plats i väntan på slutögonblicket. Detta ögonblick når jag inte bara en gång utan många gånger, jag har nått det i hela mitt liv, känns det som, och jag ser inte någon lösning.

Jag vill berätta historien om igen.

Jag tror citaten visar att det här är en mycket vacker berättelse, både till innehåll och språk. Man läser ett stycke, blir andlös, måste höja blicken och titta ut genom fönstret en stund medan de omtumlade tankarna faller till ro. Läser om igen bara för njutningen. Jag hade svårt att släppa boken, har läst ut den nu i natt.

Wintersons bok handlar om (inget mindre än  … !) Jaget, Världen, Tiden och Historien. Och en mängd detaljer däremellan. Det är att gapa över mycket i litet format, knappt 150 drygt handflatsstora sidor. Hon lyckas strålande!

1 Comment so far

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s