FROST
comments 7

Om svår poesi – och poesi som är lättare än vad somliga tror.

Martin Ackerfors inlägg Om att läsa poesi” fastnade i mitt huvud – jag känner igen mig, det är irriterande att inte fatta. ”Jag vill inte vara beroende av andras läsning för att förstå” – precis så tänker jag ofta när jag ska ge mig ikast med en för mig ny poet. Dikter ska kunna stå på egna ben, man ska inte behöva en bruksanvisning för att ta sig in i dom. Så jag undviker i det längsta för- och efter-ord men får ofta ge upp, när orden förblir krumelurer och inte får liv. Som att leta febrilt efter nyckeln i alla sina fickor och väskor utan att hitta den. Det är frustrerande.

Jag tror inte att alla dikter kan tala till alla, och det har inte så mycket med intellekt eller förstånd att göra – mera med referensramar, erfarenheter. Dikter bygger ofta(st) på metaforer.En poäng med metaforer är ju att likna något svårbegripligt vid något, som är välbekant för läsaren, för att göra det svåra mer fattbart. Men om metaforen inte anknyter till något som man känner till – då står man ju där.

När det gäller gamla döda poeter behöver man kanske litet kunskap om deras verklighet för att hitta nyckeln. Detsamma måste ju gälla samtida författare om deras liv och erfarenhet är mycket olik vår egen. Jag försökte beskriva det när jag skrev om Adonis i en tidigare post. – Just Adonis tar upp detta i sin diktning – de begränsningar och främlingskap som ens egen kultur och de egna erfarenheterna skapar. Och poetens strävan att övervinna skillnader, bygga broar. Alla poeter, antar jag, strävar efter att nå utanför sin egen sfär till så många som möjligt. Att lyfta det personliga till ett mer ”allmänt” plan. Jag misstänker att konsten är att lyckas med det utan att förlora det personliga tumavtrycket. Det finns exempel på dikt som ledigt klarar tusentals år utan att behöva någon som helst förklaring. Inget överord att säga att de poeterna har lyckats!

En annan infallsvinkel är, att det inte alls är givet att läsaren uppfattar det som poeten ville säga utan läser in något helt annat i en dikt och det är ju naturligtvis tillåtet. Det är nog t. o. m. alltid så i viss mån. Författaren ger oss ju dikten att användas efter eget förstånd och vilja.  Ta Anne Carson i Autobiography in red – Stesichoros hade troligen inte känt igen hennes Herkules men hon tar sig den självklara rätten att inspireras av de gamla diktfragmenten för att skapa en egen dikt. Hennes djupa kännedom om de gamla grekiska myterna, hennes egen livssituation och kanadensiska vardag är med när hon läser och skriver.

Ett annat exempel på detta som jag har hämtat från Poemshape – en ovanligt välmatad och ambitiös poesiblogg. Robert Frost har skrivit en dikt, ”Stopping By Woods”:

Whose woods these are I think I know.
His house is in the village though;
He will not see me stopping here
To watch his woods fill up with snow.

My little horse must think it queer
To stop without a farmhouse near
Between the woods and frozen lake
The darkest evening of the year.

He gives his harness bells a shake
To ask if there is some mistake.
The only other sound’s the sweep
Of easy wind and downy flake.

The woods are lovely, dark and deep.
But I have promises to keep,
And miles to go before I sleep,
And miles to go before I sleep.

Alltså – en man är på väg hem med sin häst och vagn en midvinterkväll. Han stannar till i ett skogsparti, tar en liten paus och lyssnar till stillheten och den fallande snön. Sen fortsätter han.

Robert FrostDen här dikten har tolkats på alla möjliga sätt – man har ex. vis velat läsa in dödslängtan i raden ”The woods are lovely dark and deep”. Man har velat ge dikten en innebörd långt utöver det som egentligen står i den – att den handlar om människans existensiella ensamhet, etc. För mig som är uppväxt i skogssverige och många gånger har stått i den mörka skogen när snön faller är det ganska långsökt – det finns väl inget skrämmande med skogen. Den tryggaste plats på jorden. Och jag tror att den här bonden tycker ungefär så. Dikten andas trygghet. Han är i välbekanta trakter. Han har sin häst som sällskap. Men för en stadsbo kanske skogen ter sig gåtfull och tanken att vara där alldeles ensam i mörkret som skrämmande. Robert Frost själv vill inte medge att han skrivit om något annat än en man, hans häst, skogen, vägen hem. Alla har väl rätt till sin läsart men ingen har rätt att trycka den på någon annan eller utnämna den till den enda rätta.

Till sist – det kan vara ett lyft att höra dikter läsas. Dagen dikt i radions P1 är ett tips. Här en annan inläst diktsamling: ”Lilies, lakes and lowly lizards.

En, i mitt tycke förskräckligt idylliserande (men gulligt!), tolkning av Frosts dikt:

7 Comments

  1. Visa ord. Jag håller helt med. Referensramar och erfarenhet- däri ligger nyckeln (precis som du säger). Vi har också alla olika förutsättningar för att tycka om/inte tycka om vissa dikter.

    Frosts dikt är oerhört vacker och jag känner mig mycket hemma i den fastän jag är storstadsmänniska….

    Att lyssna på poesi är oerhört njutbart- tyvärr ger jag mig sällan tid…. men jag minns en gång i Göteborg… Jevgenij Jevtusjenko deklamerade Babij Jar och Ljubimaja Spi… (Jag förstår inte ryska men jag lovar att det spelade ingen som helst roll- Peter Stormares uppläsning på svenska var alls ingenting mot originalet ….)
    Nu ska jag in och titta på Poemshape! Tack för den länken.

    • Tack för dina vänliga ord! Det finns ett svagt minne i bakhuvudet av att ha sett Jevtusjenko läsa Babij Jar på TV – kan det stämma? Det lät nästan som om han sjöng med klangfull stämma.

      ”Poemshape” är en guldgruva, speciellt om man är intresserad av formbunden dikt och de gamla engelska klassikerna. Författaren analyserar hur formen påverkar vår förståelse av dikter på ett sätt som öppnar ens öga och öra. – Sen kan jag någon gång tröttna på hans detaljnogrannhet och ”nördighet”.

  2. Lek med mig:

    En roman är allt som oftast en utdragen historia som tar ett par hundra sidor att berätta. En novell är en något kortfattad historia som endast kräver ett par eller ett tiotal sidor att berätta. En dikt är en väldigt kortfattad historia som bara kräver några rader. (Den kortaste dikten jag har läst är: Och hon sa ja.)

    Skulle en roman kunna göra sig bättre som novell? Skulle en novell kunna göra sig bättre som dikt? Och finns det fall då faktiskt en roman skulle göra sig bättre som dikt? Eller tvärtom?

    När jag läser texter, vare sig det är enkel prosa eller någon krånglig vers, så ställer jag mig ofta frågan om formen inte är fel.

    Tycker inte du att berättelsen ska bestämma formen och inte tvärtom? Och viktigare: hur vet vi att den form vi har valt är den rätta? Min pusseldeckare kanske skulle bli väsentligt mycket bättre om jag kapade 200 sidor.

    Tips: har du läst ”The Story of an Hour” av Kate Chopin? Det är en extremt kompakt novell. Vem som helst hade säkert valt att återge berättelse på 300 sidor, men Kate Chopin gör det på några ynka blad. Visst blir det magiskt när någon träffar så rätt!?

    • Jag är inte författare, vet inte vilka överväganden en författare gör när han/hon väljer form. Om det är ett medvetet val. Jag föreställer mig att olika berättelser kräver olika form precis som du säger. – Men helt klart påverkar formen vår upplevelse av det som berättas. Ta Frosts dikt ovan. Det mycket koncentrerade formatet öppnar för läsaren möjligheten att lägga till i sin egen fantasi. Man gör det nästan omedvetet. Jag ser att det står faktiskt inte att mannen är bonde, inte att han är på väg hem – det har jag lagt till i min fantasi. I en prosaberättelse, kanske en novell, hade vi fått veta mycket mer vilket hade fixerat berättelsen. Dikten öppnar luckor in till något som finns inuti läsaren.

      Nej jag har inte läst ”The Story of an Hour” av Kate Chopin. Ska försöka leta reda på den. Tack för tips.

  3. Visst är du författare! Du skriver ju strålande inlägg på din blogg! Sen anser jag att en författare inte behöver ge ut en bok för att kallas författare. Om du skriver en bok, så har du ju rent bokstavligt författat den. Om den sen står oläst i din egen hylla eller på hyllan i bokaffären spelar ingen roll. Inte i min värld.

    Så, nu har jag en utmaning till dig. Skriv en bok! Du har ju definitivt kunnandet att göra det. En grundregel för att bli en duktig författare är att läsa mycket, och ingen kan påstå att du inte gör det.

    Jag har aldrig någonsin skrivit en deckare förrut, men kicken jag får av utmaningen är något speciellt. Jag tror du skulle få en liknande kick. Så, jag tycker att du ska klura ut en berättelse, planera den för att sen börja skriva den. Det spelar ingen roll om det tar fem år innan den blir klar, och det spelar ingen roll om alla bokförlag i hela världen skulle refusera dig (i dag finns ju för övrigt Vulkan och andra print-on-demand-möjligheter). Under resans gång så drar du i gång en blogg som beskriver allt du upplever på vägen till målet: den färdiga berättelsen.

    • Jag blir faktiskt rörd!
      Jag ska skriva en bok när jag är pensionär. Det finns inte tid nu. Jag har ett förflutet sjömansliv att skriva om. Det är inte så lätt.
      Jag ser fram emot din deckare. Tänker på dig, där du sitter vid din dator och skriver. Lycka till!

      Det är ju kul att du uppskattar min blogg – tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s